Första och sista påsken

Så här i påsktiden går tankarna till min lilla ögonsten. Det är snart två år sedan han tog och saknaden är stor. Han finns alltid i mina tankar och de här dagarna kan tankarna inte låta bli cirkulera kring minnen av vår första respektive sista påsk tillsammans.

När min ögonsten var liten, det måste ha varit hans första påsk, så ville jag förstås ge honom en påskpresent. Eftersom hans storasyster fått diabetes, bara några år dessförinnan, var godis fortfarande ett känsligt ämne att prata om. Jag valde fina färgpennor still flickan, som hon älskade. Det blev mycket lyckat. Till min ögonsten hade jag hittat en handdocka som såg ut som en glad, rufsig tupp. I näbben fanns något som lät om man tryckte där, vilket jag trodde var en passande underhållning. Min lille ögonsten tittade förundrat på tuppen, gillade antagligen färgerna men så snart vi började låta med näbben blev han jätterädd och gallskrek. Nej, det blev inte som jag trott och jag kände mig som en hemsk faster. Efteråt blev det ett ganska roligt minne och idag är det enbart ett minne.

För två år sedan letade jag som en galning efter present. Min ögonsten var gravt handikappad och det var svårt att hitta presenter, ännu svårare att förnya sig från år till år. Just den här påsken kom jag på två idéer. Dels en stor godisnapp, typ polkagris. Jag tänkte att han kunde suga på den, utan att sätta i halsen. Den andra idén var nutella. Han kunde bara äta mosad mat och jag tänkte att nutella på en sked kanske kunde fungera. Jag valde godisnappen, hittade en specialiserad godisbutik som hade flera smaker, så han fick flera. Jag tänkte att jag kan ge honom nutella någon annan gång. Åh, så korkat. Det blev inga fler påskar, inga fler chanser.

Så, skäm bort era nära. Ta vara på påsken och skapa fina minnen.

Annonser

Tända ljus och visa gemenskap

Efter en lång vecka där Hallowen dominerat i samhället har vi nu nått helgen med Alla helgons dag och Alla själars dag. Idag tänder jag ljus i närområdet och redan under torsdag-fredag och jag gjort ordning gravar för olika släktingar.

I min barndomsstad har jag gravar på fyra olika kyrkogårdar som jag tar hand om. I veckan har jag tagit bort de sista av sommarens blommor, planterat ljung, lagt på granris, kransar och andra dekorationer och tänt ljus. ”På vägen”, har jag även besökt två andra kyrkogårdar för att tända ljus.

Några av de gravar som jag sköter om, är personer som jag aldrig träffat. När jag var liten fick jag följa med min farfar när han tog hand om gravarna för sina föräldrar och syskon. Han berättade om dem och jag fick veta mycket om släkten och vår historia. Det var fina stunder som vi hade tillsammans. Efter att farfar och farmor dött, brukade mina pappa och farbror vara med men numera är det så sjuka att jag får utföra uppdraget själv. En annan grav som är viktigt för mig är min mammas brors grav. Han dog som sjuåring, så jag har inte träffat honom men mamma har minnen. Genom att vi pysslar om graven, så hålls minnet levande. Genom mitt engagemang så får jag vara en del av släkt och historia och föra minnen och traditioner vidare. Inte minst så förs även information vidare. Det är lätt att glömma att vi generellt sett har lärt oss mycket av tidigare generationer, som vi har stor nytta av. Men ibland kan det vara så enkelt att påminnas om sjukdomshistoria som finns i släkten, som kan ge svar på gåtor i våra egna liv.

En annan del av helgen är gemenskapen. Att vi tänder ljus under samma helg innebär att vi delar sorg och minnen med andra. Vi ser, rent konkret, att vi inte är ensamma i sorg och saknad. Våra ljus, tillsammans, visar att det ljusa är så mycket starkare än mörkret. Dessutom skapar vi något väldigt vackert.

För mig finns det således många olika skäl till att vårda minnen, gravar och tända ljus. Det är kravlöst och något som betyder mycket för mig samtidigt som det betyder mycket för andra.

Selektivt minne

Under hösten rullar en reklamfilm för Mariestadsöl. Det är en man som sitter i en fåtölj och snackar om Österlen, en plats att vara på. Varje gång jag ser den, så tänker jag tillbaka på den vandring jag gjorde på Österlenleden i somras. Mina minnen är varma och soliga. Det är inte mina foton. De visar regn och blåst. Känner en stor tacksamhet för det behagligt selektiva minnet som jag fått.

Mannes fåtölj fick mig att tänka på den här stolen, som stod på en vacker men väldigt öde strand. I +14 grader och ösregn, så behöver man inte trängas. Oavsett väder så besöker jag gärna Österlen igen. Men nästa gång tar jag bilen.

En kastrull med minnen

Värmde några fiskbullar till min kvällsmåltid. Som vanligt tog jag fram min minsta kastrull. Det är en liten sak men teflon och den är av märket Tefal. Jag fick den av min bästis när jag fyllde 18 år, så den har hängt med i många år. Varje gång som jag tar fram den, så tänker jag på min väninna. Kastrullen är som en symbol för den längtan att bli vuxen som hon hade. Hon längtade efter att flytta hemifrån och lyckades på något sätt få tag i en studentlya redan under gymnasiet. Jag fick ofta hänga med henne i heminredningsbutiker.

Hon var verkligen hungrig på livet. Tyvärr blev hon bara 25 år. Tänk om hon vetat att jag än idag, efter så många år, tänker på henne och hennes aptit på livet varje gång jag tar fram min lilla kastrull. Kunde hon ana att kastrullen skulle bli en så fantastisk och betydelsefull gåva?

Saknaden tar aldrig slut men det är glada minnen som tänker tillbaka på när jag står vid min kastrull. Tänker att det trots allt, kanske är det bra att hon inte vet att jag fortfarande äter fiskbullar.

Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.

Lusten är här igen

I natt drömde jag om en karaktär som jag inte tänkt på under det senaste halvåret. Det var en karaktär jag skapade som en bifigur i en roman. Det är också en av de texter som försvann när min dator havererade. Vips, så var han borta.

I natt dök hans namn upp igen och under förmiddagen har fragment av minnen av karaktären sakta men säkert börja komma tillbaka. Som ett kärt återseende.

Nu sitter jag och skriver. Den skrivlust som varit som bortblåst under hela vintern är tillbaka igen. Jag har visserligen tvingat mig att skriva men det är något helt annat när man känner lust och längtan. Det flyter.

Det här lovar gott för framtiden.

 

Minnen från Köpenhamn

Som barn var jag i Köpenhamn vid några tillfällen med familjen. Senaste gången var jag i högstadieåldern. Jag minns inte vilket år det var. Däremot minns jag så väl att vi var i en porslinsaffär alldeles för länge. Mina föräldrar kollade på en kaffeservice som de hittade till fyndpris. Det tyckte jag var en väldigt trist sätt att besöka Köpenhamn på.

Det blev värre. De handlade och det visade sig att porslin är tungt. Jag hade, som alltid, en ryggsäck och efter ett tag kom några av inköpen att hamna i min ryggsäck. Med tiden kan allt mer att hamna där, ryggsäcken var proppfull och det blev rejält tungt för mig att bära. Tyckte åtminstone mitt tonårs-jag. Så att återvända till Köpenhamn, har inte varit aktuellt.

Det tog alltså drygt 30 år att komma över händelsen och att åter besöka den danska huvudstaden. Nu blev det ju ett kyligt mottagnade. Det som förvånade mig mest är att jag inte alls kände igen mig. Tänker att jag borde ha minnen, att jag borde känna igen några platser när jag väl kom dit. Men det gjorde jag inte. Inte alls. Minnet finns inte där.

Bäst att skapa nya minnen som jag minns!