När man inte själv förstår

Orken tryter och huvudvärken har sänkt mig denna helg. Har hållit mig aktivt men svårt att få något gjort. Känner mig lite stressad av att ligga efter här på hemma plan och med mitt skrivande och det tär ytterligare på orken.

Nu sitter jag dock koncentrerat framför tv:n. Det är Farmen. Jag kan verkligen inte förstå varför. Således kan jag inte förklara varför jag sitter och glor varje söndagskväll. Det är ett av de få tv-programmen som jag verkligen följer. Det gäller bara denna säsong och enbart på söndagar. Helt obegripligt för mig själv. Men nu måste jag titta vidare.

Skäms TV4

Sitter framför i soffan med datorn i knäet och har teven på i bakgrunden. TV4:s Nyhetsmorgon ger mig många trevliga inslag. Och ett riktigt bottennapp.

Det finns en bokpanel som ger boktips. Tyvärr inte i samma klass som Svt:s program men det brukar vara trevligt ändå. Men idag var det katastrof. Det var flamsigt och mycket oprofessionellt. Det handlade mer om panelens resa, drinkar och interna skämt. Böckerna kom lite i skymundan.

Det är här inte värdigt. Jag kommer aldrig mer att känna förtroende för denna panel. Och jag tycker att det är så onödigt. Det finns massor av kompetenta boktipsare. Det finns oerhört många engagerade bokläsare som kan tipsa. Det finns jättemånga fantastiska bokbloggar och bokbloggare som kan böcker. Det finns ingen anledning att ha en flamsig panel. Bättre att avstå än att ha så låg kvalitet.

Jag har redan skrivit till TV4 och jag hoppas verkligen att de tar till sig av kritiken. Hoppas att fler hör av sig, det finns ingen anledning att vara nöjd med detta. Det behövs en förändring, en utveckling. Här har TV4 en chans att göra något nytt. De har en chans att visa att de vågar.

Minnet av Estonia

Sitter och tittar på ett program på Tv4 om Estoniakatastrofen, det är snart 20 år sedan det hände. Jag har fortfarande svårt att se det och blir fortfarande starkt berörd.

Jag känner inte någon som var med i olyckan men den berör mig starkt ändå. Jag reste med fartyget någon veckan innan den sjönk så för mig blev all mediabevakning väldigt påtaglig. Dessutom hade jag ett arbetsrum med utsikt över den tomma kajplatsen där Estonia brukade stå, och tomheten var kännbar. Och det känns än i dag. Jag är medveten om hur allt såg ut i båten, hytter och andra utrymmen och jag är medveten om att jag troligen inte överlevt om jag varit med på den olycksdrabbade resan.

Sedan dess har jag rest till Tallinn många gånger, jag har inga problem med att ta båten dit. Jag uppskattar Estland och estniska anda och jag tycker om att följa hur Tallinn har ändrats och utvecklats under dessa 20 år. Så kommer jag fortsätta att göra, och jag kommer att fortsätta att besöka minnesmonumenten och sända en tanke till vad som hände den där septembernatten.