Usel som vittne

I helgen har det varit inbrott i mitt område. Polisen har satt upp lappar och söker information exempelvis om man sett något, sett okända bilar mm. Jag är inte helt säker på vilken lägenhet som är berörd men troligen ser jag porten från min balkong. Däremot ser jag inte om tjuvar gått in via deras uteplats/balkong. Det vanligaste i mitt område är att det är lägenheter på nedre botten som blir utsatta då fönster och balkongdörrar inte är det mest avancerade.

Jag har inte sett eller hört något, vad jag vet. Nu har jag inte varit hemma hela tiden men när jag är hemma har jag haft balkongdörren öppen. Det finns många bilar i området, så hur ska jag veta vilka som inte hör hit? Å andra sidan, någon dag under de senaste veckorna, reagerade jag på en bil som letade sig fram till en port. Men… jag kan inte säga när jag sett detta, inte ens vilken vecka. Jag vet att det var en vit bil, kombi men jag minns inte bilmärket. Jag kan bara konstatera att jag är ett uselt vittne.

Tyvärr är det som inträffat inte så ovanligt. Jag läser dagligen om personer, främst i villor, som har råkat ut för inbrott inom kommunen. Jag blir mest illa berörd när jag läser och hör om att barn har varit hemma under inbrotten. Det materiella går att ersätta men dessa barn kan bli påverkade för lång tid framöver. Det är en utveckling som oroar mig.

Förnekelse

Härom dagen träffade jag en väninna som jag inte ser särskilt ofta. En kort period fanns vi på samma arbetsplats och hade mycket kul. Numera ses vi bara någon gång per år.

När vi sågs häromdagen kunde jag inte se vad som förenade oss en gång i tiden. Vi har inget gemensamt. När jag tog upp ett frågor som oroar mig i samhället, var hennes svar ”Det där tror jag inte på”. Det var inte mycket som vi hade lika syn kring.

Är det jag som tänker för mycket? Blir livet enklare att inte se problemen? Jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Exempelvis; som jag ser det, finns det människor i samhället som är utsatta, de blir lurade och utnyttjade av andra människor. Jag ser detta som ett problem. Jag känner mig bedrövad och vet inte vad jag ska göra för att bidra till en lösning av problemet. Min väninna tror inte att utsattheten finns. Det finns inget problem. Hon känner ingen bedrövelse.

Kanske är det jag som tänker för mycket. Men jag tror inte på att leva i förnekelse. Jag ser inte hur världen kan bli bättre om vi inte vågar se problemen och ta tag i dem. Känslan av bedrövelse kan jag leva med. Den vägs upp av känslan av att vara en del av samhället, en del av utvecklingen. Det finns en balans. Nej, jag vill inte leva i förnekelse. Det är inte min grej.