Höstsonaten

För någon vecka sedan såg jag ”Höstsonaten” på Kulturhuset-Stadsteatern i Stockholm. Pjäsen är skriven av Ingmar Bergman och i Stadsteaterns uppsättning står Åsa Melldahl för regi.

Det här är familjedramatik. En mor besöker sin vuxna dotter och hennes man. Gamla relationer och minnen dyker upp. Även en handikappad dotter, som systern tar hand om, finns med handlingen. Det finns både händelser och känslor att reda ut och ta hand om. Om de vågar. Och orkar.

Jag har sett pjäsen en gång tidigare, det var för några år sedan på Dramaten. Då spelade Marie Göranzon den kärva mamman och Maria Bonnevie dottern. Jag blev berörd av båda men så här i efterhand är det främst Maria Göranzons tolkning som känns central. I Stadsteaterns uppsättning drogs jag till Kirsti Stubös gestaltning av dottern medan Gunilla Röörs i rollen som mamma inte alls attraherade mig. Jag såg pjäsen från dotterns perspektiv. Och det är det här som jag älskar med teater. Att samma pjäs kan betyda så olika, i olika uppsättningar och vid olika tillfällen. Jag gillade även Stadsteaterns scenografi bättre än Dramatens men helhetsintrycket är att Dramatens uppsättning gav mig mer. Om jag nu ska jämföra. Men egentligen gillar jag ju att jag får bli berörd på olika sätt. Det berikar mig.

Min lärdom av detta är att vara öppen. Man vet aldrig vad en pjäs kan betyda. Den kan överraska rejält. Genom att våga vara öppen och mottaglig kan det ge mycket tillbaka. Det betyder med än bara underhållning för stunden.