Uppenbarligen valde jag att sitta på fel plats på pendeltåget på vägen hem idag. En kvinna ville ha sin väska där jag satt. Hon var beslutsam, hon hade redan bestämt sig. Därav hamnade ena halvan av hennes stora väska i mitt knä. Vad är då ett korrekt agerande?
Min känsla var att det var något obalanserat med kvinnan. Något i hennes uttryck, oron i hennes kropp och oförmågan att tänka ut en bättre plats för väskan sa mig att det inte var läge för resonemang. Så jag satt kvar. Brydde mig inte. Visade att jag inte brydde mig. Jag tog upp min bok och läste. Men mest funderade jag över hur länge kvinnan ansåg det var okey att ha en stor bag i en annan kvinnas knä. Några stationer senare blev en plats ledig mitt emot. Efter kort tvekan valde kvinnan att flytta på sig. Jag nickade och log blygt men hon ville inte möta min blick. Istället tog hon upp sin egen bok. Hon satt djup försjunken i ”Karlsson på taket” av Astrid Lindgren. Då och då tog hon upp en pet-flaska och drack några klunkar av en mörkröd dryck. Då och då kände jag hennes rödvinsdoftande andedräkt.
Kanske gjorde jag fel som inte sa ifrån. Kanske var min intuition min räddning undan onödigt bråk. Jag vet inte vad som är ett korrekt agerande från min sida. Min bedömning är att kvinnan inte var mottaglig för dialog. Jag anar att kvinnan hade långt allvarligare bekymmer att ta tag i. Visserligen ger det inte henne rätt att trängas med mig, men hade hon insett det om jag protesterat? Eller kom den insikten i tystnaden?
Jag är varken vardagspolis eller etikpolis. Jag vill inte heller vara det. Men jag är helt säker på hur jag vill behandla andra. Ingen medresenär ska behöva besväras av mig eller mina tillhörigheter. Om det händer vill jag be om ursäkt. Jag visar respekt för andra och har en förväntan att andra ska respektera mig.
På Gång 