De senaste dagarna då vinden dånat mellan husen, så har jag reflekterat över ljud och hur de kan påverkar, oavsett om det är rationellt eller inte.
Det första jag tänker på är tandläkarborren. Jag är ofta lite spänd hos tandläkaren och borrljuden gör att jag spänner mig ännu mer. Det går som kårar genom kroppen. Ändå vet jag ju att det inte är farligt och att det inte gör ont. Det sitter i huvudet.
För mig ger rejäla åskovärder rysningar. Så har det inte alltid varit. Det började för några år sedan då jag var ute och vandrade i ett fruktansvärt oväder. Det var korkat och jag hade all anledning att vara rädd. Det gick bra men sedan dessa ger viss typ av åskoväder en oro i kroppen som jag har svårt att koppla bort.
I år har jag fått en ny ljudrelaterad oro. När vindbyarna närmar sig storm så låter det väldigt mycket i huset där jag bor. Det knakar, brakar, dundrar och darrar. Efter incidenten där balkongtaket skadades så känns vissa av dessa dunkanden inte bra. Det känns i kroppen och jag går oftare till fönstret för att kolla läget. Ljudet ger en oro och även om jag vet att inget mer kan skadas så känns det i kroppen.
Jag fattar att det sitter i skallen, att det är mentalt. Däremot har jag nog tidigare tänkt att det borde går att ignorera, bara att bita ihop. Nu börjar jag ana att jag faktiskt måste göra något om jag vill bli av med dessa associationer. Visserligen är det inget allvarligt men om jag på något sätt kan jobba bort dessa oroskänslor, så vore det ju bra. Jag ska försöka läsa på lite, om det nu är möjligt. Eller kanske fråga någon som vet. Det känns ju lite onödigt att ha oroskänslor i onödan.
På Gång 