Att sätta sig själv före andra

Att sätta sig själv före andra har sin för- och nackdelar. Att se sig själv som viktig i ens eget liv, är viktigt. I gemenskap med andra kan det dock ha sidor, särskilt om alla vill sätta sig själva först.

Igår, när jag väntade på att bli insläppt till tvinspelning av Babel, väntade jag lydigt i kön, precis som vi blivit tillsagda och precis som de flesta andra. När insläppet började, rörde den lilla kön sakta sig framåt. Då kommer två damer och rammar hela kön och tränger sig fram. Jag och några med mig var snabba att kliva åt sidan medan en äldre dam var nära att blir översprungen. De två damerna var angelägna om bästa platserna. När de kommer in studion, ser de att platserna är reserverade. De står där lyfter på lapparna och ser om de kan flytta på dem. När de blir tillsagda, slänger de sig över två andra platser. Där hade egentligen ett sällskap på sex personer markerat att de var på väg att sätta sig, men två av dem fick helt enkelt byta plats. Damerna skulle ha sina platser. Sedan fick de studiomannen att lova att de skulle få de reserverade platserna om ingen kom. De paxade platserna och ingen annan fick ta dem.

I stod jag och väntade på en hiss till parkeringsgaraget. Det fanns tre hissar och vi var några som stod och väntade. När hissen kommer, får helt plötsligt ett sällskap från sidan och tränger sig före alla andra. En har en rullator och vi andra är rädda om fötterna. Snett bakifrån kommer ytterligare två rullatorer i sådan fart att barn får hoppas åt sidan. Jag och barnens pappa hinner inte riktigt reagera. Vi blev så paffa över att nästintill bli överkörda.

Det här är inga viktiga saker för mig. Jag väntar gärna på min tur. Men jag är väldigt nyfiken på vad som är drivkraften att agera som om det vore liv och död att få sitta på en viss plats på en tvinspelning eller komma med en hiss. Hur går tankarna när det är viktigast att man själv kommer fram först? Hur är värderingarna när man sätter sitt eget intresse för alla andras? Har de alltid varit så, att vassa armbågar varit ett sätt att överleva? Eller är det precis tvärtom – att det låtit andras behov får styra under så många år att de nu äntligen vill tänka på sig själva? Jag vet faktiskt inte men jag skulle gärna vilja veta. Det vore en jätteintressant diskussion.

Babel

Idag satt jag i publiken till inspelning av Babel. Jag tycker att det kan vara kul. Jag gjorde ett besök förra hösten och gillade det då. Mycket. Idag var det Nobelpristema och inte riktigt lika bra. Men det ger ändå en viss insikt hur en TV-inspelning går till. Om jag går nästa höst igen så har jag nog skapat mig en tradition.

Babel

Med läsande och skrivande som passion och intresse så tycker jag att det är intressant att lyssna till författare som berättar om sitt skrivande. Det är ju även kul att se hur en tv-inspelning går till. Igår slog jag samman dessa intressen och gick på inspelningen av ett avsnitt av Svt:s Babel. Gästerna är Kerstin Ekman och David Lagercrantz och programmet sänds på söndag 30 augusti.

Upplevelsen överträffade mina förväntningar. Det var en bra stämning i studion och det var väldigt intressant att lyssna till Kerstin Ekman och David Lagercrantz. Jag är inte så överväldigad över Babels val av programledare, men visst Jessica Gedin proffsig. Jag har inte heller något annat förslag till programledare men jag skulle gärna se en mjukare, mer lyssnande person i den rollen. Det är förstås en smaksak. Oavsett så är det ju gästerna som intresserar mig mest och Babel lockar många intressanta författare till programmet.

Efteråt kände jag mig uppfylld och inspirerad och skuttade glatt därifrån. Jag vill gärna gå och lyssna/se på fler inspelningar men då de är på dagtid så är det ju sällan jag har tid. Jag får vara tacksam för denna gång. En kul upplevelse som jag gärna rekommenderar fler att ta del av.