Sommar, sommar igen

Av mina beskrivningar av Sommar i P1 kan man kanske tro att jag är nöjd med mycket. Jo, jag försöker nog hitta något intressant, tycker att det annorlunda berikar. Men det finns även sådant som jag faktiskt inte lyssnar till. Jag stänger av. Livet är för kort för att jag ska hinna med dessa program.

Zara Larsson är en av dessa program. Jo, jag försökte lyssna men tyvärr så kan jag inte hitta något som får mig att vilja lyssna vidare.

Samma sak gäller för Leila Lindholms program. Även här har jag försökt hitta något som ger mig något, men det gör jag inte.

Just nu är jag på väg att stänga av Arash ”Ash” Pournouri program. Det är antagligen bättre än vad jag kan ta in just nu.

Men så finns det ett program som jag lyssnat till och som jag faktiskt inte tycker om. Jag blir besviken och upprörd. Det är Sanna Lundells program. Det är väldigt tydligt att vi tycker olika om många saker. Så kan det vara, och det respekterar jag. Vi ser på problem i samhället på lite olika sätt och har därmed lite olika syn på lösning. Jag var beredd att lyssna men jag upplever inte att jag får samma respekt tillbaka. Bara för att jag inte använder mig av ordet feminism, så betyder inte det att jag blundar för frågorna eller att det saknas något i min hjärna. För mig känns det väldigt respektlöst att uttrycka sig som Lundell gör, som att hon inte vill lyssna till andra personers syn, se vad som förenar och hur vi kan komplettera varandra. Det här gör mig ledsen och besviken. Jag tror inte på att stänga dörrar, det är inte vägen framåt. Därutöver uppfattar jag att Lundell tar sig viss frihet att berätta min sanning utan att ha bett mig om lov, som att hon har rättigheten att beskriva hur kvinnor känner och vad kvinnor får vara med om. Jag vill själv berätta min version och få respekt för den.

Smaken är olika. Och det är ju inte svårare än att stänga av.