Förnekelse

Härom dagen träffade jag en väninna som jag inte ser särskilt ofta. En kort period fanns vi på samma arbetsplats och hade mycket kul. Numera ses vi bara någon gång per år.

När vi sågs häromdagen kunde jag inte se vad som förenade oss en gång i tiden. Vi har inget gemensamt. När jag tog upp ett frågor som oroar mig i samhället, var hennes svar ”Det där tror jag inte på”. Det var inte mycket som vi hade lika syn kring.

Är det jag som tänker för mycket? Blir livet enklare att inte se problemen? Jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Exempelvis; som jag ser det, finns det människor i samhället som är utsatta, de blir lurade och utnyttjade av andra människor. Jag ser detta som ett problem. Jag känner mig bedrövad och vet inte vad jag ska göra för att bidra till en lösning av problemet. Min väninna tror inte att utsattheten finns. Det finns inget problem. Hon känner ingen bedrövelse.

Kanske är det jag som tänker för mycket. Men jag tror inte på att leva i förnekelse. Jag ser inte hur världen kan bli bättre om vi inte vågar se problemen och ta tag i dem. Känslan av bedrövelse kan jag leva med. Den vägs upp av känslan av att vara en del av samhället, en del av utvecklingen. Det finns en balans. Nej, jag vill inte leva i förnekelse. Det är inte min grej.