Teateråret 2020

För den som känner mig eller har följt mig en längre tid, så är det känt att jag uppskattar teater. Det var någon gång för 15 år sedan då jag återupptog mitt intresse och började gå ofta. Främst på Dramaten och Stadsteatern i Stockholm men gärna resor till stadsteatrarna i Göteborg och Malmö, Östgötateatern i Norrköping mfl. När jag pluggade och saknade lön var jag lite mer försiktigt i urval eftersom jag inte riktigt tyckte att jag hade råd att gå lika ofta som tidigare och såg fram emot att se mer när jag började jobba igen.

Det blev förstås inte som jag tänkt mig. Teateråret 2020 är lätt att summera med en enda föreställning. Det är minst sagt magert och det märks att något saknas i mitt liv. Det är inte alls samma sak att läsa en pjäs, lyssna på radioteater eller se en inspelad pjäs då interaktionen mellan ensemblen och publik är viktig. Jag får inte alls samma utbyte, inte samma tankar, känslor och upplevelse. Jag känner mig begränsad utan teater, det är något som saknas och det påverkar mig mer än jag anat.

Självklart förstår jag att man inte kan ha föreställningar för max åtta personer men jag hoppas på lösningar framöver, på ett eller annat sätt. För hos mig finns en stark teatertörst och stark längtan. Jag saknar verkligen teaterupplevelsen.

Tankar om konst

Under sommaren besökte jag ett antal konstutställningar. Jag kan inte mycket om konst, men jag gillar det och jag gillar att utmana mig själv i att se olika konstformer. Allra bäst gillar jag att se lite i taget, kanske bara en del av en utställning, ett museum, för att sedan komma tillbaka och se andra delar vid andra tillfällen. Jag vill ta mig tid att ta in konsten.

I somras fick jag uppleva konst som jag har svårt att ta till mig. Det var konst som krävde mer av mig än jag kunde hantera. Det fanns gott om material, att läsa på om verken men det var just det som blockerade mig. Jag kände mig hindrad i min egen upplevelse av att behöva läsa flera sidor om konstnärens intentioner och andras reflektioner. Texten kan berika men för mig blev det hämmande. Jag gillar det kreativ, det nya, att utmana min egen konst-syn, men det måste ge mig något. Ett verk måste tala till mig på ett eller annat sättt direkt, utan instruktioner om vad jag kan uppleva. Det säger förstås mer om mig än om konsten, men visst är det en lärdom.

För mig är konst upplevelse, känslor. Det blev väldigt tydligt i somras. Mer än så behöver jag inte utmana mig själv.