Var är Olle?

Var är Olle? spelas nu på KulturhusetStadsteaterns lilla scen i Stockholm. Det är som en dokumentär, ett verkligt fall. Det var 1983 som Olle Högbom försvann och i pjäsen får vi följa familjens sökande och en journalist som tar sig an fallet och börjar gräva i historien. Fallet är inte löst. Än i dag sker eftersökning för att förstå vad som hänt.

Det är fem skådespelar som spelar alla roller och gör det fantastiskt bra. Med enkla medel kan man se allt förför sig. Man kan känna oron, sorgen, saknaden. Det är en väldigt starkt pjäs. Jag tycker faktiskt att den var jobbig att se. Det gjorde ont. Så fruktansvärt att inte få veta vad som hänt.

I rollerna ser vi: Lennart Jähkel, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Elisabet Carlsson och Melker Appel.

Trots att det gör ont är den väldigt sevärd och jag rekommenderar alla att se denna viktiga pjäs.

Annons

Kulla-Gulla

Ikväll har jag varit och sett Kulla-Gulla på KulturhusetStadsteaterns Stora scen. Det var ett genrep och det inleddes faktiskt med krångel men sedan gick allt som en dans. Och det var en bra dans. Jag trodde att det kanske var mer för barn, men det var absolut de vuxna som har behållning av föreställningen. Publiken bestod främst av 70+ och de uppskattade pjäsen mycket.

Det är mycket dans och scenografin är väldigt intressant, den höjer pjäsen. Maja Rung gör en strålande insats som Kulla-Gulla. Numera verkar det vara populärt med dans och även akrobatik i pjäser. Det intresserar inte mig men viss var det okej.

Jag hade gjort ett misstag i bokningen och valt en riktigt usel plats dvs en dålig stol. Tre timmar inkl paus var för länge på den hårda stolen. Men å andra sidan, hade jag säkert somnat om det varit bekvämt. Det är en lång pjäs efter en lång arbetsdag.

Ska blir intressant att läsa recensioner och framförallt vad barn och ungdomar tycker om den. Annars får kulturtanterna rycka in och fylla salongen.

Shakespeare in love

I veckan såg jag genrepet till föreställningen ”Shakespeare in love” som spelas på stora scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det var en jättehärlig upplevelse, rolig och varm. Det var helt underbart att få lämna den vanliga världen för en stund och sjunka in i Shakespeares kärleksfulla värld.

Det är kärlek och man blir nästan som förälskad i paret. Det är även musik, humor, härligt pösiga och färgsprakande kostymer och en stor ensemble. Även lite naket blir med också. Det händer mycket på scen och det är en fröjd att se. Manuset är en bearbetning av filmen som gjorde succé för många år sedan. Tyvärr har jag inte sett filmen men jag är jätteglad över att ha sett föreställningen. Det kommer jag bära med mig länge.

Underkastelse

Underkastelse är en pjäs skriven av Michel Houellebecq som nu spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det är en monolog där Gerhard Hoberstorfer är ensam på scen i 1 tim 50 minuter. Pjäsen hade premiär lördag 22/9 och jag såg fredagens genrep.

Temat är västvärldens fall. Det sker i Paris, år 2020. Vi får följa en universitetsprofessor när ett muslimskt parti tar över makten. Professorn är i mitt tycke en skitstövel, så man får stå ut med en hel del värderingar som man önskade inte fanns. Därtill är värt att nämna att scenen var annorlunda, en fyrkant i mitten med publik på alla fyra sidor.

Skådespelarinsatsen är väldigt bra. Temat intresserar vissa men är inte något som lockar alla. Det var väldigt spridda kommentarer i publiken efteråt. Några älskade pjäsen, andra var mer dämpande. Inte alls dåligt, men man håller sig för skratt. Jag tror också att den del av ”stamgästerna” dvs vi som går ofta, upplever att höstsäsongens premiärer bjudit på ett väldigt politiska teman.

Jag har inte läst något av Michel Houellebecq. Han har en viss betydelse i boken ”De polyglotta älskarna” och efter den läsupplevelsen kände jag att jag kan avstå från att läsa hans verk. Det känslan stärktes av denna pjäs. Jag är helt enkelt för pryd.

Krilon

Krilon är en romantrilogi av Eyvind Johnsson och som nu har dramatiserats och ska spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Igår var det genrep och jag satt förväntansfull i publiken. Premiär sker den 17 augusti.

Stadsteatern har valt ett upplägg som handlar om en teatergrupp som sätter upp pjäsen, år 2023. De har lite magert med pengar och en berättarröst förklarar en de av interiören och guidar i pjäsen. Själva Krilonberättelsen utspelar sig 1941 i Stockholm dvs under krigstid. Precis som i böckerna handlar det om demokrati, anti-demokratiska krafter och vad man själv är beredd att göra. Johnsson var kritisk mot Sveriges neutralitet, vilket framgår med tydlighet.

Tidvis känns det skrämmande aktuellt, obehagligt att uppleva men det är även mycket som jag inte förstår då det drunknar i ordsvall. Det är också lite rörligt där drama och verklighet, dåtid och nutid går in i varandra och där skådespelarna har flera roller inklusive att spela sig själva. Det finns många djup i denna dramatisering och jag tror inte att jag, och många med mig, klarar av att ta till oss allt. Det är inte lättsmält och det kräver en hel del av publiken.

Pjäsen kräver bland annat sittfläsk. Pjäsen var 4 timmar och 55 minuter, inklusive två pausar. Det kändes som att den aldrig tog slut, den fortsatt, fortsatt, fortsatte. Jag förstår upplägget, tankarna bakom men det är väldigt lång tid att hålla sig engagerad.

Tyvärr var bara halva publiken kvar när föreställningen äntligen var slut. Det flesta smet diskret i pausen men flera gick i sista delen, när de inte orkade längre. Många försökte applådera under förställningen för att få slut på den, dock utan framgång. Jag skämdes å deras vägnar.

Det här är en viktig pjäs och en bra grund för diskussion. Jag är dock inte så säker på att en bred publik kan ta till sig detta, med rådande format. Hoppas innerligt att jag har fel.

Ilya

Ilya, är någon form av musikteater. Det är en mörk pjäs med djup men som samtidigt innehåller humoristiska inslag. Ganska svårdefinierad tycker jag, vilket påverkade upplevelsen när jag såg genrepet i torsdagskväll. Pjäsen är helt nyskriven av Lars Rudolfsson och musiken är skriven av Frida Hyvönen. Den spelas på KulturhusetStadsteatern i Stockholm.

Det handlar om en kvinna som letar efter sin dotter som blivit omhändertagen. Under sökandet möter hon ett stort antal olika karaktärer, möten som kan komma att få betydelse. Ibland bryts det ut i sång. Tyvärr syns ingen orkester på scen, vilket jag saknade. Däremot gillade jag manus och rent textmässigt innehåll en intressant komposition och många finesser.

Det finns något sorgligt och tragiskt över hela historien. Samtidigt sker en hel del fånerier på scen, vilket skapar en osäkerhet i publiken. Ska vi skratta? Är det parodi, ironi, satir? När jag satt i salongen visste jag inte. I efterhand kan jag tycka att kontrasterna tillför något. När man väl fattar att man kan skratta, känns det lättare.

Det är en pjäs i två akter och i torsdags var det många som gick i pausen. Jag tror att det handlade om osäkerheten, man fattade inte vad man såg. Som så ofta är det i andra akten det händer, så rekommendationen är att stanna.

Jag ska bli nummer ett

Jag ska bli nummer ett är en pjäs om Isaac Grünewald som spelas som soppteater vid KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Idag fick jag god soppa och bra pjäs till lunch, vilket jag tycker är en perfekt kombination.

Det är en pjäs om Grünewald som person, hans konstnärskap, hans fru Sigrid Hjertén och den tid då de levde. De hade sin motgångar vilka framträder tydligt och det är rakt igenom en pjäs som inte värjer för mindre attraktiva egenskaper. Isaac framstår både som målinriktad och självcentrerad och kvinnoaffärer och otrohet finns även med.

Scenografin går mycket i olika nyanser av vitt men samtidigt nyttjas tekniken och en hel del konst finns med i föreställningen. Rollerna spelas av Emil Ljungestig, Matilda Ragnerstam och Fredrik Meyer och jag upplever dem som samspelade.

För mig blev det en trevlig teaterupplevelse som också väckte stor nyfikenhet på Grünewald och Hjertén. Jag vill absolut ta reda på mer om deras livsöden och jag kommer att se deras verk med en ny nyfikenhet framöver.

Bull

Ikväll har pjäsen Bull premiär på Stadsteatern i Stockholm. Jag har sett ett genrep som fortfarande gör mig upprörd och som jag inte tycker hör hemma i vår tid.

Pjäsen handlar om tre personer som väntar på sin chef, en ska bli uppsagds men de vet inte vem. I min uppfattning är pjäsen en timmes lång vuxenmobbing. Ämnet i sig har jag inget emot men jag saknar något som gör det intressant, tankeväckande, ifrågasättande eller något mer än enbart en skildring av det framgångsrika med att mobba sina medmänniskor. Det saknades balans och knorr. Att bara se mobbing är enbart smärtsamt.

I dagsläget fylls media av exempel på trakasserier av olika slag. Ämnet är aktuellt. I min mening är det nu dags att ta nästa steg: säga ifrån, ifrågasätta, starta debatt och ta steg mot förändring. Inget av detta finns med i stadsteaterns uppsättning. Därtill vet vi att Stadsteatern själv haft en kultur där trakasserier förekommit och accepterats. För mig ger det en väldigt dålig smak i munnen. Jag känner mig verkligt besviken på Stadsteatern, i alla fall i på den utformning som pjäsen hade när jag såg genrepet. Det gav inget mervärde, enbart obehag.

Dagvill

I går trodde jag att det var lördag. Hade nog passerat lunchtid när jag insåg att det inte vara sant, men valde att inte lägga för stor vikt vid dagarnas namn. Efter att ha pluggat flitigt, tog jag pendeltåget in till stan för att se ett genrep.

Pjäsen jag ville se heter ”Bull” och kommer att spelas på KulturhusetStadsteatern, och vad de kallar ”Klara nätter” dvs kvällsföreställning i Klaracaféet, premiär nästa vecka. Jag hade egentligen en ståplats, men när jag insåg att alla sittplatser inte skulle bli fyllda, tog jag mig en stol. Pjäsen är en timme av vuxenmobbing. Det står att pjäsen inte är för känsliga och det stämmer. Det står är även att den är komisk men det stämmer inte. Den är enbart obehaglig. Och mobbarna vinner. Jag fattar inte vitsen med detta budskap. Det behöver jag inte se på teatern, verkligheten är nog. Jag var arg och uppriven när jag gick där ifrån och vill helst inte gå dit igen.

Redan på tåget hem blev upprivenheten värre när jag läste om Richard Wolffs död. På något sätt blev jag berörd. Han har inte tillhört mina största favoriter men är en person som berört mig. Det kändes så sorgligt.

Lämnade verkligenheten för en stund och försvann in i litteraturens värld. Den känns snällare och tryggare. Åtminstone ibland. Jag tyckte att fredagen blev en usel dag som var bäst att lämna bakom sig så fort som möjligt. Men… strax innan midnatt fick jag besked om resultatet på en tenta, en tenta som gjorde mig utmattat på gränsen till förtvivlad. Jag visste inte ens om jag skulle bli godkänd men det gick över förväntan bra. Jag är så lycklig och kunde somna sött.

Århundradets kärlekskrig

Århundradets kärlekskrig är en dramatisering av Ebba Witt-Brattströms bok, som nu sätts upp på KulturhusetStadsteaterns lilla scen i Stockholm. Jag har inte läst boken och det var med stor nyfiken som jag satte mig i salongen i kväll för att se genrepet.

Jag ska fatta mig kort. Det var inget för mig. Jag gillar inte skrik, kladd och könsord. Vissa delar var det sjukaste jag sett på scen. Några delar hade aningen komiska inslag med spridda skratt i publiken. Men mest var det knepigt.

Om jag hade kunnat gå därifrån, då hade jag gjort det. Kanske till och med kräva pengar tillbaka pga besvikelse. Tyvärr, det blir ingen rekommendation från min sida. Det finns så mycket annat att lägga tid och pengar på.