Shakespeare in love

I veckan såg jag genrepet till föreställningen ”Shakespeare in love” som spelas på stora scen på KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Det var en jättehärlig upplevelse, rolig och varm. Det var helt underbart att få lämna den vanliga världen för en stund och sjunka in i Shakespeares kärleksfulla värld.

Det är kärlek och man blir nästan som förälskad i paret. Det är även musik, humor, härligt pösiga och färgsprakande kostymer och en stor ensemble. Även lite naket blir med också. Det händer mycket på scen och det är en fröjd att se. Manuset är en bearbetning av filmen som gjorde succé för många år sedan. Tyvärr har jag inte sett filmen men jag är jätteglad över att ha sett föreställningen. Det kommer jag bära med mig länge.

Tartuffe

Har sett Tarfuffe på Dramatens stora scen. Staffan Valdemar Holm har satt upp en egen tolkning av Molières komedi. Första och sista akten saknas, vilket gör den lite annorlunda än jag tänkt mig.

Det är som en fars eller ett studentspex. Det är skrikigt, fånigt, snubbel och många stora gester. Gillar man det så är det kul. Däremot tycker inte jag att karaktärerna når fram, inte heller deras drivkrafter. Det talas på rim av typen julklappsrim. Det är dock svårt att höra då det sluddras och skriks för mycket. Texten når inte fram. Det förvånade mig lite. Hade nog förväntat mig någon mer finess.

Eftersom den femte akten saknas, innebär det här att bedragaren segrar. Personligen ser jag inte vitsen med den typen av budskap – att bedrägeri lönar sig. Detta ser jag så att det räcker i vardagen, mer aktuellt än denna fars.

Som ni förstår, föll denna tolkning inte mig i smaken. Jag tycker inte att den här uppsättningen av Tartuffe gav något. Spar era slantar och se något annat.

Med fötterna på bordet

Det är knappt så att jag vet vilken veckodag det är. När detta skrivs sitter jag på ett hotellrum med fötterna på bordet och med öppet fönster. Jag hör tre olika konserter samtidigt och det är kraftfullt. Har precis varit ute för en kvällspromenad på stan eftersom jag älskar sommarkvällar med festivalkänsla.

Började dagen med en ”snabb” frukost dvs jag ville inte sitta inne för länge när det är så fint väder ute. På med shorts och t-shirt och sedan promenad till området Ribersborg. Det är fint där; gräsmattor, sanddynor och havet. Det finns gott om alternativ för mig som vill gå: stig på gräsmattan, grusstig, asfalterat, på sandstranden. Minns att jag tycket området var enorm när jag gick där första gången, då i regn. Nu tycker jag att det är lagom men jag hade förväntat mig fler människor där när solen skiner så skönt.

Har även suttit både park och café och läst i solsken. Rogivande och helt underbart. Denna kväll innebar en tidig kvällskonsert med Sofia Karlsson. Jag har sett henne vid några tillfällen och jag tycker att hon är otroligt duktig. Väldigt musikalisk och spelar många instrument. Ikväll passade jag även på att göra mig extra fin, bara för att jag ville. Klänning och sjal och efter musiken blev det middag på pub.

Jo, jag är nöjd med min dag. Oavsett vilken veckodag det är.

Idioten

Ikväll har jag varit på Dramaten och sett ”Idioten”. En mycket aktuell pjäs. Jag har svårt att förklara det jag såg, men det är med lätthet som jag rekommenderar att se pjäsen. Viktig och sevärd.

Det handlar om en helt igenom god man och hur han behandlas av en societetsvärld. Här finns en rika familjer och en fattig. Och en ung kvinna med tvivelaktigt ryckte och som bedårar männen. Det är ett ryskt drama, där uppsättningen blandar dramats dåtid med aktuell nutid. Det handlar mycket om godhet, var är en fin människa och vilken rätt finns att döma andra människor. Stort, svårt och väldigt aktuellt.

Så otroligt tänkvärt och bra. Flera enastående skådespelarinsatser, en mjuk närhet och oväntade vändningar lyfte hela föreställningen. En enkel men rörig scen. Över tre timmar lång men värt att orka stå ut.

idioten

Livläkarens besök

Livläkarens besök spelar på KulturhusetStadsteaterns stora scen. Pjäsen är baserad på P-o Enqvists bok som är baserad på en sann historia. Det är 1768 och det danska hovet är inte så övertygade om att deras Kung Christian kan styra landet på egen hand. Kungen är udda, kanske galen. De tar hjälp av en livläkare och sedan sätter både intriger och maktspel igång.

Det är en pjäs om makt och förbjuden kärlek. Det är även en pjäs om att hantera förändringar.

Det är ett bra manus men jag blir ändå inte så engagerade. Jag upplever ett ganska ojämnt spelande, några skådespelare är alldeles lysande med andra inte har samma klass. Scenografin är väldigt bra, enkel och effektiv, murrig och mystisk när det behövs.

Första akten är lite långtråkig men det blir bättre efter pausen. Det här är knappast det bästa jag sett men inte heller en bottennotering. Lite intressant att ha sett men inget som stannar kvar i hjärtat.

Maria Stuart

Onsdagskvällen tillbringades till viss del på Dramaten. Jag hade biljett till genrepet av ”Maria Stuart”.

Det började bra. Jag hade en bra sittplats och sjönk ner gott i stolen. Var ganska trött efter två hårda arbetsdagar och behövde lite avkoppling. Ridån gick upp och jag fick spetsa öronen. Jag hör inte alls dåligt men det här hade jag tidvis problem. När skådespelarna inte var riktade ut mot publiken, var det som att visa ord svaldes av scenen. Det är dessutom ett väldigt fysiskt framförande, och i flåsandet hörde jag inte riktigt vad som sades.

När de därutöver var samma två skådespelare som spelade olika roller så fick jag allt svårare att hänga med. Först fattade jag inte, sedan fattade jag men hängde inte med på vem som var vem.  Det var väldigt tydligt i kroppsspråk men jag hängde inte med i handlingen. Det är ju en ganska komplicerad handling och jag behöver uppenbarligen tydlighet för att förstå.

Kanske var jag okoncentrerad, kanske hör jag illa eller så kanske jag inte är tillräckligt intelligent men jag fixade inte denna pjäs. Jag gick i pausen. Nu tror jag egentligen att det blir både bättre och tydligare i andra akten men jag kände att jag missat för mycket.

Så kan en teaterupplevelse vara ibland. Nu väntar jag spänt på andra recensioner.

 

Momo eller kampen om tiden

Tycker själv att jag är duktig på att boka teaterbiljetter. Jag hittar genrepspriser och andra erbjudanden och jag vet var jag vill sitta i salongerna. Men ibland blir det fel.

Jag måste har varit blind när jag bokade biljetten till Momo – eller kampen om tiden Kulturhuset Stadsteatern (värdelöst namn, de borde byta). Jag hade en genrepsbiljett till i fredagskväll och under fredagslunchen säger en kollega att det är en barn/familjeföreställning. Det hade gått mig helt förbi. Det går ju på kvällstid, tänkte jag. Men tydligen får barn vara ute på kvällarna för att se teater. Det var verkligen en barnföreställning.

Det som förvånade mig var att jag inte var ensam om att vara där utan barn. Det var oväntat många vuxna som var där utan barn. Dessvärre hjälpte det inte mig. Det här var en föreställning som jag inte har behållning av. Jag gick i pausen. Kan leva med att jag inte vet hur det slutade.

Numera ska jag kolla lite mer noggrant innan jag bokar.

Kameliadamen

För en tid sedan såg jag ”Kameliadamen” på Stockholms stadsteater. Pjäsen är skriven av Alexandre Dumas d.y. och det var första gången jag såg denna pjäs. Jag har läst om den, så det var ändå inte helt obekant.

Kameliadamen, Marguerite, är en kurtisan med en kamelia i håret. Hon förför och underhåller i överklassens Paris och har ett hett leverne, dock inte så hälsosamt. En ung man, utan rikedom, blir kär i Marguerite och även om kärleken besvaras så är den inte helt okomplicerad.

Jag gillar storyn men har ändå svårt att ta till mig den i Stadsteaterns uppsättning. Det är valet av skådespelar som förvirrar mig, jag ser inte att de förstärker karaktärerna snarare försvårar för oss att ta till oss helheten i manuset. Jag upplevde även att de skojade bort en del av det viktiga och sköra i pjäsen.

Det mest utmärkande med stadsteaterns uppsättning är scenen. Den ger ett djup och ett perspektiv och eftersom den inte är ”rak”, tror jag att den upplevs olika beroende på var man sitter i salongen. Jag satt hyfsat långt fram och såg bra. Däremot hörde jag inte så bra. Det var några av skådespelarna som inte alls fick rösten att nå ut i hela salongen.

Jag ser gärna pjäsen igen men i en annan uppsättning än den Stadsteatern valt.

 

 

Mig äger ingen

En uppsättning av ”Mig äger ingen” spelas på Stadsteatern stora scen i Stockholm. Pjäsen är baserad på Åsa Linderborgs bok. Jag såg ett genrep häromdagen och gick dit med blandade förväntningar. Jag tillhör den lilla skara som inte gillade boken och som av den anledningen inte sett filmen. Något drog mig till teatern och det är bra.

Handlingen kretsar kring Åsa, som i vuxen ålder börjar nysta i barndomsminnen med fokus på relationen till sin pappa Leif. Mamman lämnar familjen och Åsa bor några år med sin pappa, som inte har ett lätt liv. Det är ett hårt arbete med tuffa arbetstider, tufft att vara ensamstående förälder och där till ett osund förhållande till alkohol. Även andra i familjen finns med i uppsättningen såsom faster, morbror, farmor farfar och mormor. 70-talet och politik har en betydande del av handlingen.

Lennart Jähkel gör en mycket fin gestaltning av pappa Leif. Han gör det riktigt bra, med humor och värme. Åsa spelas av Marina Nyström, som är helt okänd för mig. Hela ensemblen är samspelad men jag upplever att Lennart Jähkel och Katarina Ewerlöf, som gör flera roller, glänser extra. De är otroligt bra.

Min sammanfattning är att denna uppsättning är bättre än hur jag upplevde boken. Detta beror på att jag här upplevde fler perspektiv. Känslor blev starkare, tvivel, ånger och övriga familjens agerande blev mer tydlig för mig. Det finns fortfarande många fler aspekter jag vill få belysta men det kan jag acceptera. Jag blev mycket berörd av pjäsen och jag hoppas att många får chansens att se den.

Blodsbröder

I torsdags såg jag ett genrep av ”Blodsbröder” på Stockholm stadsteater stora scen. Det är en musikal och kommer säkert att locka mycket publik. Kvällen avslutades med stående ovationer vilket jag inte alls kan förstå.

Historien handlar om en mamma som i fattigdom ger bort en son så att det två tvillingpojkarna får växa upp under skilda förhållanden, ekonomiskt och känslomässigt. Det kommer dock att mötas och bli vänner och deras vänskap både utvecklas och prövas. Musikalen har gjort succé i olika uppsättningar och det kan jag förstå. Storyn är enkel men berörande. Första akten måhända lite lång men allt tar fart i andra akten. Det är välskrivet och välkomponerat. Dock, är det många låtar som återkommer och även om jag gillar att man tar upp trådar och återanvänder fraser, så blir det lite för mycket. Eller helt enkelt för få låtar.

I stadsteaterns uppsättning är det två bröderna fantastiska. De spelas av Albin Flinkas och Anton Lundqvist och de är båda mycket bra. De överglänser övriga i ensemblen vilket, för mig, inte ger den balans och harmoni som präglar en samspelad ensemble. Detta förstärks av mycket ironi, märkliga kostymer och tolkningar av olika karaktärer. Det är ett kaos mest hela tiden och jag har ingen aning om varför man valt dessa tolkningar. Min upplevelse är att det stör för mycket. Det blir väldigt ojämnt och rörigt.

Så tyvärr, den föreställning jag såg levde inte alls upp till mina förväntningar. Jag spar mina ovationer till någon annan pjäs.