Knäcka ägg

Stod vid spisen för att steka pyttipanna och ägg. Varje gång jag knäcker ett ägg kommer samma tanke av tacksamhet upp: Jag är så tacksam för de människor som först kom på tanken att äta ägg!

När jag ser slemmet så skulle åtminstone inte jag tänka på det som något ätbart och gott. Men någon kom på den modiga tanken att koka och steka och det är jag tacksam för.

Det är oklart hur bra jag egentligen skulle kunna klara mig utan all den kunskap som tidigare generationer bidragit till. Det är sådant jag tänker på, när jag ser min pyttipanna med ägg.

Tacksamhet

Måndagskvällen tillbringades som vanligt framför teven och ”Vem bor här”. Jag som är från Örebro blev ju nyfiken eftersom reklamen sa att programmet var inspelat där. Jag känner inte någon av deltagarna och jag kände inte igen husen. Men det gick bra att gissa rätt ändå. I detta avsnitt var det dock hem som inte skulle vilja bo i. Verkligen inga hem för mig som inte gillar att damma.

Under kvällen läste jag på facebook att en butik här i närheten behöver lägga ner. Jag var där så sent som i fredags för att stödhandla men det räckte förstås inte. En personlig tragedi för ägaren, en sprudlande kvinna som ordat massor av aktiviteter och livat upp lokallivet. Det högg i hjärtat att läsa hur hon startat verksamheten för tre år sedan och det första året var jättetufft. När det började gå bättre fick hon samtidigt gå igenom en tuff cancerbehandling och nu när hon är tillbaka så händer det här. När jag var där i fredags var kvinnan så orolig för sin sjuka mamma. Jag inser återigen att jag tillhör de skonade som har en anställning i en bransch som är mindre utsatt än många andra branscher.

Jag har mycket att vara tacksam över och det ska jag tänka på resten av kvällen.

Tacksamhet över en tom godisskål

Och mörkret föll. Fortare än jag var beredd på. Satt på balkongen och läste och fick allt svårare att se texten. Och temperaturen föll. Det blev svalt om tassarna. Tecken på att vi närmar oss slutet av september och sommarljuset har lämnat mina breddgrader. Å andra sidan får jag vara tacksam över att få leva i ett land där det faktiskt finns ljusa sommarkvällar, att uppleva och att sakna.

Har under eftermiddagen läst ut en bok och läser nu tre olika böcker parallellt. De är både otäcka och berörande på olika sätt och jag klarar bara att läsa en snutt i taget. Behövde en paus och upptäckte till min stora glädje att P1 har börjat sända ”På minuten” igen. För mig är det lördagsunderhållning som får mig att skratta högt trots att jag sitter ensam framför datorn. Stor kontrast till böckerna jag valt och en kontrast som jag uppskattar i livet.

De frusna tassarna och resten av kroppen värms av mjuka plädar och goda teer. Det är något jag längtat efter. Hösten känns som rätt tid för ullsockor, gosiga kuddar och plädar och den senaste tiden har jag köpts så många goda teer att jag kan unna mig påtår (om det heter så när det gäller te).

Nog har jag mycket att vara tacksam över, även en mörk lördagskväll med usel tv-tablå och en tom godisskål.

Glädjeämnen

Det är en ovanligt varm söndagskväll och jag försöker få ner temperaturen i lägenheten. Medan vinden vädrar, sitter på balkongen och tänker på saker att vara tacksam över.

Ikväll är jag oerhört tacksam för huvudvärken som gjorde att jag ställde in min planerade vandring i veckan. Jag vet att jag är ganska envis när jag väl är ute och jag hade antagligen gett upp för sent. I denna värme är det inte hälsosamt. Även om sommarens planer går åt fanders, så har jag hellre hälsan i behåll.

Ikväll är jag även glad för att det tycks som att Odenplans pendeltågsstation ska öppna i morgon. Det gör det möjligt för mig att ta mig in till stan och till skärgårdsbåtarna. Vips så känns det som en bra möjlighet med lite skärgårdsluft. Jag längtar till havet.

Jag är även tacksam för att jag kommit igång med träningen. Jag känner mig starkare i musklerna även om jag blir lite snurrig av att svettas så mycket. Det viktigaste är att jag är igång. Det vill jag gärna hålla fast vid.

Imorgon börjar en ny vecka och det ser jag fram emot. Jag har ingen aning om vad den kommer att erbjuda och det känns spännande.

Allt är så orättvist

Jag har länge vetat att livet är orättvist och att jag tillhör en av dem som har det gott en enorm tur. Jag tänker att jag enbart borde glädjas men det är lättare sagt än gjort. Jag känner en mycket stor tacksamhet att enbart glädjas är svårt. Det finns så många andra tankar som stör.

När Estoniabåten sjönk, hade jag åkt med båten veckan innan. Jag mindes allt från resan och jag insåg att jag knappast skulle ha överlevt om jag råkat åka en vecka senare. Det fick mig att tänka en del på liv och död.

Jag har varit frisk större delen av livet, inga allvarligare sjukdomar och få sjukhusbesök. Min bästa väninna dog i cancer när vi var 25 år. Det var så svårt att förstå varför hon inte fick leva.

I min familj har nästan alla sjukdomar. Mina föräldrar har så många olika sjukdomar, många ärftliga och det är min bror som ärver dem. Han som dessutom förlorat sin fru och sitt barn medan jag fortsätter att glida fram på en räkmacka genom livet.

I måndags kunde jag inte låta bli att kolla vilken enorm tur jag hade i fredags. I fredags klockan två åt jag lunch på Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm, jag gick via Akademibokhandeln och mot Åhléns. Utanför Åhléns stannade jag, kollade på klockan och valde mellan en promenad längs Drottninggatan eller strosa genom Åhléns och sedan hem. Jag valde det senare. Klockan var kvart i tre. Hade jag börjat gå på Drottninggatan, i min strosande takt, hade jag hamnat i ett drama. Hade jag stannat till lite extra inne i varuhuset lika så. Nu strosade jag sakta, passerade gatan och gled ner för den nya rulltrappan och ner till gången mot centralen. Längre bort från terrorn var jag inte. Som vanligt en troligt tur.

Samtidigt blir marginalerna mindre. Det otäcka kommer allt närmre. Att se blomsterhavet inne in centrala Stockholm gör det så konkret. Att komma hem och se brorsan visa bilder på fruns och sonens gravstenar som nu kommit på plats gör förslusten så definitiv.

Inte så konstigt att tårarna inte går att stoppa. Trots att jag borde vara glad och lycklig.

Göra gott

Det blev en stressig morgon. Jag gick hemifrån någon minut senare än planerat, fick skrapa bilrutor och blev ytterligare lite sen. Sedan var trafiken segare en seg. Ringlade köer som inte alls följde min tidsplan. Förseningen blev större och större. Väl framme var min tänkta parkering fylld och stängd, och jag fick leta annan parkeringsplats. Och med hög puls sprang jag in på flygplatsen. Att vara sen brukar jag kunna hantera, men att missa ett flyg, vill jag absolut inte göra.

Incheckningen gick bra och med undantag för en ovanligt gnällig tant i säkerhetskontrollen, började jag åter knappa in på min tidsplan. Sedan var det bara att springa. Jag var, förstås, i fel ände av terminalen så det blev en språngmarsch som kan räknas som dagens motion. Och jag hann! Svettig och andfådd nådde jag gaten och när jag satt i flygplans stolen var pulsen äntligen normal igen.

Det var även i den stolen jag kom att tänka på ett löfte jag gav mig själv under morgonen. När jag satt i bilen med insikten att det krävs ett stort mått av tur för att hinna med planet, lovade jag mig själv att känna tacksamhet om turen blev sann. Jag lovade att bekänna min tacksamhet och manifestera den genom att ge något till någon behövande.

Så nu sitter jag och letar lämplig organisation att skänka pengar till. Något som gör nytta. För ett löfte till mig själv, det måste jag självklart hålla. Tacksamheten är stor och varm.