Fingervantarnas hemlighet

I torsdags köpte jag nya vantar.
I fredags la jag dem i väskan för att alltid ha dem med mig.
I lördags fanns bara en vante kvar.

Någon gång innan jag dör, hoppas jag få bli invigd i fingervantarnas hemlighet. Hur går det till när par bryter upp? Har de en egen vilja? Finns det en lockelse till hittegodsavdelningar och lådor med kvarglömt, som är så mycket bättre än livet hos mig?

 

Saker jag undrar över

Har en lite lugnare period och hinner fundera över både det ena och andra. Exempelvis:

  • Är Tareq Tayler verklig? Ser kockarnas kamp och jag är så grymt imponerad.
  • Finns några barn-fredade zoner denna vecka? Jag är liksom rädd för barn och ser annons efter annons som välkomnar läsledig barn – vilket jag ser som en varning.
  • Varför använder så många ordet ”vintertid” för normaltid?
  • Vad kan vi göra för att barnen görs sina ”bus eller godis”-besök en dag, istället för utspritt över hela vecka?
  • Var är mina vantar. Jag fryser.

Nåja. Det är egentligen bara en fråga som jag behöver svaret på.

Brrrrr

Besegrad igen. Dagens promenad blev kortare än planerat. Det var så gräsligt kallt.

Mitt fall blev: för tunn jacka, inga vantar, ingen mössa, ingen halsduk och inga varma sockor.
Nåja, åtminstone lätt att åtgärda.

Misstog mig på den kalla blåsten. När jag gick längs vattnet så var det isiga vindar. Fy tusan vad jag frös.

Nu ska jag först tina, sedan värma upp mig igen. Sedan lära av mina misstag och ta ny tag.

 

 

Söndagspromenad

Det var ganska mulet på förmiddagen när jag hade ett akut behov av frisk luft och att få röra lite på benen. Med beslutsamhet gav jag mig ut på en söndagspromenad. Glömde mössan hemma men vantarna värmde gott.

Jag styrde stegen mot Edsviken, jag gillar verkligen att gå längs strandpromenaden där. Men redan i Edsbergs slottspark blev det ett stopp. Noterade att Café Brygghuset hade öppet och jag kikade in. Till min stora förvåning fanns det gott om plats. Jag såg min chans till mysigt fika. I mitt tycke är Brygghuset det mysigaste caféet i Sollentuna. Men det är litet och trångt och sällan som jag fått en plats. Idag var turen min och fikat var jättegott.

Promenerade vidare och så snart jag kom ner till strandpromenaden, bröt solen fram genom molntäcket. Det blev varmt och jag fick ta av mig vantarna och sätta på mig solglasögon. Underbar känsla!

Det enda trista med att gå med näsan mot solen är att man förr eller senare måste vända, i alla fall om man vill hem igen. Det ville jag. Dessutom svider det fortfarande hårt i lungor och luftrör då förkylningen inte vill släppa taget.

Att få dessa stunder i solen är ovärderligt. Det är något att vara tacksam för.