Surt

Fy bubblan. Jag är så arg på mig själv.

Idag har jag skrivit ytterligare en skrivning och det gick antagligen helt åt pepparn. Flera frågor var formulerade på ett sätt att jag inte ens förstod vad jag skulle göra. Jag misstänker att det är en blandning av nervositet och bristande erfarenheter. Jag kan lösa dessa frågor, om jag får gott om tid på mig. Under tidspress är det i det närmaste omöjligt. Det är som att jag låser mig själv.

Nu sitter jag och tjurar. Jag kan egentligen inte se hur det kan hjälpa upp situationen men jag känner att jag måste få var sur ett dag innan jag går vidare.

Om några veckor kommer en stor och omfattande skrivning. Jag såg detta som någon form av generalrepetition. Nu ser jag att måste plugga ännu mer för att känna mig mer säker. Framförallt måste jag bli snabbare. Men först ska jag tjura klart.

Vårtecken

Skräpkorgen fylls med svarta strumpbyxor. Par efter par ger de upp. Maskor blir till hål, resåren släpper och sömmar går upp. Det har varit en lång vinter. De svarta strumpbyxorna har blivit flitigt använda och de har tvättats otaliga gånger. Nu är det som att de inte orkar längre. En lång vinter är vad de tål, mer klarar de inte.

I mitt hem är utslitna svarta strumpbyxor ett av de tydligaste vårtecknen. Och det skönaste. Det är en befrielse att få kasta ut de gamla, nötta och tömma strumplådan på allt det mörka. Det är berikande att ge plats för nytt. Det är bejakande att få fylla på mer nytt, lite ljusare, lite tunnar och mycket mera vår.