En kunglig affär

Fastnade framför tv:n och ”En kunglig affär”. Jag hade faktiskt inte hört om Haijbyaffären tidigare och hade inga förväntningar. Min upplevelse är att serien är både välgjord och spännande men jag fattar att det är en del gissningar och en hel del friseringar av historien.

Jag kan fastna för miljö, bra skådespel och det gjorde jag denna gång. Jag kan ju önska att fakta är så korrekt som möjligt samtidigt som det är en dramatisering, inte dokumentär. Något spännande är det ju i historien, oavsett vad som är rätt och fel.

Lerins lärjungar

Har tydligt missat de flesta avsnitten av Lerins lärjungar som går på Svt.  Under lördagskvällen såg jag ett avsnitt och jag blir så varm i hjärtat. Jag blir glad, nästan rörd, av att se deltagarnas utveckling, deras leenden och glada ögon. Vilka fina förebilder!

Konsthistorier

Har fastnat för Svt:s konsthistorier, som jag ser på Svt play. Har inte sett tidigare säsonger men råkade ramla över ett program. Nu är jag fast.
Programmen har olika teman där en samtida konstnär gör djupdykningar i kända konstnärer och upptäcker många likheter. Även om det är fakta, så känns det inte tungt, utan snarare inspirerande. Jag får ta del av både konst, olika tekniker och även konstnärerna levnadsöde. Superintressant, tycker jag, och dessutom väldigt inspirerande.

Efter varje program som jag slukat, har jag drömt mig bort till olika museer, utställningar och plats som jag vill besöka och uppleva. En fin liten lista att beta av.

Lerins lärlingar

Häromdagen skrev jag om ”Konstnärsdrömmen” som väckte en längtan att skapa. Ikväll såg jag Svt: Lerins lärlingar och längtan stärkts. Vilket mysigt program. Jag upplevde programmet som varmt och respektfullt och att deltagarna spreds så mycket glädje.

Deltagarna inspirerar mig och nog borde väl även jag få till en personlig målning. Tänk om Lerin behöver ytterligare en lärling!

Riksdagens partiledardebatt

Sitter och tittar på Riksdagens partiledardebatt idag, då den sänds på Svt. Har tyvärr inte sett hela men tillräckligt för att få en intressant bild, tycker jag. Debatten är rapp, tidvis rolig och tar upp många viktiga ämnen. Partierna har möjlighet att använda sina minuter på vad som är viktigt för dem, debattera varandras anföranden och även möjlighet till replik. Ett tydligt ”regelverk” som talarna har en stor vana vid, vilket blir effektivt.

Det blir både fokus på sakfrågor och granskning av varandras politik. Det mesta av sakfrågorna behandlas i utskott och i särskilda riksdagsdebatter, så för mig är det partiledardebatten ett bra komplement. Personligen tycker jag även att det är en fröjd att se några av partiledarna, som är riktigt bra på retorik, ställa frågor och tydliga budskap på kort tid. Som jag skrivit om tidigare så är det inte alltid så att jag åsiktsmässigt tycker lika de som är de bästa politikerna och retorikerna. Det gör det hela till en utmaning.

För mig är det viktigt med framåtblickande och möjlighetsorienterad politik, ministrar och riksdagsledamöter som är goda ledare och som jag kan känna förtroende för samt en beslutför regering. Det gör att sakfrågorna är grunden men att det är helheten som är viktigast. För att få en bild av den helheten, en aning, tycker jag att partiledardebatter i riksdagen ger vissa insikter.

Att skilja på sak och person

Att kunna skilja på sak och person är en egenskap som jag uppskattar och som jag verkligen hoppas att jag utvecklat genom åren. Jag tänkte på det ikväll när jag så på programmet ”Meningen med livet” på Svt där Åsa Moberg är personen som reflekterar över livets mening.

Moberg har i mångt och mycket åsikter som jag inte står för och vi tycker väldigt olika om väldigt mycket. Att jag inte delar alla hennes åsikter betyder inte att jag behöver rata henne helt. Hon är ändå intressant som person och hon för intressanta resonemang och livet och dess mening. Kanske finns ändå något som förenar oss. Kanske kan hon ge nya perspektiv och nya insikter.

Jag eftersträvar harmoni och vara en harmonisk person. Ikväll tycker jag att jag fick viss bekräftelse på att jag är på rätt väg. Det känns skönt.

Hinsehäxan

Igår tittade jag på miniserien ”Hinsehäxan” på Svt. Serien från 2012 är baserad på en bok med samma namn. Boken är skriven av Lillemor Östlin och är hennes egen historia om hur hon levde under 60- och 70-talet. Östlin har spenderat en stor del av livet i fängelse för olika brott. Boken och serien tar upp hur allt började.

Miniserien är i mitt tycke välgjord och ha många bra skådespelarinsatser. Det ger ett gediget intryck även om det finns en del rena faktafel och annat som är tveksamt. Att är från Östlins perspektiv och hennes upplevelser. Det är intressant men för mig gör det filmen lite för smal. Jag saknar fler perspektiv. Jag saknar även någon form av självinsikt och att någon i filmen reagerar över att kriminalitet inte är så bra.

Jag borde inte se den här typen av filmer. Jag blir illa berörd. Människor som lever eller har släktningar och vänner i livet, blir beskrivna minst sagt ogynnsamt utan att kunna förklara sig och ge sin syn. Jag ser heller mer nyanserade och balanserade berättelser. Å andra sidan är det kanske nyttigt att se hur andra kan resonera, långt ifrån vad jag tycker är rimligt. Det ger någon form av perspektiv.

Värmande sol

En fördel med att plugga på distans är att jag kan sitta på olika platser och plugga. Kollade föreläsningar på förmiddagen i en skön fåtölj och sedan satt jag hela eftermiddagen på balkongen och läste kurslitteratur. Solen sken och det var alldeles ljuvligt, inte alltför svettigt mer lagom varmt för linne och shorts. En riktigt fin sensommar dag. Och jag tror att sommaren dröjer kvar en tid. Det var lite mer av gula löv tidigare i somras pga torkan. Med regnet kom grönskan och det tycker jag är härligt. Sandalerna behåller jag på ett bra tag till.

Råkade stoppa i en maskin tvätt lite för sent ikväll, försent för att jag både skulle hinna ta hand om tvätten och åka och simma. Tvätten vann och jag hamnade senare i tv-soffan. Trist utbud, så jag fastnade framför Kristallen-utdelningen dvs prisutdelning i olika kategorier inom svensk tv. I början upplevde jag att prisutdelarnas manus var lite tveksamma. Jag saknade en finess, en del repliker kändes lite pinsamma. Ju länge jag tittade, desto oftare fick jag ta fram skämskudden. Mitt önskemål är,när denna typ av program och liknande galor sänds i SVT, att prisutdelare är nyktra och koncentrerade, gärna att de har mer fokus på publiken än sig själva. Visserligen gillar jag att de kan vara personliga men som tittare vill jag gärna få ut lite mer presentationerna.

I mitt tycke, var det inget av de tacktal som jag hörde, som imponerade. Det var inget som berörde. Några för många använde uttrycket ”Tack som fan”. Jag förstår att det var någon form av spontanitet i det, men personligen ser jag gärna att andra tackfraser får större utrymme i Svt en fredagskväll. Jag kommer i alla fall fortsätta lära barn och unga att tacka artigt och det uppmuntrar jag även vuxna att göra.

Tv med fokus på livet

Jag är ingen flitig tv-tittare, även om tv:n ofta står på för att ge bakgrundsljud. Har kollat lite i höst-tablån men inte hittat så mycket intressant. Precis som Gunnardeckare, blev jag lite besviken på den nya omgången av Saltön.

Igår upptäckte jag två glada överraskningar som. i mitt tycke, båda handlar om hur vi lever våra liv. Det ena var Svt2:s ”Meningen med livet”. Anna Lindman fördjupar sig i ämnet genom samtal med olika kända personer. Igår var det Theodor Kallifatides. Stort ämne med många intressanta infallsvinklar.

Svt1:s ”Kalles sex liv” handlar om att människor som valt andra sätt att leva på. Programledare är Kalle Zackari Wahlström och i första programmet träffade han ett par som sålt att de ägde och cyklar nu jorden runt på 4 år.

Medan ”Meningen med livet” var mer filosoferande, tänkande, talande så var ”Kalles sex liv” väldigt påtagligt. Helt olika angreppsätt och jag gillade båda. Lite kul att Svt benämner det ena ”Livsåskådningsprogram” och det andra ”Realityserie”.Jag ska absolut följa dessa serier.

Babel

Det börjar bli en som en liten tradition, att besöka en inspelning av Babel på Svt. Det är trivsamt, intressant och mycket inspirerande.

Gästerna i det program som sänds på söndag är Majgull Axelsson och Mats Strandberg. Strandberg har jag inte läst medan Axelsson är en författare som jag beundrar allt mer. Minns så väl när en väninna övertygade mig om att läsa Aprilhäxan för många år sedan. Det är en bokupplevelse som berörde mig djupt. Jag heter inte Miriam tillhör ju också listan på fantastiska läsupplevelser. Ser fram emot henne nya bok men jag har även en del annat kvar av läsa från hennes utgivning.

Förutom författarna så tycker jag att det är givande att se Jessica Gedin i verkligenheten. Hon är verkligen professionell, mer än jag kan se via tv-rutan. Gedin är ju även en av Spanarna i P1, så jag vet ju att hon är vetgirig.

En annorlunda och minnesvärd eftermiddag!