Ledig helg

Helgen har varit lugn. Kreativ och stressfri. En fin helg som jag är tacksam för.

Lördagsmorgonen började med en promenad då det varken fanns mjölk eller fil hemma. Tidigare skulle jag ha struntat i det, men nu med min nya frukostvana knatade jag iväg för att få i mig något ätbart. Ryggsäcken fylldes med råge och det blev tungt att bära hem allt. Med välförtjänt kaffe kunde jag sedan sätta mig vid datorn och skriva en novell som jag har haft i tankarna under en längre tid.

Ord blev till meningar, till stycken, till flera sidor. Jag skrev och skrev som och tiden fanns inte för mig. En snabblunch och sedan fortsatte jag skriva. Skrev ut på papper för att läsa mer kritiskt. Använder olika knep för granskning och förbättring. Men när blir man nöjd?

P1000889Efter en kortare kvällspromenad gled jag in på Stockholm Stadsteater för att se ett genrep till föreställningen Arnold (jag behöver dock smälta pjäsen innan jag kan recensera den). Det blev en lång kväll. En herre i publiken blev sjuk och pjäsen avbröts i avvaktan på ambulans. Det blev ca 35 minuters fördröjning. Pjäsen är över fyra timmar lång med två pausar. Sällan har en kaffepaus varit så efterlängtad. Det blev således en oväntat sen hemkomst efter en väldigt trevlig kväll men det är väl så lördagarna ska vara. Jag somnade glad och tillfreds med livet.

P1000895(1) Stärkt av sköna drömmar började jag söndagen på bästa sätt. Iklädd nattlinne satt jag till långt in på dagen och redigerade texter och noterade idéer till nya noveller. Dagen har varit grå. Låga mörka moln har präglat himlen. Lamporna har varit tända hela dagen. Nu står levande ljus på bordet. En iskall och blöt promenad hade jag kunnat vara utan, men det är åtminstone skönt att vara inne i värmen igen. Och jag har lärt mig att jag borde ha med mig SL-kortet i ficka

Att läsa och skriva är viktigt för mig. Tiden känns som ett hinder, men sådana här helger hjälper gott. Kanske är det därför tacksamheten är så stor. Och jag inser, att det är jag själv som gett mig denna helg. Prioriterat och prioriterat bort. Det känns bra.

ART

Sista föreställningen av ART spelades i fredags på Stockholm Stadsteater, lilla scen. Pjäsen har inte fått så stor uppmärksamhet men min magkänsla sa att jag inte ville missa detta. Tacksam att jag trotsade tröttheten, för den här pjäsen gick in i mitt hjärta och gav massor av inspiration till mitt eget skrivande.

ART handlar om tre män, vänner, vars vänskap sätts på prov då en av dem köper en tavla. Tavlan är vit. Med några vita streck. Och kostade 350 000 kronor. Inköpet sätter igång massor av frågor om konst, vår syn på konst, vår ärlighet mot varandra, vänskap och hur vi är som människor. Alla dessa frågor tas upp på ett otroligt roligt sätt. Det är komedi utan att bli tramsigt.

Rollerna spelas av Allan Svensson, Lars Lind och Steve Kratz. Det är välspelat och alla gör det mycket bra med Steve Kratz gör den mest oväntade prestationen och sticker ut. Scenografin är enkel men känns helt rätt. Helheten i pjäsen känns väldigt bra.

Eftersom det var sista föreställningen, så kan jag inte ge de varma rekommendationer som denna pjäs är värd. Jag hoppas att någon har tipsat SVT om den för detta ser jag gärna på tv. Min egen tacksamhet är stor att stadsteatern sätter upp denna typ av pjäs, även om musikaler som Blodsbröder drar större publik. Vi behöver få skratta och tänka efter ibland.

From Sammy with Love

”From Sammy with Love” spelas på Stockholms stadsteater med Karl Dyall och Rennie Mirro på scenen. Med på scen finns även musiker. Jonna Nordenskiöld står för manus och regi. Trots att jag såg föreställningen en klar fredagskväll, så vet jag inte hur jag ska kategorisera den men det jag såg var bra. Kanske var det en dansföreställning, ett personligt porträtt, en personlig beundran, en dokumentär eller så var det helt enkelt en fin föreställning.

Dansen är häpnadsväckande bra, musiken och sången bedårande och inte alls dominerande men det är de personliga historierna som berör. Historierna och reflektionerna ger föreställningen en djupare dimension och gör den till så mycket mer än fredagsunderhållning. Det är en mycket skickligt skriven och välkomponerad föreställning.

Till stämningen ska tilläggas att det knappast var en ”vanlig” teaterpublik som satt i salongen. Damerna, medelåldern var långt ifrån ungdomlig, ville gärna fotografera och att stänga av sina telefoner var tydligen inte så självklart. Det ringde och blippade av sms, däremot var det svårt att få publiken att klappa med i musiken. En äldre herre var tydligen tvungen att lämna sin plats på första raden och när jag gick tillbaka tog han vägen över scenen (hur naturligt som helst).

För mig var det således en annorlunda föreställning på många sätt. Varm, vemod, vacker och den är väl värd de stående ovationer som den fick. Jag har full förståelse för att den flyttar upp på stora scen. Det kommer att ge glädje till många.

The sound of Mark

”The sound of Mark” spelas på Stockholms stadsteater, stora scen, och är en föreställning med Mark Levengood i strålkastarljuset. Tisdagens föreställningen var visserligen inte helt fullsatt men tillräckligt för att kännas som en riktigt bra publik.

Vi får följa med Mark på en resa, barndom och tillbakablickar, en resa som är en blandning mellan skoj och allvar. Det är en fin balans där alla trådar knyts fångas upp och knyts ihop på ett vackert sätt. Föreställningen är ca 90 minuter och dessa minuter fylls av Marks livslust.

Både jag och min moster uppskattade föreställningen och fick många muntra skratt men möjligen uppskattade vi föreställningen på olika sätt, beroende på våra egna livserfarenheter. Och våra egna resor genom livet.

En avkopplande och skön kväll som gav mersmak, smak efter mer av Marks betraktelser i våra liv.

En midsommarnatts sexkomedi

På Stockholms stadsteater spelas pjäsen ”En midsommarnatts sexkomedi” som är skriven av Woody Allen. Allen skrev den för film som spelades in på tidigt 80-tal. Inspirationen kom från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Pjäsen utspelar sig 1905. på landsbygden där sex personer träffas under en helg. Värdparet älskar varandra men har vissa problem i samlivet. Värdens gamle vän, läkaren, har med sig en ny ung kvinna, vilket han brukar ha vid sina besök. Värdinnans kusin har med sig sin blivande brud, en brud som inte är helt okänd för värden. Kärlek och åtrå fyller luften på många olika sätt och med olika mål.

För mig är det främmande att se en Woody Allen-film men Stadsteatern tolkning är något som faller i min smak. Tolkningen, gestaltningen och den professionella ensamben ger glädje. Dan Ekborg, Pia Johansson och Philip Sandén är alldeles strålande i sina roller. Kajsa Ernst, Niklas Falk och Hanna Alström framställer sina karaktärer med glans. Det är stor underhållning och mycket välspelat. Dialog, gester och utryck blir riktigt kul i de vackra kostymerna och i den relativt enkla dekoren. Det är mys och fniss i sommarnatten och det smittar av sig på publiken. Många goda skratt fyller salongen.

Pjäsen är bara två timmar och tio minuter lång inklusive paus och det är alldeles för kort. Vi hade gärna fått mysa mer.

Hjärtats dubbla slag

Hjärtats dubbla slag av Margareta Garpe spelas nu på Stockholm stadsteater, Klarascen. Det är en pjäs om val vi gör i livet, om kvinnans rättigheter och även mannens. Det är en pjäs som utspelar sig i ett sent 50-tal, i en Stockholmsförort och i en tid av framtidstro.

Sonja (spelas av Liv Mjönes) och Stellan (spelas av Björn Bengtsson) är gifta och bor i ett egnahems hus. Sonja jobbar på Långbro sjukhus och Stellan med telefoni. Stellan läser kvällskurser och drömmer om en stor familj. Sonja vill mer med sitt liv och även hinna utveckla sig själv. En oplanerad graviditet och en möjlighet till utbildning blir ett dilemma som snart växer. En svägerska (spelas av Elisabet Carlsson) som lägger näsan i blöt gör inte livet lättare, inte heller en kall läkare (spelas av Christer Fant).

Även om 50-talet känns avlägset, kan vi känna igen oss i känslan att stå inför livsviktiga val som kan tyckas vara orimliga. Beslut som ger konsekvenser, kanske både för en själv och för andra. Drömmar som är svåra att nå, trots hårt kämpande. Ett samhälle och en tid i förändringar som kan vara svårt att ta till sig.

Pjäsen fördjupas ytterligare av de två patienter (spelas av Anders Johanisson och Odile Nunes) som Sonja bryr sig om samt deras läkare (spelas av Björn Elgerd).

Det är lätt att attraheras av den tydliga norrländskan och den breda skånskan. Det är en värme i familjen vilket gör medkänslan stor när frågorna börjar torna upp sig. Enkelheten och den tydliga inramningen innebär att man kan relatera till frågorna som både väcker tankar och igenkänning. Det här är en pjäs helt i min smak och jag tycker att ensemblen framför pjäsen med innerlighet.

Pinters Svek

Pjäsen Svek av Harold Pinter, spelas på Stockholms Stadsteater med Louise Peterhoff, Shanti Roney och Andreas Kundler i bärande roller och Åke Lundqvist i en kryddande roll. Pjäsens spela på Klarascen i glittrande dekor som andas 70-tal.

Emma (spelas av Louise Peterhoff) och Robert (spela av Andreas Kundler)är gifta. Jerry (spelas av Shanti Roney) och Robert är bästa vänner. Emma och Jerry har ett förhållande med varandra. Med dessa tydliga förutsättningar får vi uppleva pjäsens tema, svek, i olika former; svek inom äktenskap, mellan vänner och kanske även svek mot sig själv. Pjäsen utspelas i nio scener där vi får färdas bakåt i tiden. Vi får således uppleva slutet, där sveket uttalas, först och sedan ta oss stegvis tillbaka till handlingens början.

Pjäsens tydlighet ger plats och utrymme för pjäsens tema att växa. Vad är det egentliga sveket? Vem sviker vem? Och vilket svek smärtar mest? Föreställningen gestaltar dessa frågor och ger publiken tankar att bära hem. Till synes ytligt men sinnrikt djupt. 90 minuter känns lagom för att orka bära hem dessa tankar som pjäsen gav. Trots det mörka temat, finns även rappa repliker, igenkänning och tolkningar som gör att våra leenden inte kan hållas borta.

Personligen blev behållningen av pjäsen överraskade god. Det är en skickligt konstruerad pjäs som framförs på ett fängslande sätt. Väl värd ett besök för oss tankfulla och levnadsvisa.