Dagen utan fokus

Tänk att det redan gått fem år sedan den där hemska dagen, en av de svåraste i mitt liv. Min ögonsten, min brorson gick bort alldeles förtidigt och det blev en stort chock. Svårt att inte tänka på det när det är årsdag. Men framförallt vill jag minnas allt som var han, hans glädje, värme och allt han kom att betyda för mig. Han, den mest betydelsefulla personen i mitt liv, är det viktigaste som hänt mig. Det får man inte glömma bort.

Hade tänkt göra något klokt idag men det går inte. För varmt för långvandring som annars är mitt knep för att hålla tankarna i styr. Känner även av gårdagens vaccin en aning. Så jag har tagit det lugnt. Blandat minnen med att lyssna på radio. Försökt läsa några rader men det är svårt med koncentrationen. Och så får det vara. En dag om året.

Minnet av honom finns med mig alla dagar. Och det känns tryggt.

Ylletröjan är på

Ännu en tidig morgon för att hinna till kontoret i god tid innan alla möten började. Hann undan en hel del och när jag hade en kvart över, ringde jag upp en kollega och vi drack kaffe tillsammans. Det var så länge sedan det hände.

I morse var det var helt naturligt att klä mig i svarta byxor, skjorta och en tjock tröja i ull. Varmt och gott men så såg jag dagens datum. Lite märkligt ändå med vinterkläder så här sent i maj.

På lunchen pratade jag med en ung kollega om döden. Hennes mormor hade dött och vi kom att prata om både sorg, saknad men även att vi är så ovana att prata om död eftersom det inte händer så ofta. Vi fick i alla fall ett väldigt intressant och fint samtal.

Olika personalfrågor dominerar fortfarande min tid på jobbet samtidigt som jag börjar gå in allt mer i min nya roll. Det innebär fler möten på engelska och att jag behöver skriva fler dokument på engelska. Det är alltid lite trögt i början för mig, men vet att man snart kommer in i det. Jag har jobbat på engelska tidigare, så det är inget nytt. Men… tidigare har ingen haft engelska som modersmål och numera har jag kollegor i UK. Undrar hur de uppfattar hur vi talar. Funderar på om jag läsa några böcker på engelska för att snabba upp processen och snabbt komma in i språket.

Men först ska jag blir klar för dagen så att jag kan åka hem. Det här är nämligen bara en liten paus för att rensa hjärnan. Och nu är det dags att fortsätta vara flitig flicka.

Skriv flow

Dagen har till stor del ägnats åt skrivande. Kursen jag går under några helgen har gett motivation att sätta fart i ett av mina skrivprojekt. Jag har hela konceptet klart för mig så det är bara att sätta igång och skriva. Men det ha varit lite motigt. Jag behöver ta mig igen avsnitt och död och idag har jag skrivit om en begravning. Jag har gruvat mig länge för att skriva den delen. Jag har anat att det skulle bli jobbigt och det blev det. Det är ingen text jag kan skriva när jag kommer hem efter jobbet, därav tog jag mig en semesterdag.

Det här är nog första gången som jag skrivit så att tårarna rinner. Ska det bli bra måste man ge allt, då får det gör ont. Jag fick ta flera pausar och när jag var ”klar” var jag helt mör. Normalt sett är jag ganska trött i ögonen efter en hel dag framför den lilla datorskärmen och inte blev det bättre med tårar. Nu är i alla fall det värsta över och jag kan gå jobbar vidare med resten.

När jag var klar med eftermiddagspasset tog jag en promenad. Det är välgörande på många sätt. Men idag gick det sakta. Jag stannade var femte meter, tog upp telefonen och noterade idéer som jag inte får missa att ta med i mitt manus. Det är så många tankar och idéer som kommer fram när man promenerar. Borde nästan ha block och penna runt halsen.

Nu har jag en läspaus men ska göra ett pass till innan det är dags att sova. Och helgen är långa så jag hoppas få mycket skrivet nu när jag har flow.

 

Tacksamhet

Måndagskvällen tillbringades som vanligt framför teven och ”Vem bor här”. Jag som är från Örebro blev ju nyfiken eftersom reklamen sa att programmet var inspelat där. Jag känner inte någon av deltagarna och jag kände inte igen husen. Men det gick bra att gissa rätt ändå. I detta avsnitt var det dock hem som inte skulle vilja bo i. Verkligen inga hem för mig som inte gillar att damma.

Under kvällen läste jag på facebook att en butik här i närheten behöver lägga ner. Jag var där så sent som i fredags för att stödhandla men det räckte förstås inte. En personlig tragedi för ägaren, en sprudlande kvinna som ordat massor av aktiviteter och livat upp lokallivet. Det högg i hjärtat att läsa hur hon startat verksamheten för tre år sedan och det första året var jättetufft. När det började gå bättre fick hon samtidigt gå igenom en tuff cancerbehandling och nu när hon är tillbaka så händer det här. När jag var där i fredags var kvinnan så orolig för sin sjuka mamma. Jag inser återigen att jag tillhör de skonade som har en anställning i en bransch som är mindre utsatt än många andra branscher.

Jag har mycket att vara tacksam över och det ska jag tänka på resten av kvällen.

Pigg, glad och sorgsen

Pepp, pepp, pepp – så har det känts hela dagen. Jag är ivrigt att komma in i arbetet och att få leverera. Samtal med nya bekantskaper ger massor av energi. Att återse gamla bekantskaper ger minst lika mycket energi. Huvudet är fyllt av idéer.

Fick rusa iväg från jobbet och skynda till Gamla stan. Ett styrelsemöte väntade och jag har övervägt att sluta. Ikväll var dock en riktigt lyckat kväll när det är riktigt roligt att arbeta i styrelsen. Så jag lär bli kvar min tid ut.

Det har varit extra viktigt med energin idag. Det är min ögonstens födelsedag, han skulle fylla 17 år idag om han levt. Nu får jag minnas honom och allt han gav. När han föddes så var det här dagen bästa dagen i mitt liv – att han kom in i mitt liv. Även om tiden blev alldeles för kort så är jag ända tacksam för den tid vi fick. Men viss gör saknaden ont. Tårarna rinner när jag skriver det här men jag känner att jag lärt mig leva med minnen, sorg och saknad.

En ytterligare anledning till att dagen känns lite extra är att det även är min svägerskas dödsdag. Det blev början några tunga år och även start för en hel del förändring i mitt liv. Jag är verkligen inte densamma  som jag var för fyra år sedan.

Min tanke och tro är att när jag mår bra i grunden, har jag lättare att hantera tunga dagar. Jag är bättre rustad att hantera sorgen. Saknaden är lika stor som tidigare men när jag är stark känns det tunga mer hanterligt. Det har varit ett hårt arbete att nå dit jag är idag men det är värt allt slit. Det är så jag tänker när jag ser in i ljusen jag tänkt för dem jag saknar så mycket idag. Ljusen påminner om hur de lyst i mitt liv och värmt mitt hjärta.

Berörd av nyheter

Igår kom jag att tänka på hur samhällshändelser och nyheter påverkar känslomässigt.

Jag började gårdagen med att följa regeringens nyheter om förändringen av arbetsmarknadspolitiken och kommentarer kring detta. Inget misstroende läggs mot ministern och vi andra slipper oroa oss för nyval. Intressant att försöka se vinna och förlorare i detta. Även intressant att försöka förutspå nästa områden där oppositionen försöker sänka januariöverenskommelsen. Det här triggar igång min nyfikenhet.

Sedan blev jag lättad av tingsrättens beslut i förtalsmålet mellan Wallin-Virtanen. För mig känns det som en trygghet i att det finns en gräns mellan vad som är prat och vad som är förtal, en trygghet i att man inte kan säga vad som helt om en annan person. När två personer är inblandade, finns alltid två sidor och för mig är det viktigt att inte den ena eller den andra har mer rätt till sin sanningen än den andre. Jag tycker också att domen var hyfsat tydlig i att det finns andra sätt att berätta sin historia, göra sin röst hörd och göra det på ett sätt som inte förtalar en annan människa. Det tycker jag är viktigt. Vi har yttrandefrihet och den ska vi vara rädd om.

Under gårdagen hörde jag om dödfödda barn och tiden för igångsättning påverkar. På kvällens sändes Kalla faktas granskning. Jag tycker att det är ett jättesvårt ämne, det går inte att undvika att bli berörd. Det är så svårt att inte låta känslorna ta över tänkandet. Så klart att man vill göra allt för att barn ska kunna födas tryggt. Men vad vet jag om olika risker eller fördelar med den ena eller andra angreppssättet? Antagligen mycket som inte kommer fram i ett sådant program. Jag blir även ledsen när journalistiken går på en enskild läkare och ett enskilt fall. Det här är en större fråga, handlar om vad läkarna får lära sig, vilka rekommendationer som finns och hur ledningen ger läkarna förutsättningar att agera. När fall är under utredning, tycker jag att man ska respektera det och avvakta resultatet.

Idag nåddes jag av informationen att Marie Fredriksson avlidit. Så snart jag såg rubriken gick en otäck rysning genom kroppen. Så sorgligt. Det känns tungt.

Visst blir man påverkad av vad man tar till sig av omvärlden, det blir i alla fall jag. Det finns en medkänsla för andra människor. Det tror jag är bra. Visserligen kan man inte vara engagerad i allt, det orkar ingen, men att vara en del av som omvärld och samtid, på ett eller annat sätt känns viktigt för mig.

En dag med blandade känslor

Idag är en dag med blandade känslor. För 16 år sedan föddes min brorson, min älskade lilla ögonsten som kom att betyda så mycket. Av den anledningen är det en av de allra bästa dagarna i mitt liv. Men glädjen grumlas förstås av att han inte längre finns med i oss på jorden. Det gör ont att inte få fira hans födelsedag. Mest vill jag fira den tid han fanns i mitt liv, men saknaden måste även få sitt utrymme.

Ytterligare grumlighet kommer av att hans mamma dog denna dag för tre år sedan. Jag tänker mest på allt hon betydde, allt hon gav och vad hon fortfarande betyder. Men återigen måste saknade även få finnas.

Förra året ägnade jag dagen åt en heldagsvandring. Det var underbart. Så mycket lättare att ta sig an saknaden när man rör på sig. Tankarna blir klarare och lättare. Min tanke var att göra vandringen till en tradition – att alltid vara ledig denna dag och ge tid åt både livet och saknaden. Men så blev det inte. Jag har haft viktig föreläsning och nödvändigt grupparbete som jag inte kunde ta mig undan. Nu försöker har jag tagit en paus i pluggande för att låta känslorna får vara som de vill. För en stund få sorg och saknad ta plats. Jag är ju bara en liten människa.

Tända ljus

Ett av mina huvudskäl för Göteborgsresan var att besöka Domkyrkan.

För två år sedan gjorde jag en liknade resa: bokade långt i förväg, bodde på samma hotell, planerade för ”Lotta på Liseberg” och massor av fika. Så dog min älskade ögonsten. Jag var tveksam till att resan, det var direkt efter begravningen men jag tyckte att jag behövde göra något för att inte fastna hemma och allt var redan bokat och betalt. Jag tog begravningen mycket hårt, det var då jag verkligen förstod, så resan till Göteborg blev inte så lätt.

Jag minns inte så mycket av den tiden, det mesta är borta i någon form av dimma. Jag minns att jag skrev lappar till mig själv. Som någon form av dagsplaner. Jag fixade inte att tänka klart, så jag kollade på lappen, gjorde som det stod och kunde pricka av. På så sätt blev dagarna fyllda av promenader och jag såg till att få i mig mat och fika. Det fungerade ända tills att jag besökte Domkyrkan för att tända ljus.

Det var förstås känslosamt att gå in en kyrka men samtidigt väldigt fint med ljusrummet som finns där. Tårarna rann och det är helt okey. Men så gick jag in i kyrkorummet, hörde orgelmusik och allt brast. Jag satt i en bänk och hulkade, oförmögen till annat. Jag vet inte hur länge jag satt där eller hur jag kom där ifrån, allt var bara mörkt.

Den här resan var annorlunda. Jag har under åren som gått lärt mig mycket om min egen sorg. Jag har lärt mig att leva med den. För att visa för mig själv att det inte är tomma ord, gick jag in i Domkyrkan och kände efter. Jag tände ljus. Jag minns händelsen men mitt fokus är inte på den. Nu kan jag vara i nuet, tända ljus, tänka på alla fina minnen min ögonsten gav och bära med mig honom i hjärtat med stolthet och värme. Det känns bra.

Ibland kan jag behöva denna typ av konkreta handlingar för att visa för mig själv att allt blir bättre. Det blir påtagligt. Det är fint.

Varmt minne

Känslomässigt har jag några speciella dagar nu. Det är två år sedan hela tillvaron kraschade då min älskade lilla ögonsten dog. Det senaste dagarna har jag tänkt tillbaka på hur ovetande jag var om livet, alldeles innan det hände. Jag minns den där måndagsmorgonen, åtminstone delar av den, då besked kom. I morgon är det, datummässigt, årsdag. Det väcker så många tankar och minnen.

Under dessa åren har jag fått lära mig mycket om sorg och saknad, att hantera sorgen, gå vidare och leva med saknaden. Jag har fått kämpa hårt och idag kan känna stolthet över mig själv. Jag har inte värjt det svåra, jag har inte flytt det jobbiga, utan accepterat situationen och steg för steg bearbetat och tagit mig vidare. Jag har hittat ett sunt sätt att hantera sorg och saknad på.

Minnet av min älskade ögonsten är varmt och det håller jag levande. Jag är tacksam för de åren jag fick ha honom i mitt liv, även om det inte var så många. De åren var fina och han betyder så mycket i mitt liv, både då, nu och framöver.

Glädje och sorg

Lördagens kalas blev en utmaning för många av oss som närvarande. Självklart var vi glada att fira min brorsdotter. Samtidigt kände många av oss ett det var mycket som saknades. Min svägerska dog för drygt två år sedan och det var hon som fört oss samman dvs det var hon som sett till så att alla vi som var där, har lärt känna varandra genom året. Så klart är hon saknad och det blev så tydligt. Vi skrattade och log men med en viss klump i magen.

När min brorsdotter skulle hålla ett tacktal, så kunde hon inte stå emot tårarna. Och det var ju svårt även för oss andra. Samtidigt var det väldigt skönt att vara bland vänner, där alla kände likadant. Det tog några minuter, sedan hade vi feststämning igen.

Min tanke är att vi måste få ha glada kalas, även om saknaden är stor. Om jag känner min svägerska rätt, hade hon blivit rejält putt om vi fokuserat på hennes bortgång istället för hennes dotters framgång. Därför var det extra viktigt för mig att ge all uppmärksamhet till min brorsdotter och visa att det var hennes dag. På något sätt kändes det som en vändning, en nystart för glada firanden.

På vägen hem stannade jag vid graven där både min svägerska och min brorson ligger. Självklart saknar jag både något oerhört. Det är så det är och måste jag förhålla mig till.