Vasaloppssöndag

Hoppsan hejsan, jag höll på att glömma att det är Vasaloppet idag. Det är tradition att sitta som klistrad framför tv:n. Under ett antal år satt jag och titta, beundrade och drömde om att vandra sträckan. Sedan jag uppfyllde den drömmen, sitter jag och nickar igenkännande åt alla platser som passeras. Och för varje år som går drömmer jag om att göra om vandringar. Nu tänker jag att jag skulle vilja göra det som en höstvandring, när naturen är färgsprakande.

Tog mig ut för att slutföra några ärenden som jag inte lyckades avsluta igår. Fy så kallt det är idag. Det är -1 grad och blåser isande kallt. Jag trodde jag skulle blåsa bort. Hoppas verkligen att det mojnar så att jag kommer ut till kvällen.

Nu väntar soffan eftersom jag behöver bota en huvudvärk. Behöver även tvätta idag, och det passar bra med inomhussysslor när det är så isande ute. Och ikväll är det säsongspremiär för ”Babel” på svt. Det har jag längtat efter.

Ljud som påverkar

De senaste dagarna då vinden dånat mellan husen, så har jag reflekterat över ljud och hur de kan påverkar, oavsett om det är rationellt eller inte.

Det första jag tänker på är tandläkarborren. Jag är ofta lite spänd hos tandläkaren och borrljuden gör att jag spänner mig ännu mer. Det går som kårar genom kroppen. Ändå vet jag ju att det inte är farligt och att det inte gör ont. Det sitter i huvudet.

För mig ger rejäla åskovärder rysningar. Så har det inte alltid varit. Det började för några år sedan då jag var ute och vandrade i ett fruktansvärt oväder. Det var korkat och jag hade all anledning att vara rädd. Det gick bra men sedan dessa  ger viss typ av åskoväder en oro i kroppen som jag har svårt att koppla bort.

I år har jag fått en ny ljudrelaterad oro. När vindbyarna närmar sig storm så låter det väldigt mycket i huset där jag bor. Det knakar, brakar, dundrar och darrar. Efter incidenten där balkongtaket skadades så känns vissa av dessa dunkanden inte bra. Det känns i kroppen och jag går oftare till fönstret för att kolla läget. Ljudet ger en oro och även om jag vet att inget mer kan skadas så känns det i kroppen.

Jag fattar att det sitter i skallen, att det är mentalt. Däremot har jag nog tidigare tänkt att det borde går att ignorera, bara att bita ihop. Nu börjar jag ana att jag faktiskt måste göra något om jag vill bli av med dessa associationer. Visserligen är det inget allvarligt men om jag på något sätt kan jobba bort dessa oroskänslor, så vore det ju bra. Jag ska försöka läsa på lite, om det nu är möjligt. Eller kanske fråga någon som vet. Det känns ju lite onödigt att ha oroskänslor i onödan.

Oväder och dess konsekvenser

Ovädret som drabbat delar av Sverige passade även hemma hos mig. Blåsten var kraftig och i byarna var det enorma krafter som drog fram. Har sett en del rapportering om fallna träd, men inte alls den omfattning som andra delar av landet. Dock, mitt balkongtak till hör de delar som inte tålde de kraftiga vindbyarna.

För att minimera skadorna, ägnade jag gårdagskvällen åt att försöka ta ner en del av taket. Det är ett litet plasttak som någon tidigare hyresgäst byggt dit, dvs den tillhör inte husets konstruktion. Jag var rädd att den del av platsen som satt lös, skulle skada annat om den for iväg och jag var även rädd att konstruktionen skulle skada fasaden, kanske rutor och annat om något hände. Så därför stod jag på balkongen, svajade på en stege och kämpade för att få ner delar av taket. Det var inte lätt men jag lyckades. Det tog några timmar. Efteråt var jag helt slut, kall och blöt. Lite nöjd. Och ganska rädd.

I morse vaknade jag med hög feber. Jag tror inte att det är en influensa utan snarare konsekvenser av gårdagen. Jag misstänker att kroppen skickade försvarsignaler som gjorde att jag orkade stå på helspänn på stegen så länge utan att känna kylan och regnet. Jag hade allt fokus på taket och att inte ramla ner. Nu går försvarsmekanismen ur mig, och jag får feber och en gräslig huvudvärk. Jag har ont i hela kroppen men det kan lika gärna vara träningsvärk som influensavärk. Det är vad jag tror och därför tror jag att det kommer att gå över snart.

Så stormens konsekvenser i mitt liv kan sammanfattas som ett halvt tak, 39 graders feber och huvudvärk. Samt en upplevelser jag aldrig någonsin vill vara med om igen.

Blåsigt

Hej och hå så det blåst i natt. Det började redan igår kväll då vinden ven och trädgrenar vispade runt i en orolig dans. Saker for över gräsmattor. Jag har suttit vid fönstret under natten och sett naturens krafter och jag är tacksam att jag bor i en stabil byggnad. Det var först på morgonkvisten som den kraftiga vinden avtog men visst blåser det fortfarande rejält.

Mina tankar går till alla som är ute i ovädret. Jag har bekanta som är ute på sjön, nöjestur till Tallinn och det är inte så kul i blåsten, det vet jag av egen erfarenhet. Efter att ha jobbat många år i elnätsbranschen tänker jag även på alla som måste ut och ta bort fallna träd vid elledningar och göra andra reparationer. Att beordra ut medarbetare i oväder är ingen favoritsyssla för mig och jag ser dessa modiga personer som hjältar. Naturligtvis finns det många andra yrkesgrupper som är ute och kämpar för oss andra, alla lika viktiga.

Naturen och väder är kraftfullt och mäktigt och kräver sin respekt.

Kraftfulla vindar

Har lyssnat till ovädret under natten. Blåsten har varit hård och tagit i. Här hos mig har inte snön kommit, det är bara kalla vindar som härjar. Det låter hårt och jag undrar vilken skada vinden kommer att göra denna gång.

Det var egentligen inte vinden som höll mig vaken, utan magsmärtor. Jag vet inte vad som orsakat värken, och inte heller vad jag ska göra för att bli av med plågan. Istället låg jag och vred mig i takt till den hårda vinden.

Det är mycket man inte har rådighet över: inte vädret, inte allt som sker inne i kroppen. Jag vill ju gärna se mig som en självständig människa. Vissa nätter blir jag medveten om hur liten jag är i världen. Jag må vara stark som människa men jag är trots alla ”bara” en människa i en stor värld.