Snövit

Snövit är en ganska udda pjäs som spelas på Klarascen i KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Jag såg torsdagens genrep och jag har behövt fundera över hur jag ska formulera mig. Pjäsen är skriven av Staffan Valdemar Holm. Eftersom jag har varit besviken på hans senaste verk, så var det med viss tveksamhet som jag gick till teatern.

I centrum för pjäsen finns de sju dvärgarna, alla är över 400 år och det lever sitt liv i gruvan. Det är bara sju sedan Butter dött och de lever i en gemenskap. Nu står de inför en stor låda och funderar över vad de ska göra med bruden i lådan. Hela pjäsen är knäpp och skruvad och väldigt långt från Disney.

Pjäsens storhet är skådespeleriet i ensemblen, billiga skämt, överraskningseffekter och koppling till aktuella händelser. Det hela är absurt men man kan inte låta bli att skratta. Så märkligt.

Jag vågar inte rekommendera. Det här får man se på egen risk. Å andra sidan tycks det vara utsålt.

Krilon

Krilon är en romantrilogi av Eyvind Johnsson och som nu har dramatiserats och ska spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Igår var det genrep och jag satt förväntansfull i publiken. Premiär sker den 17 augusti.

Stadsteatern har valt ett upplägg som handlar om en teatergrupp som sätter upp pjäsen, år 2023. De har lite magert med pengar och en berättarröst förklarar en de av interiören och guidar i pjäsen. Själva Krilonberättelsen utspelar sig 1941 i Stockholm dvs under krigstid. Precis som i böckerna handlar det om demokrati, anti-demokratiska krafter och vad man själv är beredd att göra. Johnsson var kritisk mot Sveriges neutralitet, vilket framgår med tydlighet.

Tidvis känns det skrämmande aktuellt, obehagligt att uppleva men det är även mycket som jag inte förstår då det drunknar i ordsvall. Det är också lite rörligt där drama och verklighet, dåtid och nutid går in i varandra och där skådespelarna har flera roller inklusive att spela sig själva. Det finns många djup i denna dramatisering och jag tror inte att jag, och många med mig, klarar av att ta till oss allt. Det är inte lättsmält och det kräver en hel del av publiken.

Pjäsen kräver bland annat sittfläsk. Pjäsen var 4 timmar och 55 minuter, inklusive två pausar. Det kändes som att den aldrig tog slut, den fortsatt, fortsatt, fortsatte. Jag förstår upplägget, tankarna bakom men det är väldigt lång tid att hålla sig engagerad.

Tyvärr var bara halva publiken kvar när föreställningen äntligen var slut. Det flesta smet diskret i pausen men flera gick i sista delen, när de inte orkade längre. Många försökte applådera under förställningen för att få slut på den, dock utan framgång. Jag skämdes å deras vägnar.

Det här är en viktig pjäs och en bra grund för diskussion. Jag är dock inte så säker på att en bred publik kan ta till sig detta, med rådande format. Hoppas innerligt att jag har fel.

Slutet

Förra året avslutades med en blandning av nya och gamla traditioner. Jag väljer att se det som förädling. Jag tar vara på det goda i mina traditioner och fyller på med ännu mer gott.

En nyhet var förmiddagskaffe på balkongen. Det är inte så ofta som det är så behagligt men igår passade det bra. Och en god grund för en promenad i stan. Det var ju ganska trist väder så jag förgyllde genom att gå och kolla på sådant som känns lite lyxigt. Jag var i butiker och doftade på parfymer, kände på fina sjalar och gluttade på väskor. Det blev dock inget köp.

Eftermiddagskaffet intogs på NK:s Franska Café. Det gjorde jag även förra året och kanske är det en ny tradition som är på väg att skapas. Kaffet är inte perfekt men jag gillar miljön, och den känns bra vid nyår.

På kvällen blev det teater, Dorian Grays Porträtt. Inte så upplyftande men visst hade den något. Det jag noterade var att få i publiken var festklädda. Det brukar vara lite blandat men på nyår har jag tidigare år sett en del glitter och paljetter. Men inte igår. Flera var, som jag, ute i sista minuten. Jag fick känslan av att fler vill ha ett mer avslappnat nyårsfirande.

Idag ska jag börja planera det nya året!

Pappan

Precis hemkommen efter att ha sett pjäsen Pappan som spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Ikväll var det genrep och imorgon är det premiär.

Pjäsen handlar om en man med alzheimer och hans dotter. På ett finurligt sätt ger pjäsen både pappan och dotterns perspektiv och det görs väldigt skickligt. Det är nära, tragikomiskt och innerligt.

Jag uppskattar även scenografin i denna uppsättning. Återigen finns en finurlighet och finess.

För mig blev det en varm teaterupplevelse och dröjer sig kvar med många tankar.

Paraplyerna i Cherbourg

Paraplyerna i Cherbourg” spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Den har spelats tidigare och återkommit på repertoaren eftersom efterfrågan var stor. Själv har jag inte riktigt fattat, inte tänkt på den men blev tipsad förra helgen. En god vän såg den och var alldeles överväldigad.

I fredags blev det min tur att se pjäsen. Och jag kan inte annat än att stämma in i lovorden. Det är en fantastisk bra föreställning. Pjäsen basers på en fransk kultfilm från 60-talet, något jag förstås missat. Mycket av filmen finns kvar men samtidigt är allt helt annorlunda då pjäsen utspelar sig i en gymnastiksal. De speciella med pjäsen är att allt sjungs, alla repliker, jag menar verkligen alla. Det är en superhäftig musikal. Och väldigt romantisk och med mycket snörvel i publiken.

Vill inte avslöja handlingen, däremot vill jag verkligen rekommendera att se musikalen. Men en liten varning – ledmotivet sätter sig både i skallen och hjärtat. Ni känner igen den när ni hör den. Man kan inte hör nog.

Höstsonaten

För någon vecka sedan såg jag ”Höstsonaten” på Kulturhuset-Stadsteatern i Stockholm. Pjäsen är skriven av Ingmar Bergman och i Stadsteaterns uppsättning står Åsa Melldahl för regi.

Det här är familjedramatik. En mor besöker sin vuxna dotter och hennes man. Gamla relationer och minnen dyker upp. Även en handikappad dotter, som systern tar hand om, finns med handlingen. Det finns både händelser och känslor att reda ut och ta hand om. Om de vågar. Och orkar.

Jag har sett pjäsen en gång tidigare, det var för några år sedan på Dramaten. Då spelade Marie Göranzon den kärva mamman och Maria Bonnevie dottern. Jag blev berörd av båda men så här i efterhand är det främst Maria Göranzons tolkning som känns central. I Stadsteaterns uppsättning drogs jag till Kirsti Stubös gestaltning av dottern medan Gunilla Röörs i rollen som mamma inte alls attraherade mig. Jag såg pjäsen från dotterns perspektiv. Och det är det här som jag älskar med teater. Att samma pjäs kan betyda så olika, i olika uppsättningar och vid olika tillfällen. Jag gillade även Stadsteaterns scenografi bättre än Dramatens men helhetsintrycket är att Dramatens uppsättning gav mig mer. Om jag nu ska jämföra. Men egentligen gillar jag ju att jag får bli berörd på olika sätt. Det berikar mig.

Min lärdom av detta är att vara öppen. Man vet aldrig vad en pjäs kan betyda. Den kan överraska rejält. Genom att våga vara öppen och mottaglig kan det ge mycket tillbaka. Det betyder med än bara underhållning för stunden.

En midsommarnatts sexkomedi

På Stockholms stadsteater spelas pjäsen ”En midsommarnatts sexkomedi” som är skriven av Woody Allen. Allen skrev den för film som spelades in på tidigt 80-tal. Inspirationen kom från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Pjäsen utspelar sig 1905. på landsbygden där sex personer träffas under en helg. Värdparet älskar varandra men har vissa problem i samlivet. Värdens gamle vän, läkaren, har med sig en ny ung kvinna, vilket han brukar ha vid sina besök. Värdinnans kusin har med sig sin blivande brud, en brud som inte är helt okänd för värden. Kärlek och åtrå fyller luften på många olika sätt och med olika mål.

För mig är det främmande att se en Woody Allen-film men Stadsteatern tolkning är något som faller i min smak. Tolkningen, gestaltningen och den professionella ensamben ger glädje. Dan Ekborg, Pia Johansson och Philip Sandén är alldeles strålande i sina roller. Kajsa Ernst, Niklas Falk och Hanna Alström framställer sina karaktärer med glans. Det är stor underhållning och mycket välspelat. Dialog, gester och utryck blir riktigt kul i de vackra kostymerna och i den relativt enkla dekoren. Det är mys och fniss i sommarnatten och det smittar av sig på publiken. Många goda skratt fyller salongen.

Pjäsen är bara två timmar och tio minuter lång inklusive paus och det är alldeles för kort. Vi hade gärna fått mysa mer.

Hjärtats dubbla slag

Hjärtats dubbla slag av Margareta Garpe spelas nu på Stockholm stadsteater, Klarascen. Det är en pjäs om val vi gör i livet, om kvinnans rättigheter och även mannens. Det är en pjäs som utspelar sig i ett sent 50-tal, i en Stockholmsförort och i en tid av framtidstro.

Sonja (spelas av Liv Mjönes) och Stellan (spelas av Björn Bengtsson) är gifta och bor i ett egnahems hus. Sonja jobbar på Långbro sjukhus och Stellan med telefoni. Stellan läser kvällskurser och drömmer om en stor familj. Sonja vill mer med sitt liv och även hinna utveckla sig själv. En oplanerad graviditet och en möjlighet till utbildning blir ett dilemma som snart växer. En svägerska (spelas av Elisabet Carlsson) som lägger näsan i blöt gör inte livet lättare, inte heller en kall läkare (spelas av Christer Fant).

Även om 50-talet känns avlägset, kan vi känna igen oss i känslan att stå inför livsviktiga val som kan tyckas vara orimliga. Beslut som ger konsekvenser, kanske både för en själv och för andra. Drömmar som är svåra att nå, trots hårt kämpande. Ett samhälle och en tid i förändringar som kan vara svårt att ta till sig.

Pjäsen fördjupas ytterligare av de två patienter (spelas av Anders Johanisson och Odile Nunes) som Sonja bryr sig om samt deras läkare (spelas av Björn Elgerd).

Det är lätt att attraheras av den tydliga norrländskan och den breda skånskan. Det är en värme i familjen vilket gör medkänslan stor när frågorna börjar torna upp sig. Enkelheten och den tydliga inramningen innebär att man kan relatera till frågorna som både väcker tankar och igenkänning. Det här är en pjäs helt i min smak och jag tycker att ensemblen framför pjäsen med innerlighet.

Pinters Svek

Pjäsen Svek av Harold Pinter, spelas på Stockholms Stadsteater med Louise Peterhoff, Shanti Roney och Andreas Kundler i bärande roller och Åke Lundqvist i en kryddande roll. Pjäsens spela på Klarascen i glittrande dekor som andas 70-tal.

Emma (spelas av Louise Peterhoff) och Robert (spela av Andreas Kundler)är gifta. Jerry (spelas av Shanti Roney) och Robert är bästa vänner. Emma och Jerry har ett förhållande med varandra. Med dessa tydliga förutsättningar får vi uppleva pjäsens tema, svek, i olika former; svek inom äktenskap, mellan vänner och kanske även svek mot sig själv. Pjäsen utspelas i nio scener där vi får färdas bakåt i tiden. Vi får således uppleva slutet, där sveket uttalas, först och sedan ta oss stegvis tillbaka till handlingens början.

Pjäsens tydlighet ger plats och utrymme för pjäsens tema att växa. Vad är det egentliga sveket? Vem sviker vem? Och vilket svek smärtar mest? Föreställningen gestaltar dessa frågor och ger publiken tankar att bära hem. Till synes ytligt men sinnrikt djupt. 90 minuter känns lagom för att orka bära hem dessa tankar som pjäsen gav. Trots det mörka temat, finns även rappa repliker, igenkänning och tolkningar som gör att våra leenden inte kan hållas borta.

Personligen blev behållningen av pjäsen överraskade god. Det är en skickligt konstruerad pjäs som framförs på ett fängslande sätt. Väl värd ett besök för oss tankfulla och levnadsvisa.

Fin fredag

GSVäskorSkyndade från jobbet på Internationella Kvinnodagen eftersom jag hade ett löfte om en goodiebag hos Gudrun Sjödén. Jag tycker att Sjödéns varor har något visst även om jag inte passar i allt. Men utlovade överraskningar lockar. På vägen passerade jag Stockholms stadsteater och fick en ingivelse att kolla om det fanns några sista-minuten-biljetter dvs någon plats kvar till kvällens föreställningar som börjar inom en timme. Det fanns det. Jag knep en biljett till en uppsättning av pjäsen ”Svek”.

På trekvart fick jag ta mig till Gudrun Sjödéns butik, shoppa accessoarer och få min fina goodiebag och sedan tillbaka till teatern. Jag hann med god marginal och satte mig lugnt ner på en något obekväm stol som Klarascenen erbjuder. Och först då slog det mig hur lyxigt detta är, hur bra jag faktiskt har det och hur lycklig jag har anledning att känna mig.

Att spontant kunna slinka in på en av Sveriges bästa teatrar, att få se en mycket bra pjäs, väl spelad av väldigt duktiga skådespelare, att ha färgglada presenter i knäet, det är ju mer än jag egentligen drömt om. Det är lyx. Jag har det väldigt bra som har denna möjlighet. Och jag är glad att jag tar vara på och värdesätter de chanser som jag få. Jag är tacksam för en väldigt fin fredag.