Om besvikelse

Samtal och att möta andra människor är viktigt för mig. Därför fortsätter jag att kontakta vänner och träffas för lunch eller fika. Häromdagen besökte jag en gammal klasskompis. Vi gick två år tillsammans på gymnasiet. Sedan dess har vi jobbat i samma bransch och träffats via jobbet. 18 års vänskap så här långt.

Vi kom att samtala om besvikelser. Känslan av besvikelse när andra inte lever upp det som man tror är förväntat. Även om förväntningarna inte alltid är uttalade, att det inte finns formella krav, kan det ändå finnas något som gör att man har anledning att förvänta sig något av varandra.

Min vän tog upp känslan av besvikelse och att besvikelsen kan kännas ännu värre när man inte kan göra något. Det handlade bland annat om att det vi trodde vi gjorde tillsammans i en grupp, var viktigt för hela gruppen men när det visat sig att andra i gruppen inte brytt sig alls. Den gemenskap vi trodde fanns, var en bluff. Det handlade även om att vi förlorat kontakten med några som vi inte trodde vi skulle förlora som vänner, men där personerna satt sig själv i centrum och varken bryr sig om vänskap eller någon av oss.

Vi förstår att vi inte har någon rättighet att förväntas oss gemenskap, vänskap eller att andra ska hålla sina ord om fortsatt kontakt. Det hindrar inte att vi känner besvikelse. Våra känslor har vi rätt till. Vi har rätt att önska gemenskap och vänskap och vi har även rätt till känslan av besvikelse, trots att det tyvärr inte är någon angenäm känsla.

Kan inte säga att vi kom fram till något. Och ibland räcker det. Att dela, att lyssna och bli lyssnad på.

Annonser

Goda samtal

Den senaste tiden har jag kunnat glädjas åt många goda samtal. Djupa, innerliga samtal som betyder mycket för mig, samtidigt fyllda av skratt.

Att sitta hemma och plugga, som jag gör, är effektivt men inte alltid intellektuellt stimulerande. För att utvecklas och trivas behöver jag, som de flesta andra människor, blir utmanad av andra och andras tankar. Att träffa andra är viktigt. Därför har jag lagt lite extra tid och energi på att ta kontakt med vänner och bekanta. Jag har bokat frukostar, luncher och fikaträff med vänner och även återupptagit kontakt med gamla kompisar.

Detta är väldigt givande på många plan. Kul att träffa människor som jag tycker om, värdefullt att få utbyta tankar, idéer, varva lyssnandet och att prata av sig. Ett timme med ett gott samtal ger både insikter och energi. En intressant iakttagelse är att några av de jag träffat, inte är jättenära vänner, men att med rätt samtalsämnens så blir det väldigt förtroligt ändå, när båda vill. Hur vi använder tiden är det som avgör.

Det här är jag tacksam för. Det tar visserligen energi att ta kontakt, tid för samtalen, kostnader för fika men det berikar på så många andra sätt. Det blir definitivt plus på energikontot!

Vänner och bekanta

Likhet och skillnad mellan vänner och bekanta är något jag sällan tänker på. För mig finns ingen skarp gräns., det är subjektivt och kanske inte är så avgörande vad som är vad. Det kan ju ändras med tiden.

Häromdagen satt jag och fikade med en kvinna som jag lärde känna för gissningsvis 8-10 år sedan. Vi träffas ibland och har kontakt via facebook. Jag upplevde att vi hade ett bra samtal. Så säger kvinnan ”Vi känner ju egentligen inte varandra, vi är mer som bekanta, än som vänner. Men vi nu känner vi varandra bättre”. Jag behöll tanken för mig sig och har tänkt på den sedan dess.

Idag fick jag ett mejl från en tidigare kollega. Vi har inte setts på länge och jag hade mejlat om ett möte. Hon svarade att det inte passade just nu. Hon behövde bland annat prioritera sina vänner. Helt okej och jag respekterar hennes beslut.

Tanken som jag behöll från fikasamtalet tog chansen att utvecklas. Uppenbarligen har ingen av personerna sett mig som sin vän utan bekant. Gränsen är otydlig och föränderlig och faktiskt bra att man talar om den. Min nya tanke är dock att när man uttalar det, så får det en betydelse. Att få vara någons vän/väninna är fint. Att inte vara det är inte alltid lika upplyftande. Det kan bli avgörande med vad som är vad.

Nu ska jag låta den tanken vila och under tiden ska jag vara försiktig med att göra skillnad. åtminstone inte uttalade det i personens närhet. Men jag har nog ända tänkt att fortsätta betrakta de båda personerna som mina vänner.

 

Besök hos barndomsvän

Min pappa har en bästa kompis och de har varit bästisar i 58 år. De lärde känna varandra i 14-årsåldern och har umgåtts tätt sedan dess. Även familjerna har umgåtts och som liten lekte jag ofta med dottern till pappas kompis. Men det var länge sedan.

I helgen blev jag inbjuden till konfirmationskalas. Ett barnbarn till pappas kompis konfirmerades och min barndomsvän ville att jag skulle komma med när jag ändå skjutsade mina mamma. Det kändes verkligen konstigt men samtidigt väldigt kul. Min väninna och jag har inte träffats sedan tonåren (räkna inte åren…). Så mycket är förändrat, samtidigt är vi så lika.

Våra liv ser helt olika ut. Hon bor långt ute på landet med katt, hundar, hästar, barn och man. Hon jobbar med barn och lägger stor vikt på hem och familj som hon alltid finns tillhands för. Nästan en motpol till mitt singelliv i lägenhet med total frihet att göra vad jag vill utan att tänka på andra. Men det viktigaste är att vi båda valt våra liv och valt det som passar oss bäst. På så sätt är vi lika. Det är fint!

Ett oväntat telefonsamtal

Idag ringde det på min mobil och det var ett för mig okänt telefonnummer. Jag var lite stressad med valde att svara. I luren hörde jag en röst som jag genast kände igen men som jag inte hört på väldigt många år.

Mannen som ringde gick i samma gymnasieskola som jag. Vi gick inte i samma klass men bodde på internat i samma område. På det sättet umgicks vi nästan dygnet runt under ett år. Vi umgicks även några år efter skolan men sedan rann kontakten ut i sanden, någon gång i mitten av nittiotalet. Så ringer han idag för att säga hej.

Jag blev väldigt överraskad och väldigt glad. Det blev ett ivrigt samtal och allt möjligt, mest om livet. Det är så häftigt att man kan öppna sig då direkt för varnadra efter så många år.

Nu önskar jag att jag kommer ihåg känslan, gengäldar den på något sätt samt göra samma sak mot någon annan.

Vänskap och scones

I söndags blev jag bjuden på Afternoon tea av två av mina väninnor. Vi har jobbat tillsammans i fem år och lärt känna vandra väl. Nu när jag slutat så saknar jag att ha dem nära, saknar den dagliga kontakten.

Så att få träffas över en buffé med snittar, scones och annat gott var verkligen helt perfekt. Så mysigt att få tid att sitta och prata i flera timmar. Det är härligt när samtalet flyter på. Det här är vänskap att vara rädd om.

Köttbullar och rakvatten

Mina grannar tycks ha olika vanor. Åtminstone om jag ska våga tolka den doftkompott som mötte mig i trapphuset när jag kom hem idag.

En av mina granne är antagligen mitt uppe i förberedelserna av julmaten. Köttbulledoften var markant, kanske att jag anade andra dofter. Lite svårt att urskilja eftersom  en annan granne tydligen skaffat nytt rakvatten. Och det här är lite spännande. Den senaste tiden har jag anat både nya gardiner och dambesök. Och nu nytt rakvatten.

Gillar mina grannar. Vi bor i ett lugnt område, stör inte varandra men vi bryr oss. Vi delar varandras glädje. Det är gott!