Studiebubbla

Känns som att jag sitter i en mental studiebubbla denna vecka. Det är mer studier och mindre fritid. I tisdags hade vi deadline på grupparbete. Min grupp var ute i sista minuten vilket stressade mig. Det var skönt att få simma av sig frustrationen efteråt. Dock, på kvällen när jag var på biblioteket och lyssnade till ett seminarium, kom ett argt mejl från läraren att vi inte gjort som vi skulle och han ville ha en omedelbar ändring. Hoppsan!

Det blev ett intensivt arbetet under kvällen och onsdag förmiddag. Det var inte roligt men samtidigt, otroligt nyttigt för gruppen. Att det gått helt fel i arbetet är något vi kan lära av. Det ska bli intressant nästa veckan är vi ska prata om det tillsammans.
Under onsdagen tog jag en paus, med lunch och fika på stan, innan jag satte mig framför datorn igen. Jag har plöjt webbföreläsningar, som jag hittat, samt räknat på uppgifter. I torsdagsförmiddag har jag och en kompis räknestuga. Det känns skönt att snacka, hjälpa och peppa varandra.

Jag har även ett annat grupparbete, där gruppen inte hör av sig. Nu börjar det blir riktigt ont om tid. I gårkväll gjorde jag en plan, fördelade ut arbete och hoppas att de hör av sig snart. Vi arbetar i ett gemensamt system, men det förutsätter att alla går inte och arbetar i och läser i systemet. Just mina ”kompisar” har inte delat sina kontaktuppgifter, så jag når dem inte på annat sätt än via systemet. Nu håller jag tummarna för att de ska vakna. Känns väldigt trist att vara så beroende av andra.

Nu är det redan fredag och jag fortsätter i min lilla bubbla. Jag är mentalt förberedd på att behöva göra det ena grupparbetet själv samtidigt som jag förbereder mig inför en skrivning som jag ska göra i helgen. Sen ska jag sova!

Vänskap och scones

I söndags blev jag bjuden på Afternoon tea av två av mina väninnor. Vi har jobbat tillsammans i fem år och lärt känna vandra väl. Nu när jag slutat så saknar jag att ha dem nära, saknar den dagliga kontakten.

Så att få träffas över en buffé med snittar, scones och annat gott var verkligen helt perfekt. Så mysigt att få tid att sitta och prata i flera timmar. Det är härligt när samtalet flyter på. Det här är vänskap att vara rädd om.

Omvärlden känns nära

Den här veckan har omvärlden känts väldigt när och jag har känt mig väldigt okunnig om den.

Då jag passerar Centralen i Stockholm åtminstone två gånger per dag, så ser man en hel del. De senaste dagarna jag sett nya aktiviteter, en ny typ av resenärer, nya insamlingsboxar och en hel del poliser. Det väcker tankar och massvis av frågor.

  • Vad har egentligen hänt i flyktingarnas hemländer? Hur ser egentligen framtiden ut?
  • Vad händer med alla som kliver av tåget? Ger vi bra hjälp och stöd?
  • Vad kan jag göra för dem? För att förändra situationen i deras hemländer? För att hjälpa dem nu?

Jo, jag ser på nyheter och jag läser tidningar. Men jag tycker ändå att det är svårt att förstå. Jag tycker att det är svårt att hur jag kan göra nytta. Jag vill inte bara se på. Jag vill göra skillnad.

Kan jag hjälpa till?

Igår blev min pendeltågsresa inte så angenäm. Jag mådde verkligen dåligt; magont, kallsvettades, kämpade för att behålla maten i magen och hulkade ner i en papperskasse. När det var som värst fick jag kliva av, stå över en papperskorg på perrongen och sedan ta nästa tåg igen. För jag insåg att pendeltåget trots allt är det snabbaste sättet att ta sig hem. Men oj så jag skämdes.

Nästan alla medresenärer tittar bort. Det går förbi. Under hela tågresan var det ingen som sa något, frågade hur jag mådde eller om de kunde göra något. På stationen i Solna, fanns ett undantag. En liten kvinna frågade på bruten svenska ”Kan jag hjälpa till?”

Det var varma ord och jag tror att vi behöver lära av hennes exempel, att ha den lilla kvinnan som förebild. För även om hon inte kunde hjälpa mig, så betydde det mycket att någon insåg att det inte stod rätt till, att någon brydde sig. Det ger en trygghet att veta att om man blir ännu sämre, så finns det hjälp. Vi behöver mer av den tryggheten i samhället, fler som bryr sig och mer av medmänsklighet.

Stöd i utveckling

Att skriva är viktigt för mig och nu under hösten har det känts än mer viktigt än tidigare. Jag är mer motiverad att skriva noveller, längtar efter att skriva klart två romanprojekt och framförallt redo att satsa mer på mitt skrivande.

Att läsa mycket är viktigt. Jag läser främst samtida författare men jag försöker läsa olika författare, genrer, stilar för att ta intryck och lära mig. Att gå en skrivkurs är ett annat bra sätt att utveckla sig på. Det har jag gjort många gånger och kommer säkerligen att göra igen. Dock inte denna höst. Kursen tar tid och nu behöver jag tiden till själva skrivandet.

För att öka produktiviteten och effektiviten testar jag nu att ta hjälp av en coach. Det är ingen skrivcoach utan en person som jobbar mycket med personlig utveckling. Det är spännande. Vi har djupa samtal om vad som kan vara mina hinder och hur jag kan använda mina egna egenskaper på ett nytt sätt. Jag vet ännu inte vad detta kommer att leda till men än så länge så känns det givande. Jag har kommit på flera knep till att hitta mer regelbundenhet i skrivandet samt att undvika vissa fallgropar där jag brukar tappa bort mig.

Det känns skönt att det finns hjälp att tillgå. Det är egentligen upp till mig, hur mycket stöd jag är mottaglig för. Jag måste hitta en balans mellan eget kreativt skapande och öppenhet för andras inblandning. Jag provar mig fram och det går riktigt bra. Skyndar långsamt. Steg för steg. Jag är på Gång!