Helgen har varit lugn. Kreativ och stressfri. En fin helg som jag är tacksam för.
Lördagsmorgonen började med en promenad då det varken fanns mjölk eller fil hemma. Tidigare skulle jag ha struntat i det, men nu med min nya frukostvana knatade jag iväg för att få i mig något ätbart. Ryggsäcken fylldes med råge och det blev tungt att bära hem allt. Med välförtjänt kaffe kunde jag sedan sätta mig vid datorn och skriva en novell som jag har haft i tankarna under en längre tid.
Ord blev till meningar, till stycken, till flera sidor. Jag skrev och skrev som och tiden fanns inte för mig. En snabblunch och sedan fortsatte jag skriva. Skrev ut på papper för att läsa mer kritiskt. Använder olika knep för granskning och förbättring. Men när blir man nöjd?
Efter en kortare kvällspromenad gled jag in på Stockholm Stadsteater för att se ett genrep till föreställningen Arnold (jag behöver dock smälta pjäsen innan jag kan recensera den). Det blev en lång kväll. En herre i publiken blev sjuk och pjäsen avbröts i avvaktan på ambulans. Det blev ca 35 minuters fördröjning. Pjäsen är över fyra timmar lång med två pausar. Sällan har en kaffepaus varit så efterlängtad. Det blev således en oväntat sen hemkomst efter en väldigt trevlig kväll men det är väl så lördagarna ska vara. Jag somnade glad och tillfreds med livet.
Stärkt av sköna drömmar började jag söndagen på bästa sätt. Iklädd nattlinne satt jag till långt in på dagen och redigerade texter och noterade idéer till nya noveller. Dagen har varit grå. Låga mörka moln har präglat himlen. Lamporna har varit tända hela dagen. Nu står levande ljus på bordet. En iskall och blöt promenad hade jag kunnat vara utan, men det är åtminstone skönt att vara inne i värmen igen. Och jag har lärt mig att jag borde ha med mig SL-kortet i ficka
Att läsa och skriva är viktigt för mig. Tiden känns som ett hinder, men sådana här helger hjälper gott. Kanske är det därför tacksamheten är så stor. Och jag inser, att det är jag själv som gett mig denna helg. Prioriterat och prioriterat bort. Det känns bra.