Att ses i verkliga livet

Idag var kontorsdag men väldigt många möten. Vid en paus noterade jag ett sms och en kollega från Hamburg ville ha hjälp att komma in i byggnaden. Jag känner honom via Teams men vi har aldrig setts fysiskt. Hoppsan vilken överraskning. Mannen var nästan två meter lång. Hade aldrig kunna gissa det och helt plötsligt fick jag en hela annan syn på mannen. Inte så att utseendet spelar roll, han är lika trevlig oavsett längd, men jag hade verkligen ingen aningen. Tveksamt om jag känt igen honom om jag inte visste att han väntade på mig.

Imorgon kommer fler kollegor bland min kollega från Amsterdam och jag är väldigt nyfiken på hur han ser ut i verkliga livet. Och jag är väldigt nyfiken på hur de ser på mig.

Att likna sina föräldrar

Har alltid haft svårt att se vem ett barn är likt. Helt omöjligt med spädbarn men efter ett tag kan jag kanske ana något. Ser inte alls att jag är lik någon av mina föräldrar även om andra säger det. Men med åldern tycker jag att jag lärt mig att se fler likheter.

Får ofta upp bilder på facebook, barn till mina kompisar och titt som tätt är det ju som att se sin kompis i samma ålder. Ibland är det utseende men ofta är det miner, något hållning, gester. Det kan hända att jag blir tipsad om ”gemensam vän” och man behöver inte ens se namnet för att förstå vems barn det är. Med andra är det svårare. Intressant att det kan vara så olika.

Något som jag tycker är intressant är hur vi även förändras när vi åldras. Jag ser på mina mostrar och morbröder som blir allt mer lika mormor och morfar och varandra, tycker jag. Drag jag inte sett tidigare blir tydligare.

Hur mycket vi än fixar med hår, glasögon och klädstilar så kommer vi inte ifrån vårt arv. Och jag undrar om det kan vara en av anledningarna till att jag börjar tas mer till områden där mina förfäder har varit tidigare, att jag känner mig hemma på deras platser. Kan det finns något i arvet jag inte ser?

Glasögon

I november skaffade jag mig nya glasögon. Det var välbehövligt eftersom jag såg väldigt dåligt. Nu ser jag mycket bättre vilket är bra. Det finns dock en liten hake: jag trivs inte i bågarna. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag tycker inte om dem, jag känner inte igen mig i dem och det känns som att något inte stämmer.

Jag är inte särskilt fåfäng och tycker egentligen inte att utseende ska vara så viktigt. Men jag vill ju gärna känna mig harmonisk i mig själv och det gör jag inte när jag ser mig själv i spegeln, eller på videomöte. Jag vet inte om det är formen eller färgen men jag tror att det är något i nyansen som jag inte trivs i.

Då glasögon är relativt kostsamma, drar jag mig för att köpa nya. Men ju mer jag tänker på det, desto mer stör det mig. Inga allvarliga problem och det är ju hanterbart. Bara att bestämma sig för hur mycket det kan vara värt.

Blygsel eller fåfänga

Mitt intresse för mitt utseende är begränsat. Jag är mån om att klä mig snyggt. Däremot sminkar jag mig sällan, håret se ut som ett skatbo som lever sitt eget liv och jag tänker mer på hälsa än utseende.

Ikväll såg jag mig själv i spegeln. Jag accepterar att jag ser ut som jag gör men har inget emot att ändra kroppsform. Så såg jag mina blåmärke: stora blaffor på ena skinkan och några mer normalstora på benet. Genast slogs jag av tanke att jag inte kan gå till simhallen som planerat.

Var kom den tanken ifrån? Är de fåfänga? Eller blygsel? Jag borde ju kunna simma även med blåmärken. Ändå är det något som tar emot.

Ibland har jag svårt att förstå mig själv.

Hur viktigt är utseendet egentligen?

Väldigt många, kanske alla, vill känna sig fina. Men hur viktigt är utseendet egentligen?

Jag har funderat på det ganska mycket under den senaste tiden. Var går gränsen mellan ett hälsosamt förhållande till att få känna sig fin och ett mer negativt förhållande att inte acceptera sin kropp? Jag tycker inte alls att det är givet. Eller rättare sagt, ofta är det ingen konst, men jag upplever att det är allt mer förekommande med människor i gråzonen.

En och annan blogg som jag ibland gör besök hos, har ju mer än enstaka bilder på solbränna, frisyrer, kroppsmått, smal mage mm. Inget fel i det. Ofta sunt och trevligt. Men ibland, anar man en viss självupptagenhet som man även kan ana har en botten i dålig självkänsla. Jag kan absolut inte veta, dömer ingen, men när ska man bry sig? När kan man uppmuntra att en person har en fantastiskt fungerande kropp som är värd att älskas och accepteras? Och när ska man bara acceptera att någon vill ändra sitt utseende?

Själv brukar jag tänka på vilken förebild man vill vara för barn. Det brukar vara ett bra test. Jag blir dock alltmer osäker på om det fungerar längre. Det har ju även med mina egna preferenser att göra.

Som ni förstår har jag inga svar på mina egna frågor. Att börja skriva om det, formulera frågor och problemet, så kanske jag kommer lite närmare svaret.