Egenreflektion

Personlig utveckling, att lära känna sig själv och utvecklas, är teman som intresserar mig. Det var anledningen till att jag anmälde mig till seminarierna på temat ”Mitt hållbara jag”. Första dagen, som var i måndags, var jag inte så imponerad av. Andra delen skedde på onsdagen och den dagen blev något mer givande.

Vi kom bland annat att tala grundkänslor som vi alla tycks ha, även om vi kanske inte lärt oss att känna igen alla delar och kommit på hur vi ska använda dem. Känslor, finns i olika styrkor och som jag förstår syftar känslor i grunden till att hjälpa och skydd oss. Jag har många gånga mött människor som bara tycks ha två lägen – av eller på. De kan gå snabbt från glada till exploderande ilska. Min tanke är, efter seminariet, att de har hela skalan men kanske inte lärt sig känna igen de olika steg och lärt sig agera. Det kräver träning. Känner jag igen hela skalan för alla känslor? Nej, troligen inte, om jag är brutalt ärlig mot mig själv. Vissa känslor har jag tränat mer på: glädje, ilska sorg, men andra är lite mer diffusa för mig tex äckel och skam.

Jag vill vara tydlig med att jag inte lägger värdering i hur andra agerar. Det är ett eget ansvar i att vara den person man vill vara. Ibland är det dock lättare att se på andra, för att upptäcka saker i sig själv. Allra bäst är förstås ärliga och goda vänner som vågar ge värdefull återkoppling i hur jag uppfattas av andra. Egenreflektion fungerar, även om det kan vara svårt. Alla sanningar är ju inte så roliga att ta emot, vissa kan vara riktigt svårsmälta. Men även om det kan kännas, så är det viktigt för mig att kunna vara ärlig mot mig själv. Jag vill inte lura någon, allra minst mig själv.

En speciell dag

Idag är en speciell dag med många blandade känslor. Det är en dag som förmodligen kommer ta några år att lära mig att hantera.

För två år sedan dog min svägerska. Det är en sorg och en saknad. Sorgen är hanterbar medan saknade växer. Familjen är inte detsamma utan henne.

För 15 år sedan föddes min ögonsten, min brorson. Hans mamma dog alltså på hans födelsedag, vilket ger dagen en blandad betydelse. Ett halvår efter svägerskan död, dog även min ögonsten. Det blev alltså bara 13 födelsedagar. Han betydde så mycket för mig och sedan han försvann är inget sig likt.

Jag rivs mellan sorg, saknad och massor av minne. När min ögonsten föddes, fylldes jag av kärlek direkt och trodde på livslång vänskap. Mitt liv alltså, inte hans. Vi fick 13 fina men även ganska svåra år. Idag känns 13 födelsedagar alldeles för få. Och det är svårt att ta till sig att jag idag har levt längre än vad min svägerska fick leva.

Det är så många blandade känslor och ett virrvarr av tankar. Under de här två åren har jag dock lärt mig att det är lite lättare att tänka klart, under fysisk aktivitet. Även om jag helst vill dra täcket över huvudet och gråta, vet jag att allt blir mer uthärdligt om jag rör på mig i frisk luft. Därför bestämde jag mig redan igår för att hela dagen skulle ändras åt vandra. En hel dag att tänka varma tankar, vilket är en del av mitt sätt att leva med sorg och saknad.

Var kommer denna saknad ifrån

Ibland blir jag som överfallen av känsla av saknad och det kan sänka mig. Jag är inte beredd och kan inte värja mig. Jag ser inte när den kommer och vad som utlöser den. Det är lite drygt ett år sedan min älskade ögonsten dog. Jag tycker att jag lärt mig bra att hantera sorgen och saknaden men ibland är all förmåga som bortblåst. Saknaden är enorm, jag saknar honom så att det gör ont, och vissa dagar tar saknaden över mitt liv. Låter det vara så. Han betydde ju så mycket att han rimligen inte han försvinna ur mitt hjärta. Då får det göra ont.

Ett fattigt år

För att år sedan såg tillvaron helt annorlunda ut. När jag vaknade på morgonen var jag irriterad på världsliga ting. Så kom det fruktansvärda beskedet att min älskade ögonsten gått bort. Min brorson blev bara 13 år. Jag saknar honom så att det gör ont och det känns verkligen när man når en årsdag.

Jag vill helst tänka på allt fint han betydde för mig. Jag vill minnas allt det glada och hylla den fina kille han var. Det gör jag för det mesta. Men idag är det tungt. Tankarna dras till den hemska dagen och dagar av sorg. Kanske måste man få ha sådan dagar.

Händelsen och det senaste året har inneburit att jag omvärderat mycket i livet, gjort en hel del förändringar och lagt grunden för kommande ändringar. Jag är inte riktigt den samme som tidigare även om mycket av mig förstås finns kvar.

Konstigt nog har jag inte kunnat skriva så mycket om min ögonsten, vad han betydde och alla känslor och tankar som snurrat runt. Att skriva har inte varit mitt sätt att bearbeta sorgen. Jag slutade försöka. Däremot har jag samlat uppslag, små lappar med embryon till texter och idéer. Det ska jag ta tag i nu. Någon gång under året bestämde jag mig för att ge det ett år. Året har gått och nu ska jag lägga upp en plan för det skrivprojektet. Eller rättarare sagt i morgon. Idag får tankarna vara på annat håll.

Allt är så orättvist

Jag har länge vetat att livet är orättvist och att jag tillhör en av dem som har det gott en enorm tur. Jag tänker att jag enbart borde glädjas men det är lättare sagt än gjort. Jag känner en mycket stor tacksamhet att enbart glädjas är svårt. Det finns så många andra tankar som stör.

När Estoniabåten sjönk, hade jag åkt med båten veckan innan. Jag mindes allt från resan och jag insåg att jag knappast skulle ha överlevt om jag råkat åka en vecka senare. Det fick mig att tänka en del på liv och död.

Jag har varit frisk större delen av livet, inga allvarligare sjukdomar och få sjukhusbesök. Min bästa väninna dog i cancer när vi var 25 år. Det var så svårt att förstå varför hon inte fick leva.

I min familj har nästan alla sjukdomar. Mina föräldrar har så många olika sjukdomar, många ärftliga och det är min bror som ärver dem. Han som dessutom förlorat sin fru och sitt barn medan jag fortsätter att glida fram på en räkmacka genom livet.

I måndags kunde jag inte låta bli att kolla vilken enorm tur jag hade i fredags. I fredags klockan två åt jag lunch på Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm, jag gick via Akademibokhandeln och mot Åhléns. Utanför Åhléns stannade jag, kollade på klockan och valde mellan en promenad längs Drottninggatan eller strosa genom Åhléns och sedan hem. Jag valde det senare. Klockan var kvart i tre. Hade jag börjat gå på Drottninggatan, i min strosande takt, hade jag hamnat i ett drama. Hade jag stannat till lite extra inne i varuhuset lika så. Nu strosade jag sakta, passerade gatan och gled ner för den nya rulltrappan och ner till gången mot centralen. Längre bort från terrorn var jag inte. Som vanligt en troligt tur.

Samtidigt blir marginalerna mindre. Det otäcka kommer allt närmre. Att se blomsterhavet inne in centrala Stockholm gör det så konkret. Att komma hem och se brorsan visa bilder på fruns och sonens gravstenar som nu kommit på plats gör förslusten så definitiv.

Inte så konstigt att tårarna inte går att stoppa. Trots att jag borde vara glad och lycklig.

Grått och intensivt

Känner att den här lördagen både är grå och intensiv. Vädret är grått och det speglar lite av känslorna. Intensiteten finns i mitt pluggande när jag hoppar från uppgift till uppgift. Men eftersom det ändå är lördag, så gav jag mig ut för att köpa en bulle till kaffet. Lite måste man unna sig, i alla fall jag.

Samtidigt som jag pluggar, har jag nyhetsrapporteringen på i bakgrunden. Det handlar uteslutande om fredagens händelser i Stockholm och allt som är relaterat till det. Känner både stolthet och sorg. Tycker att hanteringen är proffsig både från polis, sjukvård, räddningstjänst, media och alla medmänniskor och det gör mig både trygg och stolt.  Men det finns även en sorg för alla berörda. Och det är många. Det handlar om alla som är direkt berörda av dödfall och skador, alla som har sett och upplevt, alla som tar hand om dem som sett och upplevt, vänner, bekanta. Kanske att några även inser att träffat på gärningsman tidigare. Listan kan göras mycket längre. Än så länge är det oklart om jag har möjlighet att delta i morgondagens manifestation, men en tyst minut på måndag känns viktig.

Nu är det åter till pluggande. Det är mycket som ska vara klart till påsk, men då väntar ett kortare påsklov. Det är en stark drivkraft.

Söndagsgrubblerier

Söndag igen och jag är hemma efter några dagar i föräldrahemmet. Det är så skönt att vara hemma. Här är det jag som bestämmer och det passar mig ypperligt.

Men även sådana dagar har med sig sina avigsidor. Jag behöver tvätt och diska samtidigt som jag måste få klart en inlämningsuppgift. Uppgiften är inte svår, men jag får inte till den, får inte till den rätta knorren. Även om jag troligt blir godkänt med det jag har, så vill jag bli nöjd. Jag går här mellan dator och tvättmaskin och får inget gjort.

Tankarna finns även ett år tillbaka i tiden. Jag minns inte så mycket av den begravning jag var på men jag minns det tal jag höll. Det var så svårt. I vissa avseenden var mina ord helt rätt men samtidigt finns ord och meningar som jag bekymras över. Då, var jag så övertygad om att min svägerska lever kvar genom hennes barn. Det kändes som ett hopp mitt i sorgen. Och att se barnens som det viktigaste, att se till att hennes barn har det bra – är det största som jag kan göra för henne. Med facit i hand är det inte mycket jag kan göra då hennes son inte lever längre och hennes dotter fått genomlida ett år som ingen ska behöva vara med om. Det gör ont. Det som var ett hopp är inte så hoppfullt längre.

Med visst finns det hopp i livet även om tankarna grubblar just idag. Det finns mycket att vara tacksam för.

baloo

7 månader

Igår kväll när jag skulle somna, tänkte jag på min ögonsten som jag saknar så mycket. Och efter ett tag insåg jag att det är första gången som jag kan tänka på honom utan att tårarna bränner. Det är sju månader sedan han dog. Det tog alltså sju månader.

Ikväll såg jag en videosnutt på honom och hörde hans röst. Då kom tårarna igen. De får komma, det är ju inget konstigt. Men det är skönt att kunna av viss kontroll; att inte sorgen styr mitt liv utan att jag själv styr.

Saknad kan se ut på så många sätt och den ändra med tiden. Jag lär mig.

Ljus vid gravar

När jag åkte till mina föräldrar på onsdagen, stannade jag vid mormor och morfars grav. Morfar skulle ha fyllt 90 år, om han hade levat och det uppmärksammade jag med ett ljus. Det kändes fint.

På vägen hem på söndagskvällen stannade jag vid en annan kyrkogård. Det är idag ett år sedan min svägerska dog. Även det uppmärksammar jag med ett ljus och en bukett rosor. Det känns svårt men fint.

Men det är även min ögonstens födelsedag. Han skulle ha fyllt 14 år idag om han hade levat. Men i somras rycktes han ifrån oss och det gör ont. När jag tände ljus och la en bukett rosor på graven så kändes det outhärdligt. Jag har fortfarande så svårt att acceptera, kan inte fatta varför en 13 åring ska dö ifrån oss.

Jag tycker generellt sett att det är fint med att besöka en grav, fixa med blommor och tända ljus. Det känns fint att vara där. Men igår var det bara så svårt. Att ”fira” min ögonstens födelsedag var en av de svårare stunderna under denna sorgeprocess. Vet inte varför men något att acceptera. All sorg ser olika ut. Man kan inte veta vad andra känner, inte ens vad man själv kommer att känna. Det är helt individuellt. Sorgen överraskar.

Sex månader sedan den stora kraschlandningen

Idag har gått sex månader sedan den stora kraschlandningen i mitt liv. Dagen då min älskade ögonsten, min brorson, dog. Det har varit ett väldigt långt halvår av sorg och saknad. Det tog en tid innan jag riktigt förstod, kunde ta in vidden av att aldrig få träffa honom igen och kunde förstå hur man ska kunna leva utan honom. Jag undrar ofta varför han behövdes ryckas bort från oss redan nu. Jag kan fortfarande inte styra tårarna helt, eller rättare sagt, jag låter dem komma.

Sex långa månader har gått fort, samtidigt som det liv jag levde innan dess känns avlägset. Men tiden går och jag lär mig att leva med sorg och saknad. Ett steg i taget. Några steg går framåt, andra bakåt med de flesta har valt en ny riktning. Det är också framåt! Just ikväll ska jag dock stanna för en liten stund. Det finns mycket att minnas.