Hemma igen

Den här veckan tillhör inte årets bästa. Usel dag i måndags, sov dåligt och vaknade med huvudvärk och magont. Sprang mot tåget för ett tidigt möte i stan men kom bara till stationen innan magen sa ifrån. Magsjukan var ett faktum. Tyvärr tror jag att det finns en koppling till covid. Jag blev ju av med viruset men har varit väldigt energilös sedan dess. Tydligen ingen motståndskraft. Det som brukar gå över fort sitter i länge. Jag är så less på att må dåligt. Förstås vet jag att det inte hjälper att klaga och jag tycker inte synd om mig själv. Men jag drömmer om mer energi. Jag längtar efter ork och lust.

I dag när jag läste om kärnkraftverket Zaporizjzja i Ukraina. I det första jag läste verkade de inte ens ha reservkraft men var väldigt svårt att kontrollera fakta. Jag tror möjligen att det inte är så illa som jag först trodde men det känns väldigt osäkert. Hur blev världen så här?

Inte blev det lättare när jag läste om att Annie Lööf var ett tilltänkt offer (kan det heta så?) i attentatet i Visby i somras. Fy bubblan så otäckt. Har svårt att ens tänka på det. Vad händer med vårt öppna samhälle?

Såg rubriken om ny skottlossning men läste inte vidare. Vilket nummer är det i ordningen i år?

Önskar att jag kunde skylla mina dystra tankar på tristessen i att vara hemma i sjukbädden. Men jag gissar att världen sett lika illa ut även om jag varit på kontoret. Ändå tur att vi har demokratiska val så att jag kan få göra min röst hörd.

Annons

Minnen från Köpenhamn

Som barn var jag i Köpenhamn vid några tillfällen med familjen. Senaste gången var jag i högstadieåldern. Jag minns inte vilket år det var. Däremot minns jag så väl att vi var i en porslinsaffär alldeles för länge. Mina föräldrar kollade på en kaffeservice som de hittade till fyndpris. Det tyckte jag var en väldigt trist sätt att besöka Köpenhamn på.

Det blev värre. De handlade och det visade sig att porslin är tungt. Jag hade, som alltid, en ryggsäck och efter ett tag kom några av inköpen att hamna i min ryggsäck. Med tiden kan allt mer att hamna där, ryggsäcken var proppfull och det blev rejält tungt för mig att bära. Tyckte åtminstone mitt tonårs-jag. Så att återvända till Köpenhamn, har inte varit aktuellt.

Det tog alltså drygt 30 år att komma över händelsen och att åter besöka den danska huvudstaden. Nu blev det ju ett kyligt mottagnade. Det som förvånade mig mest är att jag inte alls kände igen mig. Tänker att jag borde ha minnen, att jag borde känna igen några platser när jag väl kom dit. Men det gjorde jag inte. Inte alls. Minnet finns inte där.

Bäst att skapa nya minnen som jag minns!