Kameliadamen

För en tid sedan såg jag ”Kameliadamen” på Stockholms stadsteater. Pjäsen är skriven av Alexandre Dumas d.y. och det var första gången jag såg denna pjäs. Jag har läst om den, så det var ändå inte helt obekant.

Kameliadamen, Marguerite, är en kurtisan med en kamelia i håret. Hon förför och underhåller i överklassens Paris och har ett hett leverne, dock inte så hälsosamt. En ung man, utan rikedom, blir kär i Marguerite och även om kärleken besvaras så är den inte helt okomplicerad.

Jag gillar storyn men har ändå svårt att ta till mig den i Stadsteaterns uppsättning. Det är valet av skådespelar som förvirrar mig, jag ser inte att de förstärker karaktärerna snarare försvårar för oss att ta till oss helheten i manuset. Jag upplevde även att de skojade bort en del av det viktiga och sköra i pjäsen.

Det mest utmärkande med stadsteaterns uppsättning är scenen. Den ger ett djup och ett perspektiv och eftersom den inte är ”rak”, tror jag att den upplevs olika beroende på var man sitter i salongen. Jag satt hyfsat långt fram och såg bra. Däremot hörde jag inte så bra. Det var några av skådespelarna som inte alls fick rösten att nå ut i hela salongen.

Jag ser gärna pjäsen igen men i en annan uppsättning än den Stadsteatern valt.

 

 

Intensiven

I onsdags såg jag pjäsen ”Intensiven” på Stockholms stadsteater. Jag önskar att jag kunde rekommendera pjäsen till er, det är den värd, men tyvärr är sista föreställningen redan spelad.

Pjäsen utspelar sig på ett sjukhus i ett varmt Stockholm i början av 90-talet. Det handlar om svårt sjuka barn, hur deras föräldrar behöver hantera det omöjliga och hur sjukvården agerar. Det handlar om relationer, svåra beslut, liv och värdigheten i att leva.

Pjäsen är skriven av Mia Törnqvist som själv förlorade en dotter, bara två månader gammal, i början av 90-talet. Texten är äkta och pjäsen är väl sammansatt. Jag känner tacksam för att Törnqvist skrivit denna pjäs och på så sätt dela med sig och ge en inblick i det ofattbara.

Vi var många som hade behövt en näsduk mot slutet av pjäsen. Det var svårt att inte bli berörd. Efteråt tänkte jag mycket på detta. Jag har inga barn, men det gjorde ont att se pjäsen. Jag kan inte tänka mig hur en mamma kan ta sig igenom pjäsen. Men för mig är det viktigt: att försöka sätta sig in i andra människors verklighet och upplevelser. Även det mörka. Även då det gör ont.

Mig äger ingen

En uppsättning av ”Mig äger ingen” spelas på Stadsteatern stora scen i Stockholm. Pjäsen är baserad på Åsa Linderborgs bok. Jag såg ett genrep häromdagen och gick dit med blandade förväntningar. Jag tillhör den lilla skara som inte gillade boken och som av den anledningen inte sett filmen. Något drog mig till teatern och det är bra.

Handlingen kretsar kring Åsa, som i vuxen ålder börjar nysta i barndomsminnen med fokus på relationen till sin pappa Leif. Mamman lämnar familjen och Åsa bor några år med sin pappa, som inte har ett lätt liv. Det är ett hårt arbete med tuffa arbetstider, tufft att vara ensamstående förälder och där till ett osund förhållande till alkohol. Även andra i familjen finns med i uppsättningen såsom faster, morbror, farmor farfar och mormor. 70-talet och politik har en betydande del av handlingen.

Lennart Jähkel gör en mycket fin gestaltning av pappa Leif. Han gör det riktigt bra, med humor och värme. Åsa spelas av Marina Nyström, som är helt okänd för mig. Hela ensemblen är samspelad men jag upplever att Lennart Jähkel och Katarina Ewerlöf, som gör flera roller, glänser extra. De är otroligt bra.

Min sammanfattning är att denna uppsättning är bättre än hur jag upplevde boken. Detta beror på att jag här upplevde fler perspektiv. Känslor blev starkare, tvivel, ånger och övriga familjens agerande blev mer tydlig för mig. Det finns fortfarande många fler aspekter jag vill få belysta men det kan jag acceptera. Jag blev mycket berörd av pjäsen och jag hoppas att många får chansens att se den.

Nattvarden

Scenen Kilen är en mindre scen på Stockholm stadsteater och mitt första besök var i fredags. Här får man sitta på båda sidorna av scenen, vilket gör det spännande. Man ser bra avsett var man sitter men möjligen ser man föreställningen från olika perspektiv.

”Nattvarden” av Lars Norén sätt nu upp där, i regi av Björn Runge. John och Charlotte, som spelas av Samuel Fröler och Anja Lundqvist, kommer hem från Johns begravning. Det finns ingen uttydbar sorg och de försöker få närmare kontakt med varandra där sex tycks vara ett redskap. Snart kommer Johns bror Allan och hans fru Monica, som spelas av Jakob Nordenson och Kajsa Ernst, då de ska sova över. John och Allan har ingen djupare relation och de har inte setts på många år. I bakgrunden finns även en dotter till John som får nöja sig med kontakt via telefon.

Lite alkohol och spetiga samtalsämnen, sticker hål på den neutrala bubblan och dispyter, hemligheter och mycket starka känslor kommer fram, successivt blottläggs allt och det med besked. Våldet är både psykiskt och fysiskt och de gör både varandra och sig själva illa.

Pjäsen är välspelad och den intima scenen ger närhet till smärtan. Men det finns en utmaning för oss i publiken – stolarna. De är inte bekväma. Och pjäsen är lång med bara en paus. Det smala benutrymmet och stolar som lämnar mer att önska, gör föreställningen plågsam. Det gör att jag rekommenderar pjäsen och uppsättningen för de som gillar Noréns mörka pjäser men det är inget för en förstagångsbesökare eller teaterovan.

Felicia försvann

Felicia försvann, spelas nu på Stockholms stadsteater. Pjäsen är baserad på Felicia Feldts bok. Karin Thunberg står för dramatiseringen och Gunilla Röör för regin. Den sätts upp på Bryggan, en liten och intim scen och i huvudrollen ser vi Sofi Helleday.

Jag har inte läst boken och jag har inte heller följt debatten mellan Felicia Feldt och hennes mamma Anna Wahlgren. Jag är inte så förtjust i personliga konflikter för öppen ridå där det finns många andra som kan bli illa berörda, tex syskon, släktingar och vänner. Jag vill inte stödja sådant genom att köpa böcker. Men pjäsen sades inte ta ställning i konflikten och barns uppväxt är jag intresserad av.

Föreställningen gör nedslag i minnen, upplevelser. Den vuxna kvinnan återupplever och i viss mån även reflekterar med sitt vuxna perspektiv. Det hoppar i tid precis som minnen kan göra. Och det är enbart kvinnans perspektiv vi får möta; hennes tankar, känslor, behov och hur hon upplevt situationen. En filmduk visar bilder vilket ger ett visst tidsperspektiv. Som jag förstår det handlar detta om en uppväxt från sena sextiotalet vilket även känns. Och det är en uppväxt som känns väldigt ovanlig. En barndom med inslag som väcker känslor.

Sofi Helleday är mycket övertygande och skicklig. Hon gestaltar alla flickans åldrar och känslor och helst skulle man vilja gå ner på scenen och ge henne en kram. Sofi använder intimiteten som den lilla scenen ger och hon gör det riktig bra.

Kvällarna med Kerstin

Lördagskväll på Stockholm stadsteater och på Lilla scen spelades genrepet av ”Kvällarna med Kerstin”. Ann Petrén spelar huvudrollen i en uppsättning som är inspirerad av en bok av Åsa Mattsson och Caroline Roosmark som heter ”Dagarna med Kerstin” och handlar om Kerstin Thornvall. På scen finns även en ung kvinna spelad av Misa Lommi och ett band som spelar afrikansk musik.

Vi får möta en åldrande Kerstin ur hennes eget perspektiv och hon ger flera bitska kommentarer. Vi får även följa med bakåt i tiden, till en yngre och mer levande Kerstin. Vi får ord, dans och musik. Vi får till och med sjunga med om vi vill.

Kanske tillhör jag inte målgruppen, kanske vet jag för lite om Kerstin Thornvall, kanske är jag för ung, kanske är jag bara stängd men den här pjäsen ger mig ingenting. Jag fattar faktiskt inte vad allt handlar om. Visst finns en röd tråd med det finns alltför många andra trasseltrådar som bara trasar sönder helheten. Och när det kastas ut hårda kolor över publiken vill jag bara ta skydd.

Skådespelarna är bra, musiken är medryckande men det är något i avsaknaden av genomtänkt manus som jag känner av. Jag hade höga förväntningar och det klarade tyvärr pjäsen inte av att leverera. Men smaken är ju unik och de flesta äldre damer i publiken såg nöjda ut när vi lämnade salongen. Jag gläds med dem.

Marias testamente

Marias testamente av Colm Tóibín sätt nu upp på Stockholms Stadsteater. Pia Johansson spelar Maria, Jesus mamma, och hela pjäsen ger Marias alldeles egna version av den sanning hon upplevt. Pjäsen har premiär den 2 november och ikväll såg jag ett genrep.

Pias version av Maria är fysisk och tydlig. Det är en smärtsam relation mellan mor och son som visas upp. och det gör ont. Det känns som när en vän berättar om en jobbig händelse. Så ärligt och nära. Och det är väldigt intressant att höra en historia som man hört så många gånger, men nu från en helt annan synvinkel. Det väcker många tankar. Pjäsen är endast en timme lång men det är en intensiv och känslofylld timme. Tankarna fortsätter dock och känslan sitter kvar betydligt längre.

Min beundran för Pia Johansson är stor. Den beundran växer med denna pjäs. För mig var detta en betydelsefull teaterkväll, ett minne som kan kommer att vårda.

Blodsbröder

I torsdags såg jag ett genrep av ”Blodsbröder” på Stockholm stadsteater stora scen. Det är en musikal och kommer säkert att locka mycket publik. Kvällen avslutades med stående ovationer vilket jag inte alls kan förstå.

Historien handlar om en mamma som i fattigdom ger bort en son så att det två tvillingpojkarna får växa upp under skilda förhållanden, ekonomiskt och känslomässigt. Det kommer dock att mötas och bli vänner och deras vänskap både utvecklas och prövas. Musikalen har gjort succé i olika uppsättningar och det kan jag förstå. Storyn är enkel men berörande. Första akten måhända lite lång men allt tar fart i andra akten. Det är välskrivet och välkomponerat. Dock, är det många låtar som återkommer och även om jag gillar att man tar upp trådar och återanvänder fraser, så blir det lite för mycket. Eller helt enkelt för få låtar.

I stadsteaterns uppsättning är det två bröderna fantastiska. De spelas av Albin Flinkas och Anton Lundqvist och de är båda mycket bra. De överglänser övriga i ensemblen vilket, för mig, inte ger den balans och harmoni som präglar en samspelad ensemble. Detta förstärks av mycket ironi, märkliga kostymer och tolkningar av olika karaktärer. Det är ett kaos mest hela tiden och jag har ingen aning om varför man valt dessa tolkningar. Min upplevelse är att det stör för mycket. Det blir väldigt ojämnt och rörigt.

Så tyvärr, den föreställning jag såg levde inte alls upp till mina förväntningar. Jag spar mina ovationer till någon annan pjäs.

Abrahamas barn

Abrahams barn, en relativt nyskriven pjäs spelas nu på Stockholms stadsteater. Svein Tindberg har skrivit den och i Stadsteaterns uppsättning framförs den av Jakob Eklund.

På ett personligt sätt med djup eftertanke, betraktar berättaren platser i Jerusalem, tider i historien och i religioner. En både rolig och intressant inblick i de historier som finns i skrifterna och som är och varit en del av människor tro genom åren. Det är orden som är i fokus, det händer inte mycket på scenen som är avskalda och enbart har ett fåtal rekvisita.

Texten berör och väcker tankar. Det är lugnt och stilla och man har tid till eftertanke. Pjäsen beskrivs som komisk, men det är inte så att man skrattar högt, mer av leenden och sprida skratt. Den är varm och man upplever att man förstått något nytt.

Abrahamas barn är annorlunda som teaterupplevelse men jag kände mig rätt nöjd när lämnade salongen. Fin avslutning på fredagskvällen.