Lugn och ro

Ibland tror jag minsann att nattens drömmar säger något till mig. Inte alltid, och inte alltid lättolkat men ibland kan det finnas något i drömmen som är värt att reflektera över. Den senaste tiden har jag drömt väldigt mycket. En av nattens drömmar som fastnar handlade om att det rycktes i dörrar, var än jag försökte få vara för mig själv en stund. Folk kom förbi, det jag trodde var eget rum var stora salar och ibland var mitt rum som en genomfartsled.

Eftersom jag bor själv borde jag ha gott om plats för mig själv. Men nu när jag reflekterar, så tänker jag att det ändå inte är så. Nu när jag jobbar hemma, är ju alla möten här, alla är i mitt hem. Det kan ringa när som helst, både på datorn eller i telefonen. Och alla kan mejla närsomhelst, ett pling i telefonen och ibland måste jag ju hantera det direkt. Jag är aldrig riktigt i fred.

Jag har ju sedan länge alltid varit tillgänglig, det är man som chef och ledare, men skillnaden är nu att fler och fler behöver nå mig oftare. Tidigare var det så sällan att det absolut inte var något jag tänkte på. Nu är det ofta. Och till det ska läggas att hemmet är en arbetsplats.

Min egen tolkning är att jag behöver både rum och tid för mig själv. Stänga av telefonen ibland, har platser där jag inte jobbar och som bara är mina. Jag tror i alla fall att det var det som drömmen handlade om.

Intensivt

I söndags satt jag på kontoret och jobbade. Jag försökte jobba ikapp för att få upp nästan ovanför vattenytan. Kändes som att jag gav mig själv lite bättre förutsättningar för veckan. Vaknade i måndags morse, kom igång och redan vid nio-tiden föll all planering. Nästa kris satte in och sedan dess har jag jobbat.

En liten paus har jag dock fått. Igår sprang jag till frisören, hade bokat tid på en salong ligger nära mitt hem. Det blev inte den bästa klippningen men det vara nära och prisvärt och duger åt mig. 45 minuter senare var jag tillbaka vid datorn igen. Härlig känsla att vara nyklippt.

Nu behöver jag en paus då huvudvärken börjar bli outhärdlig. Skönt att få blunda och koppla av med en ljudbok. Borde kanske hellre ta en promenad men det passar inte riktigt ikväll. Det får bli läsning idag och promenad i morgon.

Veckan springer

Det känns som att veckorna springer iväg. Jag hinner inte med. Jag går upp på måndagsmorgonen och vips är det snart torsdag. Visserligen får jag mycket gjort men det finns mer att göra.

Igår kväll envisades jag med att sitta och redigera texter alldeles för länge. Ögonen kändes alldeles grusiga och det hann bli midnatt innan jag kunde slutföra. Det kändes i morse när jag skulle gå upp och fick rusa till tåget. Idag hann klockan passera 22 innan jag kom hem igen, då det blir inget textarbete idag. Mina ögon måste få vila.

Efter min enträgna och tålmodiga kamp med glasögonen så har de blivit mycket bättre sedan jag bytte båge. Än så länge fungerar glasögonen bra. Det är jag glad för. Det är onekligen viktigt att trivas med sina glasögon, det har jag lärt mig.

Två år i perspektiv

Idag är det två år sedan jag skrev och skickade in den ansökan som blev vägen för att få det jobb jag har idag. Ett synnerligen betydelsefullt brev med andra ord, som förändrat mitt liv på många sätt. Ett synnerligen bra beslut att skriva det. Så här två år senare sitter jag med kaffemuggen och funderar på hur annorlunda mitt liv är idag. Och att det faktiskt är jag som bidragit att det är så.

Då, för två års sedan, hade jag inget jobb, ingen trygghet och framtiden var totalt oviss. Jag ägnade dagarna till att söka jobb. Söka efter jobba att söka, sökte kontakt med människor, sökte information om hur man ökar chanser att få jobb och sökte massor av jobb. Jag var långt utanför komfortzonen och det var där som utvecklingen skedde. Minns inte hur jag hittade annonsen, men när jag gjorde det, kändes den som skriven för mig.

Idag, två år senare, har jag två jobb samtidigt och hoppar dessutom in där det behövs då jag har vakanser. Tillräckligt bra lön och stora möjligheter att kunna få en större roll med mer ansvar inom en inte alltför lång framtid, om jag vill. Nu söker jag mer av balans i livet, söker mer tid för fritid och att skriva.

Två år är inte särskilt lång tid men mycket kan hända. Sådant jag inte trodde var möjligt är realitet, sådant jag inte vågar drömma om kan faktiskt vara nåbart om jag kämpar på. Vem vet vad jag skriver om två år. Mycket beror på mig. De brev, de texter jag skriver idag kan vara avgörande. Eller något annat av dagens aktiviteter. Det är spännande att tänka så. Hoppfullt.

Tiden

Tisdagar är finfina dagar eftersom jag inte har så många möten. Det har slumpat sig så att mina kollegor och medarbetare har andra, stående möten på tisdagar så det är ingen som har tid att boka in mig. Det är alldeles perfekt då jag hinner både jobba och tänka mycket utan att bli avbruten.

Fnissar gott då jag inte ens att skriva klart föregående mening innan jag fick ett samtal. Vissa frågor (exempelvis personals mående, olyckor, media mm) behöver hanteras direkt, närhelst de kommer. Det kan gå flera år innan en sådan akutfråga dyker upp men kan det även inträffa att de haglar ner, flera om dagen.

Idag var i det alltså relativt tomt i kalendern och jag har varit flitig som en myra. Men som klockan gick. Jag satte igång tidigt, tittade upp och då var klockan strax efter 12. Nästa gång jag tittade upp hade hon passerat 16. Var tog all tid vägen?

Nu är det i alla fall dags för en paus, jag ska diska vilket faktiskt är en skönt avkoppling. Jag diskar för hand och det är varmt och gott om tassarna. Kvällsplanen är att läsa ut en bok som ska lämnas tillbaka i morgon. En bra tisdag!

Morgon

Morgonkaffet är varmt och gott. Vaknande tidigt, stängde av larmet, sov en stund till innan jag gick upp och satte mig med kaffekoppen för att planera dagen. Det är då jag inser – det är inte lördag. Det är ju torsdag.

Var så övertygad om att det var helg. Nu kan jag kasta planen och i stället kasta mig över jobbdatorn. Ska bara dricka upp kaffet först!

Tiden försvann

Dagarna flyter fram, möten avlöser varandra och telefonen ringer i ett. Tacksam för att många samtal är så lyckade och blir så givande. Att så många problem landar hos mig är ju trots allt ett förtroende att jag lyssnar och löser. Och varje löst fråga ger energi.

Idag försvann tiden. Helt plötsligt hörde min adept av sig, som jag är mentor för, jag hade missat tiden med några minuter. Bara att be om ursäkt. Det blev ett fantastiskt bra samtal. Jag kunde ge henne stöd samtidigt som hon lär mig massor om hur man som ny i Sverige blir bemött, hur märklig vår kultur an te sig och vilka missförstånd som kan uppstå.

Det var fullt upp hela dagen och långt in på kvällen så det var först vid de senaste nyhetssändningarna som jag hann uppfatta att nya restriktioner men anledning av pandemin när på väg. Trist men jag har full förståelse för dem. Måste läsa på ordentligt vad som gäller och vad jag själv kan göra.

Tänk om pandemitiden kunde försvinna lika snabbt som min semester brukar försvinna!

Är det julvecka nu?

Tycker att dagarna går fort, hela året har gått i rasande fart. Kan det redan vara jul? Och att året snart är slut? Jag är ju inte klar än.

Idag har jag i alla fall fått iväg alla julhälsningar som jag behöver få iväg i år, både i jobbet och privat. Det blir dock inte så många då jag gett upp på det här med julkort. Jag är i fejd med PostNord (men de vet nog inte om det) och vill protestera mot portot. I år väljer jag att skänka pengarna välgörenhet och skickar sms eller ringer till nära.

Helst av allt vill jag bara sova men det är förstås inte möjligt. Julklappar ska fixas och egentligen borde även hemmet fixas men det får nog bli efter jul. Men lite rena kläder vore förstås bra att ha med sig på julresan. Har ännu inte bokat något för mellandagar men jag tänker att det är lätt att få billiga hotellrum nu.

Nej, nu måste jag få ordning på saker och ting och ta fram en plan.

Att skriva långsamt

Ju mer jag skriver, desto mer inser jag hur mycket tid det tar att skriva. Ju mer jag satsar på mina skrivprojekt, desto mer tid kräver de av mig.

Den senaste tiden har jag försökt skriva mål för mycket jag ska skriva varje dag och jag noterar vad jag åstadkommer. Med det kommer insikten om hur mycket tid skrivandet tar och att jag skriver för långsamt. Trots att jag har en klar bild av vad jag ska skriva, kanske till och med många formuleringar, så blir det inte så många ord som jag önskar.

Samtidigt har jag svårt att skriva snabbare. Det blir inte bra. Det blir inte genomtänkt och känns slarvigt.

Min slutsats är att skrivande måste få ta tid om det ska bli bra. Det är såldes inte skrivandet i sig jag ska ändra på, utan min planering. Jag behöver planera in fler och längre skrivpass.

Som vanligt, finns inga genvägar.

Söndagssliten

Från åtta på morgonen till åtta på kvällen, har jag suttit med en rapport med deadline i kväll. Det innebär att den tog längre tid att skriva än jag trott och att jag dessutom sköt upp en del av skrivande i fredags då jag var febertrött. Under dagen har jag fått i mig ett antal koppar kaffe och nu ska det blir gott med ”lunch”.

Tyvärr är det inte så mycket kvar av helgen och det kan jag sakna. Jag längtar väldigt mycket efter mer fritid. Det är inte många veckor kvar nu, tänker jag. Eller hoppas jag.

Nu ska jag försöka se över planeringen så att jag åtminstone kan få vara lite ledig någon eftermiddag i veckan. Jag tror att det kan behövs för att orka och för att hålla mig friskt. Jag behöver mer tid för motion.