Om tårar

En kväll i ett vindskydd med en okänd människa kan leda till fina samtal. När jag satt vid en sprakande eld, vid Kyhls strandbad på Österlen förra veckan, hade jag förmånen att samtala med en dansk tjej som heter Frigg. Vandring var ett självklart tema men vi kom även in på sårbarhet. Vi talade om hur befriande det kan vara att gråta.

Vi delade en erfarenhet. När man är helt slutkörd, när all energi är slut och alla batterier tömda, men man ändå måste gå vidare – ja, då finns bara en sak att göra. Gråta. Det fungerar. Frigg berättade om hur gråten har tagit henne vidare, både i vandring och på andra resor i livet. Jag kunde berätta om en vandring för två år sedan, bara några veckor efter min ögonstens begravning. Jag minns att jag grät men jag visste inte om det var av energibrist, värk eller sorg. Det spelade ingen roll. Jag lät tårarna spruta och trampade vidare. Det gjorde fruktansvärt ont men var ändå förlösande på något sätt.

Det här tänkte jag på igår. När jag kom hem på kvällen var jag tömd på energi. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Socker är ett alternativ men jag hade inget godis hemma. Såg något sorgligt på tv, kände tårarna bränna och kände att jag hade ett val: bita ihop och byta kanal eller låta tårarna komma. Valet var mitt och det var lättande.

Skamkänsla

Ett tandläkarbesök kan ju se så väldigt olika ut och det här är svårt att skriva om. Jag har ju varit med om en hel del olika besök sedan i höstas; mycket värk och nya upplevelser. Nu började behandlingarna gå mot sitt slut. Jag tror att nästa behandling är den sista för denna gång.

Det senaste besöket var dock en pärs för mig. Det skulle göras olika avtryck och hela munnen fylldes med utrustning och klegg. Att fixa med underkäken gick bra. Men när det var dags för överkäken kom obehaget. Det var så trångt i munnen och långt ner i halsen att kräkreflexerna retades. Det känns obehagligt, jag hulkade, tårarna sprutade och det var svårt att ha kontroll över situationen. Jag försöktes andas lugnt genom näsan, tandläkaren och sköterska stöttade mig men vad kan man göra när kroppen reagerar som den vill.

Nu gick allt bra och inga olyckor skedde. Men som jag skämdes. Jag bad om ursäkt hur många gånger som helst. Det sitter verkligen långt inne att hulkande är privat, inget man göra hos Folktandvården. Men samtidigt – vad kan man egentligen göra när främmande föremål retar i halsen? Efteråt var jag helt slut. Och jag tror att det mesta var psykiskt, att skammen var det som tärde mest.

När jag satt på pendeltåget hem, med ett lugnade kopp kaffe, tänkte jag på hur lite vi vet om varandra. Vad har alla medresenärer varit med om under dagen? Vilka trauman döljs i alla tomma blickar?

 

 

7 månader

Igår kväll när jag skulle somna, tänkte jag på min ögonsten som jag saknar så mycket. Och efter ett tag insåg jag att det är första gången som jag kan tänka på honom utan att tårarna bränner. Det är sju månader sedan han dog. Det tog alltså sju månader.

Ikväll såg jag en videosnutt på honom och hörde hans röst. Då kom tårarna igen. De får komma, det är ju inget konstigt. Men det är skönt att kunna av viss kontroll; att inte sorgen styr mitt liv utan att jag själv styr.

Saknad kan se ut på så många sätt och den ändra med tiden. Jag lär mig.

Bra timing

Vissa saker faller bra på plats. Så tacksam för att jag gjorde iordning balkongen i söndags. Igår blev den mina oas, samma sak i kväll. Där ute kan jag sitta och tänka, låta tårarna rinna och få vara i lugn och ro. Jag tänder ljus och kan sitta där hur länge jag vill. Stilla och fridfullt, precis som jag behöver just nu.

Perfekt timing.

IMG_4998

Att inte kunna kontrollera tårarna

I början av året kom sorgen till min familj. Som jag skrivit om tidigare så är förlusten av en älskad person jobbig men det är minst lika smärtsamt att se andra i familjen lida. Det här måste jag lära mig att hantera. Sorgen kommer att finnas kvar länge.

En nära person till mig skriver mycket om sin sorg på Facebook. Det gör verkligen ont att läsa. Varje gång jag ser något inlägg där sorgen finns med, så tåras ögonen. Det sker direkt och går inte att kontrollera. Kroppen reagerar innan jag hinner läsa hela inlägget.

Tidigare kollade jag uppdateringar på Facebook lite då och då under dagen. Nu försöker jag undvika det. Samma sak på pendeltåget. Jag blir illa berörd. Inte så att jag skäms för mina tårar men de tar för mycket energi.

Jag trodde att jag var en person som kan kontrollera mina tårar. Jag hade fel.