Bjuda

Har funderat över ordet bjuda och att det är skillnad på att bjuda och erbjuda. Bjuda kan förvisso har olika betydelser: att ge något utan att ta betalt men även att lägga ett bud. Det jag tänker på är bjuda i form att ge bort. Jag har nämligen reagerat på när organisationer och företag skriver att ”vi bjuder på …” när det i egentligen ingår i priset. Jag uppfattar att de använder språket ”kreativt” för att framhålla sin egen godhet. Idag såg jag om en musikkör som ”bjuder på sång…”. Men de gör de inte. De tar betalt, mer än jag har råd med. Jag kan tänka att de erbjuder en upplevelse, kanske att de bjuder på lite energi och utstrålning men att få lyssna till sången är inget de bjuder på.

Jag tycker att det är intressant med språk. En av fördelarna med ett språk är ju att vi kan förstå varandra. Därför tycker jag att det är klokt att se till att använda språket på ett sådant sätt att vi kan förstå varandra. Att hitta på egna tolkningar försvårar. Självklart kan språket utvecklas och jag föredrar när man gör det med eftertanke, där man vill något klokt med förändringen. Att försöka ställa sig själv i bättre dager eller att inte orka skriva ut hela ”erbjuda” genom att ta bort ”er” är inte tillräckligt gott skäl för mig.

Kanske att vi behöver fler lediga lördagsmorgnar, för att hinna med denna typ av reflektion.

Synonym för hund

För mig är språk viktigt och jag gillar att variera mig i ordval. Jag använder omskrivningar och synonymer. Jag älskar ett böljande och levande språk. Detta gör jag även i områden där jag inte är expert, exempelvis när det gäller hundar.

Ibland benämner jag hunden vid namn, andra gånger, hunden, vovven eller vovsingen. Jag menar gott. Jag skriver inte byracka eftersom jag ser det ordet som negativt. Men hur är det med jycke? Jag har alltid tänkt på jycke som ett fint ord, en glad och snäll hund. Stämmer det? Häromdagen fick jag för mig att något tog illa upp, vilket förstås inte var meningen.

Om det finns någon expert, får ni gärna lära mig.

Stavfel och avstavningar

Möte ganska ofta personer som blir irriterade över stavfel och felaktiga avstavningar. Många gör sig roliga på facebook, andra skriver långa drapor och att folk inte kan skriva svenska, använda prepositioner mm.

Själv är jag hyfsat bra på svenska, utvecklar mitt eget språk. Allt för ofta skriver jag fortare än mina fingrar klarar av men ändå långsammare än mina tankar och det leder ofta till fel. Det kan bli felstavade ord eller helt överhoppade ord, som jag tänkt men aldrig skrivit. Tyvärr tillhör jag dem som inte ser dessa misstag. Mig får man klaga på. Jag kan, borde vara med noggrann och jag kan ta kritiken.

Men, det gäller inte alla. Många har kämpat mer än vi kan ana för att ta sig igenom skola, andra har inte särskilt lång skolgång och det finns de som har väldigt svårt för svenska. Det finns också många som inte har svenska som modersmål. Som, i mitt tycke, lyckas ovanligt bra även om det inte är perfekt.

Så, när jag läser om klagomål om våra stavfel, att vi inte använder ord rätt, inte kan skilja på dem och de eller när vi gör märkliga avstavningar – då tänker jag på alla dem som inte har det så lätt. Och jag förfäras ofta över de uttryck som används när det skrivs om dessa klagomål. Jag saknar respekt och ödmjukhet.

För mig är det självklart att kämpa för det svenska språket. Jag vill utveckla men inte förstöra språket. Vi kan lära varandra, visa vad som är rätt. Men jag vill att vi gör det med respekt. Att vi inte sätter oss på dem som inte kan utan lär dem. Att vi inte gör oss roliga på andras bekostnad. Ett språk behöver människor som respekterar både språket och varandra.