Vådan med att åka tåg

I onsdag tog jag tåget till Umeå. Med vissa förseningar tog tågresan sju timmar. En personlig utmaning var att tåget inte fick igång sitt wifi. Vi fick resa utan kontakt med omvärlden, vilket var lite ovanligt. Man känner sig avskärmad på något sätt, när man inte kan söka information som man är van vid.

Hemresan, i lördags, var för min del utan förseningar. Det var ett stopp mellan Uppsala och Stockholm, men jag hoppade av tåget och tog pendeltåg den sista delen och undvek stoppet på så sätt. Fiffigt, tycker jag.

Det var intressant att följa folklivet på ett tåg en lördagskväll. Det var tydligen intressanta matcher på gång, kanske både bandy och ishockey, vilket gjorde att det var tyst i vagnen är spelet pågick och livliga diskussioner i matchpaus. Så många män som hade ett precis likartat beteende – det tycker jag är kul att studera.

Mindre roligt att studera var förkylningssymptomer. Det var så många som snörvlade att jag fick någon form av bacillskräck. Det här gången tänkte jag ta mod till mig och ge ett paket näsdukar till min snoriga platsgranne. Precis när jag började rota i väskan tog hon upp ett eget paket. Hon hade alltså näsdukar men valde att inte använda dem. Kan väl konstatera att vi ser lika olika på snörvlandet.

Nu håller jag tummarna för att mitt immunförsvar är bra. Jag känner mig lite snuvig men än så länge har ingen mer allvarlig förkylning brutit ut.

Vårt gemensamma ljudrum

På pendeltåget idag satt jag mitt emot en kvinna som snörvlade ljudligt. Med snörvlande menar jag att dra in snoret istället för att snyta sig. Det är ju inte ovanligt i dessa förkylningstider. Min undran är: Får man erbjuda en näsduk?

När jag själv är i samma situation, skulle jag gärna ta emot en näsduk och snyta mig. Men ändå tror jag att andra kan ta illa upp. Kan har faktiskt ingen aning om vad gällande praxis är.

På hemresan fick jag och mina medresenärer uppleva andra ljud. En person spelade antagligen något spel. Det plingade rejält. Svårt att beskriva ljudet, någon form av elektronisk fanfar för varje gång man får poäng eller liknande. Och det skedde ofta. Alla andra i vagnen vred på sig, sneglade men ingen sa något.

Så tog ett bråk över. En oerhört trött liten pojke grät och skrek. Ju mer mamman agerade, desto mer högljudd blev pojken. En sådan konflikt som inte har någon lösning. Jag led både med mamman och barnet.

Det är mycket som sker i vårt gemensamma ljudrum. Själv är jag mest tyst. Men någon dag ska jag nog erbjuda en näsduk. Måste ju testa.