Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.

Lusten är här igen

I natt drömde jag om en karaktär som jag inte tänkt på under det senaste halvåret. Det var en karaktär jag skapade som en bifigur i en roman. Det är också en av de texter som försvann när min dator havererade. Vips, så var han borta.

I natt dök hans namn upp igen och under förmiddagen har fragment av minnen av karaktären sakta men säkert börja komma tillbaka. Som ett kärt återseende.

Nu sitter jag och skriver. Den skrivlust som varit som bortblåst under hela vintern är tillbaka igen. Jag har visserligen tvingat mig att skriva men det är något helt annat när man känner lust och längtan. Det flyter.

Det här lovar gott för framtiden.

 

Minnen från Köpenhamn

Som barn var jag i Köpenhamn vid några tillfällen med familjen. Senaste gången var jag i högstadieåldern. Jag minns inte vilket år det var. Däremot minns jag så väl att vi var i en porslinsaffär alldeles för länge. Mina föräldrar kollade på en kaffeservice som de hittade till fyndpris. Det tyckte jag var en väldigt trist sätt att besöka Köpenhamn på.

Det blev värre. De handlade och det visade sig att porslin är tungt. Jag hade, som alltid, en ryggsäck och efter ett tag kom några av inköpen att hamna i min ryggsäck. Med tiden kan allt mer att hamna där, ryggsäcken var proppfull och det blev rejält tungt för mig att bära. Tyckte åtminstone mitt tonårs-jag. Så att återvända till Köpenhamn, har inte varit aktuellt.

Det tog alltså drygt 30 år att komma över händelsen och att åter besöka den danska huvudstaden. Nu blev det ju ett kyligt mottagnade. Det som förvånade mig mest är att jag inte alls kände igen mig. Tänker att jag borde ha minnen, att jag borde känna igen några platser när jag väl kom dit. Men det gjorde jag inte. Inte alls. Minnet finns inte där.

Bäst att skapa nya minnen som jag minns!

Morgonkaffe i en sliten fåtölj

img_6589Ingen hotellfrukost som väntar idag, bara ett tomt kylskåp. Utanför fönstret singlar snön och på marken vilar massor av snö. Jag är hemma igen efter min Helsingborgvistelse och med mig har jag både lakrits, foton och fina minnen.

Det blev en avkopplande och fin resa. Att få komma hemma är också en del av resan och den delen känns extra bra, tycker jag. Mitt säng är visserligen obekväm, det finns ingen service här hemma men kaffet är gott och sakerna är mina.

Även tvättmaskinen är min och han ska få jobba idag. Själv ska jag plugga. Det ska bli en riktigt bra lördag!

Små saker – stora känslor

Saknad är något jag kan lära mig att hantera. Intellektuellt, vet jag det. Men det är svårt. Det tar tid. Det kräver träning.

Den förlust som drabbade mig i januari kämpar jag fortfarande med. Det är väldigt många situationer som jag lärt mig att hantera. Jag kan förbereda mig, vara beredd. Men det finns väldigt många småsaker, som jag inte alls är beredd på.

Böcker är att sådant exempel. Jag gav alltid böcker och boktips till min närstående. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka ”Den här boken ska jag ge till C”. Men så kommer det över mig att C inte längre finns bland oss. Det slår ner mig. Hårt.

Det är denna typ av stunder som jag har så svårt att hantera. Jag kan inte förbereda mig. Sorgen och saknaden är så brutal.

En speciell dag

Den här lördagen för 22 år sedan gifte jag mig. Jag var ung, äktenskapet höll i några år och nu är jag sedan länge skild. Skilsmässan var inget jag ville och därför var just den här dagen oerhört jobbig under många år. De senaste åren har jag inte tänkt så mycket på just den här dagen men idag dök minnet upp, då jag rotade i en låda.

Under åren som jag var gift var bröllopsdagen ingen stor dag, inget vi firade. Efter skilsmässan blev dagen en mycket tuff påminnelse om det liv jag valt men som någon annan valde att ta ifrån mig. Det var så det kändes. En enorm sorg. Och en saknad av det livet som jag såg så mycket fram emot.

Numera så vet jag ju att jag överlevde de svåra åren, att jag kan klara prövningar och det kommer inte att bli så himla mycket värre. Visserligen finns det många problem i livet, men få är så jobbiga som att förlora den man älskar, oavsett hur förlusten sker.

På sätt och vis är det en speciell dag med många blandade känslor. Men å andra sidan är det också en alldeles vanlig lördag, med dammsugning och fikabröd till kaffet, precis likadan som andra vanliga lördagar.

Vasaloppet

IMG_0171Vasaloppet måste jag ju se, varje år. Under många år satt jag framför tv:n och drömde om att en gång få vandra samma sträckning som skidåkarna åker. Sommaren 2014 gjorde jag vandringen och sedan dess är vasaloppstittande lite annorlunda.

Precis som förra året, väcker alla bilderna minnen. Jag ser ju var skidåkarna är och hur det ser ut där. Jag ser sådan jag känner igen: skyltar, stugor, markeringar, backar och mycket annat. Jag har mer fokus på vad som finns runt omkring, än på själva skidåkarna. Men visst, jag är väldigt imponerad av åkarna.

Åh, så jag längtar till nästa vandring.