Sommaren rullar vidare

Sommaren rullar på men jag ligger efter i att lyssna på sommarpratarna, Sommar i P1. Känner stor tacksamhet att kunna lyssna via webben. Helst väljer jag att lyssna utan musik, då går det genast lite snabbare.

Bengt Barons program var ett alldeles vanligt program. Trevligt att lyssna på för stunden men jag minns nästan ingenting av programmet efteråt.

Tom Alandhs program gillade jag jättemycket. Det var välkomponerat, intressant och balanserat och han kan verkligen göra program med stor värme, något jag gärna lyssnar till.

Magnus Falkeheds program tycker jag också mycket om. Även det var välkomponerat, mycket spännande historia, personligt och med fantastisk musik.

Nisse Hellbergs program är hittills det enda som jag har gett upp. Jag kom aldrig in i programmet. Det passade inte mig alls, det fanns inget som fångade mitt intresse.

Edvards Mosers program var bra men jag hade ändå väntat mig något annat. Det var något som saknades. Kanske att jag borde ha lyssnat mer på musiken där.

Karin Volos historia var något som fängslade mig. Hade helt missat henne och hennes bok. Hon har suttit häktad under nästan fyra år för brott hon inte begått. Tyvärr får man inte veta så mycket om bakgrunden men det hon berättade var väldigt intressant.

Kjell Enhagers program var tyvärr inte i min smak. Det var lite för tillrättalagt och positivt. Orkar inte lyssna, då det inte känns riktigt äkta. Andra upplever Volos program på liknande sätt. Det är väl tur att vi kan tycka olika.

Gunilla Röör, tycker jag ju om som skådespelare, så för mig var det något jag gärna lyssnar till. Hade nog förväntat mig ett mer personligt program men jag är glad ända. Det var värt att lyssna på.

Karl-Petter Torwaldsson var befriande ärlig i sitt program. Det var underbart att få höra. Förstår om han har människor med storm, säkerligen lätt att ta honom till sitt hjärta.

Precis som många andra, så älskar jag Marianne Mörcks program. Så glädjefyllt och hon bjuder på sig själv med stor generositet. Hon har äktheten som jag saknar hos vissa andra.

Nu måste jag lyssna vidare.

Höstsonaten

För någon vecka sedan såg jag ”Höstsonaten” på Kulturhuset-Stadsteatern i Stockholm. Pjäsen är skriven av Ingmar Bergman och i Stadsteaterns uppsättning står Åsa Melldahl för regi.

Det här är familjedramatik. En mor besöker sin vuxna dotter och hennes man. Gamla relationer och minnen dyker upp. Även en handikappad dotter, som systern tar hand om, finns med handlingen. Det finns både händelser och känslor att reda ut och ta hand om. Om de vågar. Och orkar.

Jag har sett pjäsen en gång tidigare, det var för några år sedan på Dramaten. Då spelade Marie Göranzon den kärva mamman och Maria Bonnevie dottern. Jag blev berörd av båda men så här i efterhand är det främst Maria Göranzons tolkning som känns central. I Stadsteaterns uppsättning drogs jag till Kirsti Stubös gestaltning av dottern medan Gunilla Röörs i rollen som mamma inte alls attraherade mig. Jag såg pjäsen från dotterns perspektiv. Och det är det här som jag älskar med teater. Att samma pjäs kan betyda så olika, i olika uppsättningar och vid olika tillfällen. Jag gillade även Stadsteaterns scenografi bättre än Dramatens men helhetsintrycket är att Dramatens uppsättning gav mig mer. Om jag nu ska jämföra. Men egentligen gillar jag ju att jag får bli berörd på olika sätt. Det berikar mig.

Min lärdom av detta är att vara öppen. Man vet aldrig vad en pjäs kan betyda. Den kan överraska rejält. Genom att våga vara öppen och mottaglig kan det ge mycket tillbaka. Det betyder med än bara underhållning för stunden.

Felicia försvann

Felicia försvann, spelas nu på Stockholms stadsteater. Pjäsen är baserad på Felicia Feldts bok. Karin Thunberg står för dramatiseringen och Gunilla Röör för regin. Den sätts upp på Bryggan, en liten och intim scen och i huvudrollen ser vi Sofi Helleday.

Jag har inte läst boken och jag har inte heller följt debatten mellan Felicia Feldt och hennes mamma Anna Wahlgren. Jag är inte så förtjust i personliga konflikter för öppen ridå där det finns många andra som kan bli illa berörda, tex syskon, släktingar och vänner. Jag vill inte stödja sådant genom att köpa böcker. Men pjäsen sades inte ta ställning i konflikten och barns uppväxt är jag intresserad av.

Föreställningen gör nedslag i minnen, upplevelser. Den vuxna kvinnan återupplever och i viss mån även reflekterar med sitt vuxna perspektiv. Det hoppar i tid precis som minnen kan göra. Och det är enbart kvinnans perspektiv vi får möta; hennes tankar, känslor, behov och hur hon upplevt situationen. En filmduk visar bilder vilket ger ett visst tidsperspektiv. Som jag förstår det handlar detta om en uppväxt från sena sextiotalet vilket även känns. Och det är en uppväxt som känns väldigt ovanlig. En barndom med inslag som väcker känslor.

Sofi Helleday är mycket övertygande och skicklig. Hon gestaltar alla flickans åldrar och känslor och helst skulle man vilja gå ner på scenen och ge henne en kram. Sofi använder intimiteten som den lilla scenen ger och hon gör det riktig bra.