Ledsen över gamla saker

Inför en kommande ombyggnad av våra vindsförråd, skulle jag idag märka upp mina förråd. Inom kort ska jag även tömma dem. Jag fick dock en liten chock när jag insåg att två av mina småförråd inte längre är mina. Av någon anledning har de tömts och åtminstone ett förråd är upptaget av en annan hyresgäst. Det är alltså inget inbrott utan någon som inte förstått att förråden är mina. Det har troligen varit så länge, då det är väldigt länge sedan jag kolla i dessa förråd. Eftersom jag har flera förråd, är det de andra delarna som jag använder mest.

I förråden har jag haft en del gamla kläder, leksaker, böcker mm. Det är inga stora ekonomiska värden men det betyder mycket för mig. Vissa saker hade jag velat ha kvar, annat gör inte så mycket. Men det är väldigt ledsamt att allt är bort, så många varma minnen.

Har pratat med fastighetsägaren, det går inte att spåra vad som hänt eller när det hänt. Bara att inse att sakerna är borta och att jag aldrig kommer att få tillbaka dem. Det spelar alltså inte så stor roll att klaga, kräva ansvar etc, sakerna går inte att få tillbaka.

Så, idag tänker jag vara ledsen. Imorgon tar jag mig vidare. Jag ska skynda mig att tömma de andra förråden. Oklart om jag vågar ställa ut något i förråden igen, känns ju inte särskilt tryggt efter det som hänt. Vill inte gärna att fastighetsägaren tömmer mina förråd igen.

Gott slut!

Till årets sista dagar tillhör att reflektera en stund över året som varit. Och det har verkligen varit ett omtumlande år på många sätt. Inte mycket har blivit som jag trodde vid förra årsskiftet, mycket har hänt och jag tar med mig erfarenheter som jag inte kunna drömma om.

Jag tänker tillbaka på ett axplock av guldkorn från detta speciella år. I år har jag börjat ett nytt, inspirerande jobb, fått skaffa mig nya rutiner, lärt känna ett företag och massor av makalösa kollegor. Jag har fått utmana mig rejält och ställts inför prövningar långt utanför komfortzonen – och klarat av det. Jag har fått en novell publicerad i en veckotidning, kom in på en efterlängtad skrivkurs och fått ny fart i mitt romanskrivande. Har läst 78 böcker och är nöjd trots att jag inte nått mitt mål. Jag fick en fin sommar med vandring i Skåne trots att skogsmössen gnagde på utrustningen. Jag har köpt en cykel och t.o.m cyklat till jobbet. En välgörande vinst på Lotto har piggat upp och gjort att jag unnat mig fina saker. Har lyckats ta chanser att träffa mina nära utan att ta onödiga risker och är tacksam att alla är friska.

Jag är väl medveten om allt som händer i omvärlden, förnekar det inte men tänker att det viktigaste är hur jag själv agerar och hanterar situationen. Jag tycker att jag lärt mig mycket och att jag blivit en bättre människa för mig själv och andra.

Önskar ett gott slut på detta år och en kanonstart på det nya!

Minnen från Löderup

Igår fastnade min blick på teven då jag såg Löderups strandbad. Jag har starka minnen från platsen i somras. Programmet, Husdrömmar, är inget jag ser regelbundet men igår blev jag förstås nyfiken då jag minns huset väl. Jag missade början på programmet, så jag ska se hela på Svt play.

Det var under min vandring mellan Simrishamn och Ystad som jag gick förbi strandbadet och huset i programmet. Det var också där som min energi tog totalt slut. Trots en lång paus så var det som att benen inte ville gå mer. Jag hade dessutom en tid att passa då jag skulle till ett Bed & Breakfast. En man uppmärksammade mig och erbjöd skjuts vilket jag tackade ja till. Jag är så oändligt tacksam för hjälpen som min hjälte gav.

Som jag minns det finns det grannhus till det huset som var med i tv-programmet. Jag minns aktiviteter och trädgårdsfix. Mannen som gav mig skjuts var vid ett av huset. Och faktiskt, med 99% sannolikhet var han med i en liten del av programmet. Jag var ju inte helt skärpt när jag träffade honom men jag är minns hans bil och just en sådan bil fanns parkerad vid huset i programmet. Som sagt, som jag minns det, finns ett eller två hus till så jag kan ju ha fel.

Åh, så jag längtar tillbaka. Jag vill uppleva mer av den delen av Sverige. Kanske till fots men jag funderar även på en bilsemester för att få uppleva mer utan energi tar slut. Kanske blir det en tur redan till våren. Jag tycker att det är lite trist att köra hela vägen från Stockholm, så jag överväger tåg och hyrbil. Det blir mer njutbart.

Funderar även på att skriva till mannen som jag skymtade i tv-programmet och fråga om det är han som är min hjälte. Jag vill ju gärna tacka för hans omtanke. Det kan väl inte vara påfluget, tänker jag.

Utflykt till Södertälje

Fredagen startade tidigt med mötesförberedelser. Jag hade ett planeringsmöte med handledaren på det företag där jag ska göra examensarbete och ville förstås vara förberedd. Mötet gick bra, jag fick massor av nyttig information och kan komma igång direkt. Svårigheten kommer att bli att avgränsa arbetet så att tiden räcker till.

Efter lunch kände jag mig klar med veckans måsten och eftersom allt kändes så bra, bestämde jag mig för en liten utflykt. Jag tog pendeltåget till Södertälje. Det är kanske inte någon favoritort men jag har en del minnen från när jag var där som liten. Min farmor var född och uppvuxen där och jag fick följa med när hon besökte sina syskon.

Det blev en lugn och skön eftermiddag, där jag strosade och fikade. Jag minns så väl hur noga det var för min farmors syster att jag fick äta ”Södertäljekringla”. Drygt 40 år senare vill jag fortfarande ha kringla till kaffet när jag är i Södertälje. Dock tror jag inte att den ”riktiga” kringelvarianten finns kvar. Kommer även håg andra besök. Som fyraåring blev jag biten i kinden av en pojke, när jag var där. Då vill jag aldrig mer besöka Södertälje. Några år senare, var jag där igen och efter en lång dag ville farmors systers man visa mig något. Han tog med mig upp på övervåningen, öppnade en dörr och visade sitt hemliga rum. Där stod ett bord med ett stort pussel. Jag var så grymt imponerad över att en pensionärsfarbror hade ett eget rum för att lägga pussel. Vilken dröm!

Efter några timmar med gott fika och varma minnen tog jag tåget hem igen. Det blev en lugn kväll, precis vad jag behövde efter en tuff vecka.

En trotjänare

Det är märkligt hur man kan bli fäst vid vissa saker. Att det är lite svårt att släppa taget. Trots att det bara är ett nyckelfodral.

Jag har ett nött och ganska smutsigt fodral till mina nycklar. Det är, eller åtminstone var, turkost. Jag köpte det under mitt första gymnasieår. Jag och min bästis Marija var ofta ute på shoppingturer där vi drömde om att bli vuxna. Vi ville vara fria och samtidigt ansvarsfulla och har ordning och reda. Ett nyckelfodral var ett steg mot målet. Nu vill jag fortfarande bli fri, kanske har jag fått/tagit alldeles för mycket av ansvar och ordning och reda genom åren. Marijas vuxenliv kort, hon blev bara 25 år.

Mitt nyckelfodral har dock hängt med i alla år. Tänker på alla lägenheter och alla flyttar där nyckeln fått bytas ut i fodralet. Dragkedjan har gått sönder. Tänker på hur tiden förändrats. I den lilla fickan på sidan, har jag alltid haft några mynt. Då kunde mynten göra nytta: kronor till telefonautomaten, parkering eller lite tuggummi. Nu är det främst tiggarna som ta emot mina mynt.

Mitt nya fodral är ljust och fint. Men det har inga minnen. Inte än.

Le pain Français

Av alla Göteborgs caféer har Le pain Français en speciell plats i mitt hjärta. Vid mitt första besök, för 17 år sedan, var det mer som ett bageri med café-del och idag är det en kedja med många caféer och restauranger. Genom åren har det blivit många besök vid de olika caféerna.

Under denna vistelse ville jag gärna tillbaka till caféet för mitt första besök, det ligger inte så långt från Linneplatsen så med spårvagnen var jag snabbt där. Stället är renoverat men känns igen. Dock, det är inte lika trångt längre. Då, för sjutton år sedan, var det kö långt ut på gatan.

Det känns som en annan tid. Att jag överhuvudtaget hittade stället berodde på en väninna som läste ”Allt om mat”. Då fanns inga bloggar utan väninnorna frossade i tidningen. Då var denna typ av bageri, som satsade på franska bröd och gott kaffe, ovanliga. Det var inget vanligt konditori, hade special mjöl mm vilket då var så unikt att folk köade. Min väninna trodde att jag skulle gilla stället och det hade hon alldeles rätt i.

Vid veckans besök valde jag en kombo med bröd, olika ostar, salami, lufttorkad skinka sallad mm, som jag kunde kombinera ihop själv. Det var så gott. Enda nackdelen var at jag blev jättemätt, det var svårt att få i sig alla godsaker. Är ni i Göteborg, så rekommenderar jag gärna ett besök.

 

Balans i torsdagen

Det var lugnt och skönt i samhallen när jag var där för min dagliga motion. Jag uppskattar att få motion utan värmeslag och det var skönt att få simma i lagom varmt vatten. Några få medmotionärer var där men jag hade gott om utrymme. Jag tyckte att jag var så duktig att jag förtjänade en lunch. Efter simningen åkte jag till min favoritrestaurang och fick lax, potatis och hollandaisesås. De har dessutom ett läckert salladsbord och gott hembakat bröd. Riktigt smaskigt. Enda problemet är att det är buffé och lätt att äta för mycket.

Drog vidare mot biblioteket. Jag kände mig som en liten flicka som gick där och valde i ett enormt utbud av godsaker. Det är en ynnest att få välja helt fritt. Jag tänkte på det i går under min vandring. Då passerade jag en badplats. Jag minns när jag var där för första gången, säkert 23 år sedan och jag hade precis återupptäckt läsandet igen efter en tids uppehåll. Jag minns hur jag satt på en gräsmatta och slukade böcker och vilken underbar känsla det var.

Under eftermiddagen har jag suttit på min balkong och läst. Inte samma känsla som då, för 23 år sedan, men en annan känsla som är väldigt fin. Jag mår gott av att läsa. Det här var en bra dag då jag lyckas att både vara aktiv och även ta det lugnt. Både mental och fysisk hälsa har fått sådant som är gott och det har gett energi att även ta tag i vardagsgöromål, gamla surdegar och lösa ett och annat problem. Livet känns lättare.

Första och sista påsken

Så här i påsktiden går tankarna till min lilla ögonsten. Det är snart två år sedan han tog och saknaden är stor. Han finns alltid i mina tankar och de här dagarna kan tankarna inte låta bli cirkulera kring minnen av vår första respektive sista påsk tillsammans.

När min ögonsten var liten, det måste ha varit hans första påsk, så ville jag förstås ge honom en påskpresent. Eftersom hans storasyster fått diabetes, bara några år dessförinnan, var godis fortfarande ett känsligt ämne att prata om. Jag valde fina färgpennor still flickan, som hon älskade. Det blev mycket lyckat. Till min ögonsten hade jag hittat en handdocka som såg ut som en glad, rufsig tupp. I näbben fanns något som lät om man tryckte där, vilket jag trodde var en passande underhållning. Min lille ögonsten tittade förundrat på tuppen, gillade antagligen färgerna men så snart vi började låta med näbben blev han jätterädd och gallskrek. Nej, det blev inte som jag trott och jag kände mig som en hemsk faster. Efteråt blev det ett ganska roligt minne och idag är det enbart ett minne.

För två år sedan letade jag som en galning efter present. Min ögonsten var gravt handikappad och det var svårt att hitta presenter, ännu svårare att förnya sig från år till år. Just den här påsken kom jag på två idéer. Dels en stor godisnapp, typ polkagris. Jag tänkte att han kunde suga på den, utan att sätta i halsen. Den andra idén var nutella. Han kunde bara äta mosad mat och jag tänkte att nutella på en sked kanske kunde fungera. Jag valde godisnappen, hittade en specialiserad godisbutik som hade flera smaker, så han fick flera. Jag tänkte att jag kan ge honom nutella någon annan gång. Åh, så korkat. Det blev inga fler påskar, inga fler chanser.

Så, skäm bort era nära. Ta vara på påsken och skapa fina minnen.

Tända ljus och visa gemenskap

Efter en lång vecka där Hallowen dominerat i samhället har vi nu nått helgen med Alla helgons dag och Alla själars dag. Idag tänder jag ljus i närområdet och redan under torsdag-fredag och jag gjort ordning gravar för olika släktingar.

I min barndomsstad har jag gravar på fyra olika kyrkogårdar som jag tar hand om. I veckan har jag tagit bort de sista av sommarens blommor, planterat ljung, lagt på granris, kransar och andra dekorationer och tänt ljus. ”På vägen”, har jag även besökt två andra kyrkogårdar för att tända ljus.

Några av de gravar som jag sköter om, är personer som jag aldrig träffat. När jag var liten fick jag följa med min farfar när han tog hand om gravarna för sina föräldrar och syskon. Han berättade om dem och jag fick veta mycket om släkten och vår historia. Det var fina stunder som vi hade tillsammans. Efter att farfar och farmor dött, brukade mina pappa och farbror vara med men numera är det så sjuka att jag får utföra uppdraget själv. En annan grav som är viktigt för mig är min mammas brors grav. Han dog som sjuåring, så jag har inte träffat honom men mamma har minnen. Genom att vi pysslar om graven, så hålls minnet levande. Genom mitt engagemang så får jag vara en del av släkt och historia och föra minnen och traditioner vidare. Inte minst så förs även information vidare. Det är lätt att glömma att vi generellt sett har lärt oss mycket av tidigare generationer, som vi har stor nytta av. Men ibland kan det vara så enkelt att påminnas om sjukdomshistoria som finns i släkten, som kan ge svar på gåtor i våra egna liv.

En annan del av helgen är gemenskapen. Att vi tänder ljus under samma helg innebär att vi delar sorg och minnen med andra. Vi ser, rent konkret, att vi inte är ensamma i sorg och saknad. Våra ljus, tillsammans, visar att det ljusa är så mycket starkare än mörkret. Dessutom skapar vi något väldigt vackert.

För mig finns det således många olika skäl till att vårda minnen, gravar och tända ljus. Det är kravlöst och något som betyder mycket för mig samtidigt som det betyder mycket för andra.

Selektivt minne

Under hösten rullar en reklamfilm för Mariestadsöl. Det är en man som sitter i en fåtölj och snackar om Österlen, en plats att vara på. Varje gång jag ser den, så tänker jag tillbaka på den vandring jag gjorde på Österlenleden i somras. Mina minnen är varma och soliga. Det är inte mina foton. De visar regn och blåst. Känner en stor tacksamhet för det behagligt selektiva minnet som jag fått.

Mannes fåtölj fick mig att tänka på den här stolen, som stod på en vacker men väldigt öde strand. I +14 grader och ösregn, så behöver man inte trängas. Oavsett väder så besöker jag gärna Österlen igen. Men nästa gång tar jag bilen.