Vänner och bekanta

Likhet och skillnad mellan vänner och bekanta är något jag sällan tänker på. För mig finns ingen skarp gräns., det är subjektivt och kanske inte är så avgörande vad som är vad. Det kan ju ändras med tiden.

Häromdagen satt jag och fikade med en kvinna som jag lärde känna för gissningsvis 8-10 år sedan. Vi träffas ibland och har kontakt via facebook. Jag upplevde att vi hade ett bra samtal. Så säger kvinnan ”Vi känner ju egentligen inte varandra, vi är mer som bekanta, än som vänner. Men vi nu känner vi varandra bättre”. Jag behöll tanken för mig sig och har tänkt på den sedan dess.

Idag fick jag ett mejl från en tidigare kollega. Vi har inte setts på länge och jag hade mejlat om ett möte. Hon svarade att det inte passade just nu. Hon behövde bland annat prioritera sina vänner. Helt okej och jag respekterar hennes beslut.

Tanken som jag behöll från fikasamtalet tog chansen att utvecklas. Uppenbarligen har ingen av personerna sett mig som sin vän utan bekant. Gränsen är otydlig och föränderlig och faktiskt bra att man talar om den. Min nya tanke är dock att när man uttalar det, så får det en betydelse. Att få vara någons vän/väninna är fint. Att inte vara det är inte alltid lika upplyftande. Det kan bli avgörande med vad som är vad.

Nu ska jag låta den tanken vila och under tiden ska jag vara försiktig med att göra skillnad. åtminstone inte uttalade det i personens närhet. Men jag har nog ända tänkt att fortsätta betrakta de båda personerna som mina vänner.

 

Besök hos barndomsvän

Min pappa har en bästa kompis och de har varit bästisar i 58 år. De lärde känna varandra i 14-årsåldern och har umgåtts tätt sedan dess. Även familjerna har umgåtts och som liten lekte jag ofta med dottern till pappas kompis. Men det var länge sedan.

I helgen blev jag inbjuden till konfirmationskalas. Ett barnbarn till pappas kompis konfirmerades och min barndomsvän ville att jag skulle komma med när jag ändå skjutsade mina mamma. Det kändes verkligen konstigt men samtidigt väldigt kul. Min väninna och jag har inte träffats sedan tonåren (räkna inte åren…). Så mycket är förändrat, samtidigt är vi så lika.

Våra liv ser helt olika ut. Hon bor långt ute på landet med katt, hundar, hästar, barn och man. Hon jobbar med barn och lägger stor vikt på hem och familj som hon alltid finns tillhands för. Nästan en motpol till mitt singelliv i lägenhet med total frihet att göra vad jag vill utan att tänka på andra. Men det viktigaste är att vi båda valt våra liv och valt det som passar oss bäst. På så sätt är vi lika. Det är fint!

Ett oväntat telefonsamtal

Idag ringde det på min mobil och det var ett för mig okänt telefonnummer. Jag var lite stressad med valde att svara. I luren hörde jag en röst som jag genast kände igen men som jag inte hört på väldigt många år.

Mannen som ringde gick i samma gymnasieskola som jag. Vi gick inte i samma klass men bodde på internat i samma område. På det sättet umgicks vi nästan dygnet runt under ett år. Vi umgicks även några år efter skolan men sedan rann kontakten ut i sanden, någon gång i mitten av nittiotalet. Så ringer han idag för att säga hej.

Jag blev väldigt överraskad och väldigt glad. Det blev ett ivrigt samtal och allt möjligt, mest om livet. Det är så häftigt att man kan öppna sig då direkt för varnadra efter så många år.

Nu önskar jag att jag kommer ihåg känslan, gengäldar den på något sätt samt göra samma sak mot någon annan.

Vänskap och scones

I söndags blev jag bjuden på Afternoon tea av två av mina väninnor. Vi har jobbat tillsammans i fem år och lärt känna vandra väl. Nu när jag slutat så saknar jag att ha dem nära, saknar den dagliga kontakten.

Så att få träffas över en buffé med snittar, scones och annat gott var verkligen helt perfekt. Så mysigt att få tid att sitta och prata i flera timmar. Det är härligt när samtalet flyter på. Det här är vänskap att vara rädd om.

Köttbullar och rakvatten

Mina grannar tycks ha olika vanor. Åtminstone om jag ska våga tolka den doftkompott som mötte mig i trapphuset när jag kom hem idag.

En av mina granne är antagligen mitt uppe i förberedelserna av julmaten. Köttbulledoften var markant, kanske att jag anade andra dofter. Lite svårt att urskilja eftersom  en annan granne tydligen skaffat nytt rakvatten. Och det här är lite spännande. Den senaste tiden har jag anat både nya gardiner och dambesök. Och nu nytt rakvatten.

Gillar mina grannar. Vi bor i ett lugnt område, stör inte varandra men vi bryr oss. Vi delar varandras glädje. Det är gott!

Tankar från dagen – vänskap

Igår gick mina tankar till en gammal skolkamrat. En nära vän. Eller bekant? Vi var väldigt nära men nu har vi inte träffats på mer än 15 år. Vi umgicks en hel del även efter skoltiden. Men efter min skilsmässa har vi inte haft kontakt. Kändes märkligt när jag var nyskild eftersom min vän hade kontakt med min exman. Sedan har tiden gått

Så igår ramlade jag över en nyhet om en brand där tre personer omkommit i det lilla samhället där min vän och hans familj bor. Litet samhälle innebär enstaka hus så oron har grott i mig det senaste dygnet. Å ena sidan anade jag att det var hans grannes hus men var inte alls säker. Nu har jag äntligen hittat en artikel som ger en beskrivning som inte stämmer in på min väns familj. Fortfarande lika tragiskt en inte lika nära

Ska det verkligen behövas en mordbrand för att jag ska ta kontakt igen? Hur många andra vänner saknar jag på samma sätt, där tiden rinner iväg och kontakten blir alltmer sporadisk? Är vi fortfarande vänner eller har tiden gjort oss till bekanta?

Det här är något jag vill ta reda på. Det är jag som kan göra det. Ingen annan.

Wow, vilken vecka

Ser tillbaka på förra veckan och inser att den gav massor av energi. Det finns en del att vara tacksam för när oväntat mycket som många överraskningar gav energi.

Det började egentligen redan förra söndagen då jag fick ett sms från än väninna. Vi var väninnor under högstadie- och gymnasietiden så det var kanske 22-24 år sedan vi såg senast. Hon ville träffas och i måndags åt vi lunch tillsammans. Även hennes man var med. Ett glatt återseende. Visst har mycket förändrats men mycket av oss tonåringar finns kvar. Och vänskapen finns kvar.

På måndagskvällen var jag på ett födelsedagskalas som blev ovanligt lyckat. Massor av folk, både nya och gamla bekantskaper. Och även här finns oväntade vänskaper som hållit i åtminstone 20 år. Och några av de nya kommer säkert att hålla länge. Det här är människor jag inte umgås med till vardags och det ger så många annorlunda samtalsämnen vilket jag tycker är berikande. Lastbilschaufförens perspektiv på samhället är väldigt olikt mitt eget och det kan man lära sig mycket av. Även sjukvården är en värld som är främmande för mig och det är alltid intressant med inblickar.

I tisdags upptäckte jag att jag fått ett litet hedersomnämnde för en kort text. Det var ett tävlingsbidrag, jag vann inget men att få lite beröm är alltid glädjande. Det gör gott för självförtroende och motivation. Jag har fått än mer driv i mitt skrivande och jag vill inte slarva bort det.

Så kvällarna ägnas åt skrivande och research. Det är kul. Jag upptäcker massor av miljöer i Stockholm och mycket om människor. Jag skriver och skriver om och texterna växer och utvecklas. Det känns riktigt bra.

Torsdagenskvällens besök vid parkteatern gav också massor av energi, lika så fredagens researchrunda med avslutande kaffepaus på en uteservering. Jag kände mig verkligen lycklig där jag satt med min latte och njöt av sommarkvällen.

Ännu lyckligare kände jag mig dock i blåbärsskogen i lördagsförmiddag. Jag strosade runt bland tuvor och kor, solen sken och livet var helt fritt från stress och oro. Att söndagen tillbringades på balkongen kändes som ett bra avslut på en toppenvecka.

Älskar att vardagen kan vara skön.