Kom ur kön

Min trassliga torsdag innebar bland annat att sitta i telefonkö för att felanmäla min fasta telefoni. Efter dryga halvtimmen i telefonkö, lyckades jag få göra en felanmälan. Tjejen som hjälpte mig var mycket trevlig och hjälpsam. Hon har skapat ett ärende och nu tar det bara fem arbetsdagar innan de börjar arbeta med det!

Som av en händelse, försöker företaget övertyga mig om att överge den fasta telefonin. Jag har fått flera brev den senaste tiden och produkten finns knappt ens kvar att beställa. Om det är ett olyckligt sammanträffande eller ej vet jag inte men jag inser att jag inte är prioriterad. Kanske dags att hitta en annan lösning? Eller annat företag?

Trasslig torsdag

Enligt min fina planeringen skulle torsdagsförmiddagen ägnas åt gemensamt pluggande med en studiekompis, sedan lunch, tid för eget studerande samt en teaterkväll. Det går så där.

Redan före sju fick jag ett sms om att kompisen har sjukstuga hemma hos sig, med många sjuka barn. Något gemensamt pluggande var såldes inte aktuellt idag. Istället har jag försökt felanmäla min hemtelefoni som inte fungerar. Jag vet inte när något hände men det går inte att ringa till mig och jag kan inte heller ringa. Det sprakar och låter konstigt. Jag har testat att byta telefon (om det är om utrustning som krånglar) men det hjälper inte. Mitt telebolag har tider för kundservice. Igår, när jag ville felanmäla, var det stängt. Det går inte att skicka in meddelande. Däremot går det att chatta med dem, dock inte gällande fast telefoni, där måste man ringa. Det är oerhört praktiskt att ringa när telefonen är död!!! Hursomhelst har jag mobiltelefon. Har provat att ringa men hamnar i oändliga telefonköer. Blev tipsad om att ringa mellan 12-14 då det är låg risk för kö, så nu är kön bara ca 30 minuter. Vi får väl se när jag kommer fram…

Mitt egna studerande går inte heller enligt plan. Enligt tidsplanen ska jag skriva kommenderar på två av mina studiekamraters arbeten. Tyvärr har skolan inte lyckas ge med underlaget, så jag kan bara vänta och vänta.

Apropå väntan, har jag även noterat grova problem i kollektivtrafiken med flera olika fel. Det är både stopp och förseningar. Prognosen är att trafiken ska vara igång under eftermiddagen. Jag ställer mig ändå frågan om jag vågar chansa att ta mig in till stan ikväll för teater. Kommer jag dit i tid? Kommer jag hem? Teater är kul men jag är inte beredd att så flera timmar på en kall perrong. Nåja, jag följer trafikutvecklingen med spänning (utmärkt göromål när man sitter i telefonkö).

Nu är min strategi för dagen att sätta mig i soffan med en bra bok och en kopp kaffe. Det brukar inte bli fel.

 

Händelserikt och insiktsfullt

Helgen har i sitt lugna sinne ändå innehållit en del uppståndelse som tål att fundera vidare på. Allt började redan på fredagen då min mamma ringde och berättade om ett fasligt äventyr där mina föräldrarnas bil gått sönder. De ville låna min bil vilket jag inte kunde säga nej till. De är gamla och beroende av bil för att ta sig till affär, apotek och vård och jag känner att de blir väldigt oroliga utan bil. Eftersom jag bor ca 20 mil bort hälsar jag inte på så himla ofta, men just denna helg skulle ändå åka till dem.

Efter att ha köpt tågbiljett hem, packat om till lättare pack och tömt bilen på det jag behöver, så körde jag hem till mina föräldrar. Ingen stress så jag kom fram på eftermiddagen. Min mamma och jag hann besöka några kyrkogårdar innan den blev kväll. Söndagen var lika lugn; ännu fler kyrkogårdar, hjälpa mamma att handla mat och därefter bjuda henne på ett försenat morsdagsfika. Pappa var hemma hela tiden.

På söndagskvällen blev min pappa alt mer konstig. Det hela eskalerade i att han först dundrade in i en vägg och välte en piedestal med blommor, därefter lyckades ramla rejält. Först fattade vi inte var han tagit vägen, sedan upptäckte vi honom ute på en altan, där han hamnar med huvudet i betonggolvet då han missat två rejäla trappsteg. Det tog sin stund att lunga ner både honom och mamma och sedan få upp pappa igen och tillbaka till sängen.

Efter 45 minuter i telefonkö, lyckades mina föräldrar komma i kontakt med vården som tyckte ambulans och akuten var nödvändigt. De vill undersöka skadorna och kolla så att inget mer allvarligt var i antågande (propp, stroke eller liknande). Klockan hann passera 01.00 innan ambulansens kom och därefter tog undersökningar vid. Mamma följde med pappa in till sjukhuset medan jag släckte ner huset och kröp till kojs. Då var klockan 02.00.

Vid femtiden på morgonen ringde föräldrarna och ville bli hämnade. Inget allvarligt hade upptäckts. Fler prover väntar men pappa kan vara hemma. Måndagen, nationaldagen, blev således en ganska gäspig dag men eftersom det var mammas födelsedag så fick jag ändå fixa med hennes kalas. Alla nöjda och glada.

På tåget, när jag slappnade av, så blev jag så oändligt trött. Kanske inte så mycket av händelserna i sig, mer av insikten att mina föräldrar behöver hjälp och att jag måste ta hand om den mer, ge mer av min tid, än tidigare.

Det är något jag har att fundera på. Hur ska allt lösas, rent praktiskt? Vad kan jag göra och vilken hjälp kan jag få av andra? Nåväl, det lär ju lösa sig.