Miniretreat

Försov mig i morse och fick bråttom att plugga klart det jag inte hann igår. Men så kom nya insikter och jag behövde justera lite i det jag gjort tidigare. Skönt när polletten trillar ner! Men det blir väldigt stressigt till dagens höjdpunkt: ett miniretreat.

Idag var jag hos en annan arrangör än jag brukar, en kyrka jag inte brukar besöka. Och det blev verkligen annorlunda. Prästen som höll i reaterat var noggrann och strukturerad och extremt noggrann med tiden. Där satt vi och väntade i två minuter för att han skulle börja på exakt tid enligt sitt schema (som vi andra inte sett). Han höll en genomgång som skulle ta sju minuter och jag tror minsann att han prickade tiden exakt. Han var noga med information, att vi satt rätt mm. Visst är det bra men å andra sidan var vi bara fem personer så vi hade kunnat hantera lite mer av spontanitet. Han ville väl men det passade inte mig.

För mig kändes det lite ”högtravande”. Den litteratur han föreslog är sådant jag inte tänker läsa, förmodligen inte ens kan förstå. Tack och lov, så hade jag med mig anteckningsblock och egna böcker att läsa. Dessutom blev det fin gemenskap med de andra deltagarna, som var lite mer som jag är.

Så till det värsta, för mig. Det fanns förfriskningar i form av vatten och frukt men inget kaffe. Jag klarar inte efter eftermiddag utan kaffe. Eller jo det gör jag men jag vill inte. Livet blir liksom tristare utan kaffe, mer blaskigt. Kaffebristen var nog det som bidrog mest till att eftermiddagen mest blev en stressig lång väntan på att den skulle ta slut istället för återhämtning.

Det visade sig dock att det fanns kaffe. Enligt prästens schema dricks kaffe mellan 15.45-16.00. Den tiden höll vi. Exakt. Sedan fick vi gå hem. Nu är jag hemma igen och jag tror alla kan ana vad som doftar så gott från mitt kök. Tar även fram kalender och stryker planer på fler reaterat av samma arrangör. Detta var inget för mig.

En betydelsefull stund

Det finns en stund som känns väldigt värdefull just nu. En stund vid sjutiden på morgonen. Jag sitter på balkongen, som ligger helt i skugga. Svalkar mig, tänker, blundar och andas. Det är en stund som det tagit mig många år att upptäcka och att uppskatta. Och den finns bara några dagar om året. En stund att ta vara på.

I morse fanns en sådan stund, berikande och bejakande. Lite sen till jobbet men fylld av harmoni. En stund att längta tillbaka till.

Grodan

Stilla söndag

Det är en stilla helg. En skadad fot som ett hinder för rörlighet, samtidigt ger det mig tid både till att tänka, läsa och att skriva. Anteckningsboken fylls. Något kan bli användbart, annat kan jag nog kassera ganska omgående. Men slutsatsen är enkel. Jag måste fortsätta att frigöra tid för skrivandet. Det är så många texter jag vill slutföra och så många idéer att jobba vidare med. Penna2