Höstsonaten

Igår visade Svt Ingmar Bergmans Höstsonaten dvs filmen från 1978. Jag har sett minst tre olika teateruppsättningar av Höstsonaten, kanske även delar av filmen. Igår blev det en nära upplevelse eftersom jag ser via Svt play på min lilla datorskärm.

Jag tycker att dramat är intressant eftersom det finns så många bottnar och kan tolkas på olika sätt. Personligen tycker jag även att jag tar till mig olika delar varje gång. Hur jag tycker och tolkar är mycket beroende av min egen situation och erfarenhet, kanske även mognad. Jag tycker även att jag kan ta till mig pjäsen på olika sätt beroende av skådespelarna. Liv Ullman och Ingrid Bergman är i mitt tycke enastående i filmen medan jag möjligen kan ha sett andra tolkningar av övriga karaktärer som berört mig mer.

En annan tanke är hur jag kan se en pjäs i olika uppsättningar, se om en film men att jag sällan läser om en bok. Vad är det som gör att man agerar så olika?

Höstsonaten

Höstsonaten spelas nu på Göteborgs stadsteater och igår hade jag nöjet att se den. Det är en annorlunda tolkning vilket är väldigt intressant.

Höstsonaten är skriven av Ingemar Bergman och jag tror att det ursprungligen skrev för film. Det handlar om framförallt om en dotter och hennes mor. Modern, en känd konsertpianist, besöker dottern efter att de inte setts på 7 år. Dottern lever i ett äktenskap med en präst som hon inte riktigt älskar och hos dem bor även hennes handikappade syster.

Jag har sett två andra tolkningar, dels Dramaten och dels på Stadsteatern i Stockholm. Så här tyckte jag då. Man kan kanske tro att jag älskar pjäsen, men det är nog snarar så att jag har dåligt minne. Men det är jag glad för. Det är verkligen berikande att så se så olika tolkningar.

Göteborgsuppsättningen är stor till formatet, den är vacker och den är fysisk. Scenografin är fantastisk. Det är videoprojektioner som ger nya dimensioner. Den handikappade systern rör sig genom rummet, på väggar, överallt. Det är musik som förstärker stämning och känslor. Den är bitvis drömsk. Den är väldigt mycket och olik hur den brukar gestaltas. Det är väldigt intressant, för mig betyder det mycket men jag inser att det också är krävande, svår att ta till sig, svårare att förstå handling.

Nu gillade jag det mycket. Men om jag inte sett pjäsen tidigare, så hade jag nog inte hängt med i handlingen.

Efter föreställningen var det samtal för de som ville med den konstnärlige ledaren för teatern. Även det var mycket intressant, om än väldigt sent. Vi var en mindre skara som diskuterade våra intryck. Det gav mervärde!

Höstsonaten

För någon vecka sedan såg jag ”Höstsonaten” på Kulturhuset-Stadsteatern i Stockholm. Pjäsen är skriven av Ingmar Bergman och i Stadsteaterns uppsättning står Åsa Melldahl för regi.

Det här är familjedramatik. En mor besöker sin vuxna dotter och hennes man. Gamla relationer och minnen dyker upp. Även en handikappad dotter, som systern tar hand om, finns med handlingen. Det finns både händelser och känslor att reda ut och ta hand om. Om de vågar. Och orkar.

Jag har sett pjäsen en gång tidigare, det var för några år sedan på Dramaten. Då spelade Marie Göranzon den kärva mamman och Maria Bonnevie dottern. Jag blev berörd av båda men så här i efterhand är det främst Maria Göranzons tolkning som känns central. I Stadsteaterns uppsättning drogs jag till Kirsti Stubös gestaltning av dottern medan Gunilla Röörs i rollen som mamma inte alls attraherade mig. Jag såg pjäsen från dotterns perspektiv. Och det är det här som jag älskar med teater. Att samma pjäs kan betyda så olika, i olika uppsättningar och vid olika tillfällen. Jag gillade även Stadsteaterns scenografi bättre än Dramatens men helhetsintrycket är att Dramatens uppsättning gav mig mer. Om jag nu ska jämföra. Men egentligen gillar jag ju att jag får bli berörd på olika sätt. Det berikar mig.

Min lärdom av detta är att vara öppen. Man vet aldrig vad en pjäs kan betyda. Den kan överraska rejält. Genom att våga vara öppen och mottaglig kan det ge mycket tillbaka. Det betyder med än bara underhållning för stunden.