Förnekelse och tillit

Ibland är förnekelsens makt stor. Det blev tydligt idag då jag kämpade med min krånglande skrivare. Jag tog bort ett papper som fastnat men min enkla skrivare fortsatte att blinka rött. Jag hade svårt att tolka vad blinket betydde. Jag öppnade apparaten, letade, startade om – hur många gånger som helst utan resultat. Kom på idén att installera en felsökare på datorn. Den gav besked: tonern är slut. Det borde jag ju ha förstått men ville inte inse det. Att köpa toner är kostsamt, en trist utgift och jag tänkte att den borde räcka länge. Ren förnekelse som hindrade mig från att inse faktum. Utskrifterna som faktiskt kom ut är fortfarande fina men tyvärr går det inte att fortsätta utan att byta toner. Konstruktören har bestämt hur det ska vara och det tjänar de säkert bra pengar på.

Eftersom jag ville ha en ny toner direkt, fanns ingen tid att beställa via nätet. Istället begav jag mig till min hovleverantör Kjell & Co. Jag känner den största tillit till dem och är en trogen kund. De har de flesta produkterna bakom disk, vilket gör att jag kan gå fram till disken, förklara mitt problem och sedan får den bästa service. De tar fram vad jag behöver, ger goda råd som gör att jag kommer hem nöjd och glad med rätt saker. Det är nästan alltid unga, teknikintresserade killar bakom disken vars genuina intresse ger mig perfekt service. Jag är så tacksam.

Nu är det fredagskväll, jag är lite fattigare men har en fungerande skrivare. Så kan livet också vara.

Förtroendefull grupp

Vi var 10 personer anmälda till kursen Skriv! vid Katrinebergs folkhögskola. Vi var åtta som dök upp, alla kvinnor i åldrarna mellan 19 och 70 år och vi kom från olika delar av landet. Någon hade skrivit en del tidigare, andra inte alls. Det blev en kreativ blandning av personligheter och erfarenheter.

Vi blev snabbt en harmonisk grupp vilket är viktigt. Att dela med sig av sina texter och få respons kräver både öppenhet och förtroende. Vissa texter kan vara utlämnande. I vårt gäng var alla snälla och det var fint att både få dela texter, ge och ta emot respons.

Vid ett tillfälle satt jag och en lärare i ett separat rum, då jag fick personlig återkoppling. När vi kom tillbaka till klassrummet var stämningen helt annorlunda än när vi lämnat. Många hade tårar i ögonen, en grät och en av lärarna bad oss att sätta oss ner för det var något vi måste få höra. Det handlade om att en av kvinnorna skrivet en mycket personligt och känslosam dikt om sin barndom, en text som inte lämnade någon oberörd. Det är en mäktigt känsla när tilliten finns, att få höra en person innersta ord. Och att bli berörd.

Jag hoppas att jag kan hålla kontakten med mina nya vänner. Vi har delat fina minnen och det vore kul att se vad alla kommer att göra med sitt skrivande.