Fortfarande semester

Det är måndag och jag går in i min sista semestervecka. Det är skönt. Jag är inte redo för ny termin än. Har visserligen jobbat lite under dagen men bara korta stunder. Det allra mesta av dagen har ägnats åt redigering. Att redigera ett långt dokument tar tid. Det finns alltid att förfina, lägga till, dra ifrån men inte alltid lätt att se vad som blir bättre. Det kan gå timmar utan att mycket har hänt. Det är en speciell tid.

Sitter med telefonen nära. Har kontakt med mina föräldrar. Min pappa är sjuk men det är inte helt lätt att få vård som äldre person och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller göra. Jag får känna tillit och håller tummarna för att allt ska gå bra.

Och så fortsätter jag att redigera. Tror på att manuset ska blir riktigt bra. Den tilliten är stark.

Värdskap

Idag har jag varit värd på mitt jobb. Vi har börjat välkomna tillbaka medarbetare till kontoret under kontrollerade former. Vi får vara max 30% dvs i den del av huset där jag sitter, i ett storrum med nästan 100 personer normalt sett, får vi var max 28 personer. Vi har vägledningar om hur man håller avstånd, gott om handsprit och desinfekteringsmedel/trasor för att torka av skrivbord och utrustning. Vi uppmuntrar medarbetar att komma till kontoret litet då och då och har ett schema där man frivilligt kan fylla i när man planerar att vara närvarande.

Och så har vi värdar. Det är vi chefer som delar på värdskapet och idag var det min dag. Jag gick runt, kollade läget, svarade på frågor och fanns tillgänglig och det skulle bli trångt någonstans. Redo att agera och ta beslut! Nu var det ingen överhängande risk. När jag kom i morse var vi fyra personer, under förmiddagen två till och under resten av dagen kom och gick några personer. Många satt, en och en, i konferensrum. Det var med andra ord mycket lätt att vara värd, det fanns inget att göra. Men väldigt trevligt att hälsa på alla med två meters avstånd. Det skapar gemenskap.

Nu kommer det att dröja några veckor till nästa gång. Vi är många som delar på värdskapet. Däremot behöver jag åka in till kontoret nästan varje dag. Jag har bl.a. nyanställda att ta hand om där jag behöver kunna ge vägledning, få tekniken att fungera och visa runt i lokalerna. Just nu när jag behöver jobba långa dagar, hade det varit skönt att slippa resorna. Men det få vänta några veckor.

Gravar och annan vård

Söndagsmorgonen inleddes med att känna av kroppen och konstaterar att den kändes matt men tillräckligt redo för att åka till mina föräldrar. Det är ganska skruttiga och jag vill inte utsätta dem för risker men matförgiftning är ju inte smittsamt. Det var riktigt fint att köra de 20 milen med solsken i blick och en bra ljudbok i bilstereon.

Huvudskälet till min resa var gravvård. Jag har fyra gravar, på fyra olika kyrkogårdar, att ta hand om. Därtill brukar jag besöka två till men det hanns inte med denna gång. Min mamma är tillräckligt pigg för att följa med och hon gillar att välja blommor mm. Jag stannade en natt och idag har vi varit ute och handlat lite. Min pappa är inte lika pigg men han blir i alla fall lite piggare när jag är där. Tyvärr hade jag bråttom hem igen eftersom ett möte med grupparbetsgruppen väntade under kvällen. Skolan styr mitt liv.

Till min stora lycka fick jag även plocka äpplen. Föräldrarnas träd dignade av frukt. Det var bara att välja. Jag har aldrig varit med om något likande. Så gott. Jag har gjort en viss utrensning av frysen för att få plats med många äppelpajer. De kommer att förgylla min vinter.

Resan innebär att jag inte hängt med i vad som hänt i riksdagen idag. Det får jag ta igen någon annan dag. För ikväll tycker jag att jag är värd att få läsa lite i en roman. Min normala ”roman-tid” är mellan 23.00-24.00 och nu har jag redan bloggat bort 20 minuter. Jag som påstår att jag är bra på att prioritera.

Liten inblick i vården

Lycklig över att vara frisk får jag ändå möjlighet till små korta inblickar i den svenska vården. Med en förälder på sjukhus har jag under helgen försökt förstå vad som sker och varför.

Min första observation är att allt är under prispress. Många av vårdtagarnas önskemål kan inte uppfyllas eftersom ”det blir för dyrt”. Gillar visserligen att landstinget är sparsam med våra gemensamma medel men ser gärna att de ger vårdtagarna ett annat svar på deras frågor. Den trasiga stol jag bad att få utbytt i fredags, stod kvar i söndags när jag lämnade sjukhuset. Den som sätter sig i den stolen, riskerar ett besök på akuten.

Min andra observation är att alla inte passar för vårdyrket. Jag är en av dem och jag har valt annat yrke. Bland de i personalen som jag mötte i helgen, undrar jag om några av dem vore lyckligare om de hade en annan roll. Fick intrycket att några inte riktigt gillade människor och det är inte en känsla som inte hör hemma i omsorgen, tycker jag.

Min tredje observation är sjukhuset inte tycks vilja ha besökare. Det var minsann inte så lätt att hitta parkering, det var dyrt att parkera och långt att gå. Det kaffe som anhöriga erbjöds var något jag inte gärna dricker igen.

Nu är jag än mer motiverad att hålla mig frisk. Mitt förtroende för vården är på väg i en nedåtgående trend och jag hoppas att jag slipper nyttja vårdens tjänster.