Det här går ju inte som jag tänkt mig

Idag har jag suttit på kontoret hela dagen och filat på presentationsmaterial och förstudierapport. Arbetet är koncentrerat och intensivt och jag saknar kollegor som tar fikarast. Jag har behöver ta paus ibland för att sträcka på benen och ruska på axlar och armar. Jag är nog van vid att ha mer varierande uppgifter och nu blir jag trött av att ha ständigt fokus på samma sak. Man hinner mycket på nio timmar men jag behöver paus för att det ska blir bra. Arbetsdagen avslutades med ett styrgruppsmöte med mina handledare. Det var faktiskt lite nervöst att få återkoppling från dem. Allt gick bra, jag fick bra beröm och även några goda råd som jag är tacksam för.

Min handledare vill dock fortsätta efter mötet trots att klockan var mycket. Vid halv sju lyckades jag smita. Jag hade ju tänkt att jag i mitt nya liv inte ska jobba för mycket och alltid gå hem i tid. Den här veckan har jag misslyckats med det två dagar av fyra. Hur blev det så här? Hoppas verkligen att det blir bättre snart.

Den sena hemkomsten gör att orken att plugga tryter. Jag har visserligen gjort det viktigaste men vissa saker får jag helt enkelt skjuta upp till helgen. Det blir visserligen inte som jag tänkt men hälsan är viktig. Jag måste få tänka på annat någon timme innan det är dags för nattsömn.

 

Känslor som virvlar

Kände mig nervös och rastlös idag. Sena eftermiddagen hade jag ett styrgruppmöte i mitt exjobbsprojekt. Jag skulle redovisa hela upplägget och planering och få godkänt för att gå vidare. Samtidigt vill jag ha en bra dialog med mina handledare, både på skolan och på företaget. Jag var väl förberedd men hade ändå svårt att koncentrera mig på annat under dagen.

Mötet gick över förväntan bra. Jag fick bra synpunkter, enbart stödjade och det kändes att jag är på rätt väg och har handledarnas förtroende. Efter mötet, när jag slappande av igen, översköljdes jag av massor av olika känslor som jag inte riktigt kunde reda ut. Men när jag en stund senare stod vid diskhon, kom jag på mig själv med att le med hela ansiktet. Jo, det var ren lycka jag kände. En lycka som det var länge sedan jag kände senaste.

Diskborsten fick vila, jag blev helt enkelt nödd att gå ut på en promenad för att lugna ner mig själv. Mitt lilla projekt är sådant jag under många år drömt om att få jobba med på heltid. Dagens mötet var ytterligare ett steg på väg mot den drömmen. Inte så konstigt att hela ansiktet ler.