Danius sommarprat i P1

Som jag skrivit om tidigare, har jag haft lite svårt att hitta sommarpratare i P1 som fångat mig. Det finns guldkorn det finns även sådant som inte intresserar mig alls. Ett program var dock givet: Sara Danius vill jag gärna höra. Idag var det dags.

Efter att ha följt dramatiken i Svenska Akademin de senaste året, så var det med viss förväntan som jag började mitt lyssnande via webben. Men oj, det som sade var ju så mycket mer. Danius gav sin bild, lugnt och sakligt. Hon är vass. Min uppfattning är normalt sett att jag är lite försiktig med ensidiga bilder dvs att enbart höra en part men i detta fall menar jag att alla som följt händelseutvecklingen kan göra en egen bedömning av rimligheten Danius utsagor och att andra berörda parter redan har gett sin syn bla i media. Jag tror på Danius och uppskattar hennes saklighet och ärlighet.

Men det skrämmer mig. När jag tänkt på allt som kommit fram, känns det som att jag tänker på en grym film eller dramatiserad tv-serie. Det är så svårt att ta in att det är på riktigt. Att personer med hög ställning beter sig som de gör inom akademin, hur de resonerar kring juridiken mm. Det skrämmer mig att det får fortgå.

Dramat lär dock fortsätta, bara att vänta in nästa avsnitt.

Tappar hoppet

Åh, jag är så upprörd att jag inte kan sitta still. Det är agerandet i svenska akademin som stör mig. Det går från riktigt illa till att bli ännu värre. Jag läser och lyssnar till olika analyser och blir så upprörd över hur åtta personer kan brista så i lyhördhet och förmåga till att se sitt eget ansvar. Det här är så extremt illa skött.

Numera tycker jag att Svenska akademin är usla förebilder och jag känner inget förtroende alls för dem.

Snille och smak

Sedan i fredags har jag följt alla turer om vad som händer inom Svenska Akademin. Jag valde tidigt att inte skriva något, eftersom jag trodde att jag saknade hela bilden. Nu verkar det som att jag aldrig kommer att första allt, det är för rörigt och saknar logik.

Jag blir så bedrövad över hur illa skött det hela är. Jag är bedrövad över alla personangrepp. Jag är förtvivlad över tonen, brist på respekt och insikt i sitt eget ansvar. Jag är oroad för brister i granskningen.

Mycket av fokus har kommit att hamna på två kvinnor, Katarina Frostensson och Sara Danius. Men många av besluten har tagits gemensamt, där fler bär ansvar. Som jag förstår det har de ett roterade ordförandeskap. Jag saknar debatt kring ordförandens/direktörtens ansvar och det gemensamma ansvaret.

Enligt akademin webbplats gäller: ”Uteslutning kan i princip ske på två grunder: dels bristande lydnad för lagens eller moralens bud, dels brott mot den tystnadsplikt som gäller i fråga om Akademiens inre angelägenheter.” Jag är förvisso inte jurist men jag kan tydligt se att fler ledamöter har brustit, inte minst den senaste veckan.

Det är med oro i magen som jag väntar in fortsättningen på denna hemska härva.

En öppen dörr

Läste på Peter Englunds blogg att Patrick Modiano kommer till Stockholm för att ta emot sitt nobelpris. Det är glädjande. Jag vet ingenting om detta författarskap, så det ska bli intressant att få veta mer om honom, hans författarskap och så småningom ska jag även läsa något av honom.

Min uppmärksamhet fastnade även vid Englunds avslöjande att de vita dörren enbart öppnas två gånger per år. Och då började fantasin snurra. Tänk vilka fantastiska historier någon i akademin skulle kunna skriva tex en någon som smyger genom dörren när ingen ser. En städerska som har den som genväg eller en busig ledamot. Eller kanske en vaktmästare som byter ut låset, gömmer nyckeln, såpar tröskeln. Jag skulle älska sådana historier. Gärna en hel novellsamling med glada personligheter som gör små hyss i akademins värld.