From Sammy with Love

”From Sammy with Love” spelas på Stockholms stadsteater med Karl Dyall och Rennie Mirro på scenen. Med på scen finns även musiker. Jonna Nordenskiöld står för manus och regi. Trots att jag såg föreställningen en klar fredagskväll, så vet jag inte hur jag ska kategorisera den men det jag såg var bra. Kanske var det en dansföreställning, ett personligt porträtt, en personlig beundran, en dokumentär eller så var det helt enkelt en fin föreställning.

Dansen är häpnadsväckande bra, musiken och sången bedårande och inte alls dominerande men det är de personliga historierna som berör. Historierna och reflektionerna ger föreställningen en djupare dimension och gör den till så mycket mer än fredagsunderhållning. Det är en mycket skickligt skriven och välkomponerad föreställning.

Till stämningen ska tilläggas att det knappast var en ”vanlig” teaterpublik som satt i salongen. Damerna, medelåldern var långt ifrån ungdomlig, ville gärna fotografera och att stänga av sina telefoner var tydligen inte så självklart. Det ringde och blippade av sms, däremot var det svårt att få publiken att klappa med i musiken. En äldre herre var tydligen tvungen att lämna sin plats på första raden och när jag gick tillbaka tog han vägen över scenen (hur naturligt som helst).

För mig var det således en annorlunda föreställning på många sätt. Varm, vemod, vacker och den är väl värd de stående ovationer som den fick. Jag har full förståelse för att den flyttar upp på stora scen. Det kommer att ge glädje till många.

The sound of Mark

”The sound of Mark” spelas på Stockholms stadsteater, stora scen, och är en föreställning med Mark Levengood i strålkastarljuset. Tisdagens föreställningen var visserligen inte helt fullsatt men tillräckligt för att kännas som en riktigt bra publik.

Vi får följa med Mark på en resa, barndom och tillbakablickar, en resa som är en blandning mellan skoj och allvar. Det är en fin balans där alla trådar knyts fångas upp och knyts ihop på ett vackert sätt. Föreställningen är ca 90 minuter och dessa minuter fylls av Marks livslust.

Både jag och min moster uppskattade föreställningen och fick många muntra skratt men möjligen uppskattade vi föreställningen på olika sätt, beroende på våra egna livserfarenheter. Och våra egna resor genom livet.

En avkopplande och skön kväll som gav mersmak, smak efter mer av Marks betraktelser i våra liv.

Andra ökenstäder

Other Desert Cities – Andra ökenstäder av Jon Robin Baitz, spelas på Dramatens stora scen. Jag såg en föreställning för några veckor sedan och har haft tid att reflektera över min upplevelse.

Pjäsen handlar om familjen Wyeth som samlas för att fira jul hemma hos föräldrarna. Sonen och dottern har rest dit. Sonen jobbar inom TV-branschen och kan betraktas som framgångsrik medan dottern har haft det tuffare inom journalistiken och bokbranschen bland annat beroende på ett tidigare mentalt sammanbrott. Hon har en bok utgiven och är precis klar med nästa. När den nya bokens innehåll blir känt, börjar ett oroligt diskuterade om det känsliga ämne och det smärtfyllda minnet av en tragisk familjeangelägenhet rullas upp. Boken kan påverka föräldrarna anseende men den kan även röra upp betydligt mer än så.

I rollerna ser vi Marie Göranzon som mor och maka, Hans Klinga som far och make, Ingela Olsson som dottern, Reuben Sallmander som sonen och Gunilla Nyroos som barnens moster.

Jag tycker att man verkligen kan känna de varma ökenvindarna där i salongen. Den tryckande känslan når ut. Känslan av att familjen inte allt är den trygghet och öppenhet men hoppats på finns där. Det är en samspelad ensemble som levererar kvicka repliker, oro, ångest, smärtsamma minnen och känslan av den amerikanska kulturen. Och när jag lämnade salongen gjorde jag det med känslan av att ännu en gång fått se hur allt inte är som det ser ut på ytan, att det kan finnas skäl att gräva djupare men att vara beredd på att det gör ont. Det här är ännu en pjäs helt i min smak; tungt som kräver eftertanke men som samtidigt innehåller både igenkänning och glada skratt.

Den girige

Molières ”Den girige” har spelats på Dramatens stora scens under en lång tid och jag tog chansen att se en av de sista föreställningarna innan den slutar att spelas. Pjäsen handlar om girighet och snålhet men även kärlek, släktskap och hur vi prioriterar i våra liv.

Den extremt snåle fadern Harpagon bryr sig mer om sina pengar än sina barns lycka. Både sonen och dottern har funnit sina kärlekar vilket fadern inte riktigt ser vikten i. Harpagon har en djupare relation med sin kassakista än sin familj och sina vänner.

Historien är rak och okomplicerad, utan svåra tolkningar men innehåller ändå en del överraskningar. I Dramatens uppsättning står Gösta Ekman för regin och han har skapat en nöjsam föreställning men anspelningar på högst aktuella samhällsdebatter. Scenografin är enkel men väldigt snygg och effektiv och bidrar till en välbalanserad helhet i pjäsen.

För mig var detta en god underhållning. Många leenden och mycket fniss förgyllde kvällen. Johan Rabaeus överträffade förväntningarna i rollen som den girige fadern och hela ensemblen var mycket samspelade. Jag är tacksam för att jag tog chansen att se uppsättningen, innan det är för sent.

Jubelrop

RidåAtt sitta i salongen vid Dramatens stora scen en vardagskväll, innebär att man sitter omringad av skolungdomar. Dramaten gillar att uppmuntra unga att besöka teatern och de gillar att det är fullsatt. Detta är anledningen till att de ofta är en ung publik just på vardagskvällar.

Tyvärr ingår ingen manual i uppförande för de ovana teaterbesökarna. Det tar väldigt lång tid innan alla har satt sig, displayer på mobiltelefoner kan lysa upp när som helst under föreställningen och det kan vara ett visst tisslande, viskande och fnissande. Sådant som uppfattas som aningen störande för oss över 27 år som främst är där för att se föreställningen.

När pjäsen är slut utbryter ovationer och busvisslingar. Det är ett öronbedövande jubel. Den unga publiken kan verkligen visa sin uppskattning. I detta avseende är det snarare vi teatervana som behöver en manual, där vi sitter och applåderar artigt.

Vi har en hel del att lära av varandra. Med öppenhet och respekt kan det bli riktigt kul.

Farliga förbindelser

Firade Alla Hjärtans Dag med att se ”Farliga förbindelser” på Dramatens stora scen. Visst är det en klassiker. Visst har föreställningen kittlande intrig, engagerat skådespeleri, vackra kläder, stämningsfull musik, mycket humor och smittande charm. Visst har den både hjärta och smärta.

Den har allt det där men ändå är det något som saknas. Jag saknade glöden. Den nådde åtminstone inte ända bak i salongen där jag satt. Värmen nådde inte fram, bara anades som en ljum fläkt. Jag tror visserligen att jag skulle uppleva pjäsen och hettan bättre om jag närmre scen, hörde bättre och kunde se minspel och gester tydligare. En välspelad pjäs bör nå ut i hela salongen men ibland har sittplatsen betydelser. Kanske var det så för mig just denna kväll.

Det jag uppskattade allra mest var scenen. Jag fascineras av att se hur teaterfolket kan tolka och trolla fram nya scenformationer som ger nya upplevelser. Jag har suttit i salongen så många gånger och ändå blir jag förundrar över hur väl scenen disponeras. Jag vill mena att scenen i ”Farliga Förbindelser” är både enkel, stabil, föränderlig och flödande. Den är levande utan onödiga detaljer.

För mig blev det en trevlig avslutning på Alla Hjärtans Dag. Pjäsen hade möjligen fler brustna hjärna än flammande. Å andra sidan är en teaterupplevelse nästan alltid något som berör i hjärtat, på ett eller annat sätt.