Nya tag efter paus

Sitter och kämpar med två inlämningsuppgifter. Egentligen har jag alla delar men jag tycker inte att jag får ihop det till en bra sammanhängande text. Förstår inte riktigt hur lärarna tänker sig att det ska bli. Som vanligt vill jag skriva längre än begränsningen i antal sidor medger.

Det var skönt att ta en paus och åka in till stan för teater. Som vanligt var det tågstrul och jag fick vänta länge men kom i alla fall fram. Hann dock inte göra mina ärenden utan fick gå direkt till teatern. Det var ett genrep av en föreställning som ska spelas på soppteatern. Den lär vara inspirerad av Leila K och var inte alls i min smak. Skrik och skrän passar inte mig.

Min ursprungliga tanke med dagen var att besöka riksdagen och se om röstningen om statsministerkandidaten. Det hann jag inte med men det var nog ingen större förlust. Faktum är att jag börjar tröttna på tramset som pågår just nu. Det är hög tid att komma överens eller förbereda nyval.

Desto roligare är att tevebilden är tillbaka på min teve efter att ha varit bort några veckor. Jag hade gett upp men slår ibland på teven för att få ljudet. Igår kom bilden för en kort stund, vilket förvånade mig. Idag fungerar allt som vanligt. Vi får väl se hur länge det varar denna gång.

Pust, pust – nu påminner mig telefonen om att det är dags för kvällsmöte. Paus får jag ta någon annan gång.

Att smita iväg

När pluggandet är intensivt, behöver jag ta en paus åtminstone en gång per dag. Då menar jag att verkligen lämna datorn, gärna även lägenheten, för att få dagsljus och andra intryck.

I fredags misslyckades jag med lyxfika men kom i alla fall ut. Igår hade jag en tuff förmiddag med grupparbete på distans via google docs. Det går, men det är inte det lättaste att lära känna varandra, förstå och diskustera via tangentbordet. Efteråt tog jag bilen till centrum och unnade mig en caffe latte. Åh, så gott för att samla energi för att fortsätta att plugga både dagen och natten lång. Nu ligger jag lite före min tidsplan och ska därför unna mig ett besök i stan idag. Jag har bokat biljett till Soppteatern och får på så sätt både lunch och kultur på en och samma gång. Det ser jag fram emot.

Jag behöver ta en paus, då och då. Nu ska jag lära mig att planera in dem. Det ska ingå i min plan och det ska inte kännas som att jag smiter iväg. Jag är värd min paus.

 

 

Jag ska bli nummer ett

Jag ska bli nummer ett är en pjäs om Isaac Grünewald som spelas som soppteater vid KulturhusetStadsteatern i Stockholm. Idag fick jag god soppa och bra pjäs till lunch, vilket jag tycker är en perfekt kombination.

Det är en pjäs om Grünewald som person, hans konstnärskap, hans fru Sigrid Hjertén och den tid då de levde. De hade sin motgångar vilka framträder tydligt och det är rakt igenom en pjäs som inte värjer för mindre attraktiva egenskaper. Isaac framstår både som målinriktad och självcentrerad och kvinnoaffärer och otrohet finns även med.

Scenografin går mycket i olika nyanser av vitt men samtidigt nyttjas tekniken och en hel del konst finns med i föreställningen. Rollerna spelas av Emil Ljungestig, Matilda Ragnerstam och Fredrik Meyer och jag upplever dem som samspelade.

För mig blev det en trevlig teaterupplevelse som också väckte stor nyfikenhet på Grünewald och Hjertén. Jag vill absolut ta reda på mer om deras livsöden och jag kommer att se deras verk med en ny nyfikenhet framöver.

Svärmor kommer

”Svärmor kommer” är en pjäs som spelas som soppteater vid Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Det är Marie Göranzon som spelar svärmor och medverkar gör även Catharina Allvin.

Det är en kort liten pjäs som handlar mycket om en kvinnas olika roller att spela i livet. Det är på sätt och vis en personlig pjäs, med både allvar och humor. Catharina Allvin dansar igenom hela föreställningen medan Marie Göranzon har något som liknar monolog, men ändå inte.

Jag älskar soppteater och tycker att det är ett väldigt trevligt koncept att få njuta av både soppa och skådespel en vanlig lunch. Jag gillade även denna föreställning.

Så rätt men ändå fel

Idag har jag varit på soppteater. Det är något jag verkligen gillar och det är dessutom ett bra sätt att få träffa fd kollegor och vänner. Idag var vi tre tjejer som överraskade en fjärde som fyllde år igår.

Som vanligt går jag grundligt tillväga. Jag har studerat repertoar, recension, vilken soppa som serveras, bra platser för att välja rätt pjäs och rätt dag. Jag har till och med kollat en trailer för den pjäs jag valt.

Pjäsen Orfeus & Eurydike kanske inte låter så upplyftande, men jag hade uppfattat att soppteatern har gjort en modern/speciell version med mycket sång och musik. Det har stämde utmärkt bra. Uppsättningen var rysligt bra, strålande framfört och med musik som jag gärna kan lyssna på hemma. Både soppa och sällskap var utsökt. Och jag tror att födelsedagsbarnet blev glad!

Men jag hade tydligt glömt att jag inte klarar av när det blir för djup om döden. I en pjäs om dödsriket så går det ju inte att undgå. Men det blev betydligt mer berörande än jag anat. Och mer rörande än jag kan hantera utan tårar. Jag försökte verkligen koncentrera mig men det var möjligt att inte tänka på dem som jag förlorat och som jag så gärna vill hämta tillbaka till livet igen. Det är svårt att låta blir att ögonen tåras. Inte så att jag storgrät, snörvlade eller störde föreställningen nog var det någon tår som jag inte lyckades stoppa innan den rann ner för kinden. Fy så eländig jag kände mig. Fånig på alla sätt. Men det är bara acceptera.

Ibland blir det helt rätt men ändå lite fel. Men pjäsen var bra!

Djävla karl

Har varit på soppteater och sett föreställningen ”Djävla karl” som handlar om August Strindberg och gestaltas av Lennart R Svensson.

Jag gillar soppteater som form. Det är ett mysigt sätt att få glömma vardagen för en stund, äta en god soppa och se en kort pjäs. Numera innehåller repertoaren mycket musik, så även denna gång.

Föreställningen har spelats sedan 1992 och är en ganska kort föreställning, ca 45 minuter istället för de vanliga 55. Det är således en pytteliten inblick i Strindbergs liv men som ändå försöker få med mycket.

Jag blev inte så övertygad av denna pjäs. Det var helt ok men inte något som lämnar intryck hos mig. En trevlig lunch blev det i alla fall.

 

 

 

För säkerhets skull

En fredagslunch på KulturhusetStadsteatern är något jag gärna vill ha mer av i mitt liv, men som sällan blir av. I fredags blev det av, soppteater, och jag var där tillsammans med sju kollegor. En riktigt fin lunch.

Pjäsen som spelades heter ”För säkerhets skull” och är skriven av Per Naroskin och i regi av Fredrik Meyer. Två kvinnor, som spelas av Annika Helin och Angelika Prick, går i terapi i förebyggande syfte. De är lyckliga och pratar om sina drömmar. Men frågan är om det verkligen är möjligt att terapi fungerar på det sättet.

Det är en kort pjäs, kanske lite för kort för att få den trovärdig. Men texten är bra och det är även gestaltningen. Jag gillar det. Men det allra mest intressanta är att några i sällskapet blev oerhört berörda med andra tyckte precis tvärtom. Och det här är det jag älskar med teater. Det kan betyda så mycket, så olika och det är just bara så. Olika. Varken rätt eller fel. Bara olika upplevelser.

Själv är jag väldigt nyfiken på de andra terapipjäserna som soppteatern sätter upp. Soppan de serverar är ju också alldeles underbar, nya soppor varje föreställning men aldrig en besvikelse. Här finns all anledning till återbesök.

Selmas salong

När jag bytte jobb till en arbetsplats i centrala Stockholm, såg jag fram emot att nyttja det utbud som finns i centrum. En fantastisk möjlighet att exempelvis gå på Soppteater hos KulturhusetStadsteatern. Igår blev det av, nästan fyra år efter att jag bytte jobb 🙂

Med tre trevliga kollegor satte jag mig ner vid ett dukat bord och fick se Selmas salong. Under 55 minuter får vi en inblick i Selma Lagerlöfs liv, en annorlunda bild av författarinnan. Det handlar främst om vänskapen med Sophie Elkan och genom vänskapen närmar vi oss en varm sida av Selma Lagerlöf. Det är fakta och drama i en härlig blandning och jag känner mig varm inombords samtidigt som nyfikenheten växer under föreställningens gång. Sofia Ledarp och Caroline Söderström gestaltar kvinnorna på ett personligt sätt där både passion och humor kommer fram.

Jag tycker att det blev en jättemysig lunch. God soppa, trevligt sällskap och en fin kulturupplevelse, blev en skön paus mitt i jobbstressen. Det här måste jag göra om. Och jag ska inte vänta fyra år. Redan till hösten ska jag sitta där i teatermörkret igen och bara mysa.