Smärtsam behandling

Kan ju undra om jag är självplågare, för idag var jag tillbaka hos Naprapaten igen. De senaste gångerna har ju varit rejält plågsamma och efter varje besök har jag blåmärken stora som mina händer. Men jag tror att det behövs.

Även idag blev det smärtsamt, jag flåsar och flämtar och smärta och efteråt är jag helt slut. Idag fick jag även med mig en del övningar som jag kan göra hemma och det tror jag är viktigt.

Nästa besök är på fredag igen. Sen hoppas jag att behandlingsperioden snart är över.

Mentala slukhål

Så är man i mörkret, på botten igen. Som ett mentalt slukhål.

Den senaste veckan har jag varit orolig för min bror. Hans sorg är enorm och just nu går han igenom en väldigt tuff period. Jag har ringt, ringt och ringt men han svarar inte. Vilket betyder att han inte orkar svara. Ibland lägger han ut något på Facebook och jag fattar att han mår sämre och sämre. Vi chattar ibland, han har svårt att prata med mig men skriva går bra, och det bekräftar hur dåligt han mår. Det gör så ont. Och det finns inget jag kan göra.

Någonstans inom mig förstår jag att detta bara är något att genomlida. Det går inte att trycka undan, försöka gömma. Det måste hanteras och man får hitta sitt eget sätt. Det gör ont, det går inte att undvika.

Själv har jag på olika sätt försökt hantera de senaste veckorna. Med varierad framgång. Förra veckan fick jag erfara att jag är långt ifrån att ha hanterat sorgen. Den kommer över mig, av olika anledningar.

Jag har i stort sett inte kunna skriva den senaste tiden (skapa noveller), även lite svårt att läsa böcker. Vissa böcker känns för svåra. Därav valde jag härom dagen att börja läsa en feelgood-roman. Oj vilket uselt val. I går kom jag till ett avsnitt där ett barn, en liten pojke, hamnade på sjukhus. Scener vid sjukhus och behandlingshem gjorde mig förtvivlad. Jag kände igen allt från tiden med min lilla brorson. Idag fortsatte jag att läsa. Jag tänkte att det ska ju vara en feelgood, men så dör pojken. För mig är det allt annat är feelgood, och något jag inte kan läsa nu. Texten drar mig ner i ett mörker, ett djup.

Det känns som att befinna sig i ett mentalt slukhål.

Måndag igen

IMG_3114Så blev det måndag igen. Precis som vanligt trots att hela mitt liv och min tillvaro känns helt annorlunda än förra måndagen. Jag ska jobba denna vecka och nästa vecka och sedan är det semester. Det fanns en del planer men eftersom det nu kommer en begravning i semestern så måste planeringen göras om. Tyvärr finns ingen lust och längtan. Ingenting känns särskilt kul nu. Jag låter det vara.

Igår, innan besöket vid kyrkogården, besökte jag min bror. Det är svårt. Svårt att vara till hjälp, svårt att räcka till. Var och en ha sin egen sorg och saknad. Försöker hjälpa till, men det finns inte så mycket att göra. Bara att finnas till. Min egen sorg och saknad gör ont, att se min bror och hans dotter lida adderas till den smärtan som redan finns.

Ikväll har jag tittat på bilder, tittat på dödsannonsen och försökt acceptera. Jag får inte så mycket annat gjort. Så får det vara, några dagar till. Även sorgen får ta sin tid.

 

Att hantera andras sorg

För en tid sedan förlorade jag person i min familj. Det har varit veckor av att hantera min egen sorg. Nu är jag inne i en annan tid. Att finnas till för att stödja andra i familjen.

Det här är inte lätt. Det gör så fruktansvärt ont att se andra lida av sin sorg. Jag kan lyssna, finnas till men egentligen kan jag inte göra speciellt mycket för att lindra. Jag känner mig otillräcklig.

Livet är inte rättvist. Jag har det väldigt bra, är lyckligt lottad. Men det betyder inte att jag är skonad från att känna smärta. Och just nu är det väldigt smärtsamt att se mina kära må så dåligt.

Matt och mör

Tisdagen blev en tuff dag för min stackars kropp. Det är inte jobbet eller värmen som sliter, det är jag själv.

Chockade kroppen genom att gå upp redan före sju, för att jogga. Det är en mycket vanlig händelse. Jag gillar inte att träna på morgonen, det passar inte mig. Jag är trött, kommer inte upp i puls, och kan inte hålla koll på farten. Men den svala tisdagsmorgonen fungerade utmärkt för jogging och jag satte nytt tidsrekord på min lilla runda. Visserligen en usel tid, men mindre usel än jag tidigare har presterat.

Joggingen fick upp kroppsvärmen och jag kände mig pigg och varm hela dagen. Och törstig. Det blev ett antal turer för att fylla på vattenglaset som jag har på skrivbordet.

Kände mig väl förunnad att få massage under kvällen. Jag hade bokat tid hos en ny massör nära min arbetsplats och såg fram emot att få en riktigt djupgående massage. Och det fick jag. En smärtsam sådan. Massören var stark och fick ta i för att mjuka upp mina stela muskler. Efteråt kände jag mig mör. Och orkeslös. En perfekt kväll för att bara sitta på balkongen.

Idag, dagen efter massagen, är jag fortfarande öm över hela kroppen. Ingen får röra mig och det gör ont om jag stöter emot någonstans. Hoppas verkligen att denna massage har andra goda egenskaper, för behagligt är det inte. Kanske att kroppen försöker säga något. Men jag är alldeles för matt och mör för att höra.

 

Ond ankel

Något hände. Jag skuttade som vanligt ned för en trappa när det kändes fruktansvärt fel i vänster ankel. Och ont gör det. Ganska snart insåg jag att foten svullnat upp.

Nu är jag hemma, sitter med foten högt och surar över värken och den volym foten fått. Jag tycker ju inte att jag gjorde något som orsakat denna smärta. Hoppas på att svullnad och värk ska försvinna. Men att bara leva på hoppet är inte min livsfilosofi. Ska det hända något, brukar det krävas att jag själv tar tag i problemet. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Mer än att vänta.

Hoppas väntan blir kort. Mycket kort.

Smärta och träna sig frisk

I torsdags började jag dagen på bästa sätt med en frukostföreläsning. Det var Friskis&Svettis som arrangerade tillsammans med Röhnisch och temat var smärta. Tyvärr minns jag inte föredragshållarens namn, men som jag uppfattade det, så var kvinnan var sjukgymnast.

Vi fick höra om vikten av träning som förebyggande för skador och undvika att smärta uppstår. Men även hur viktigt träningen är när smärtan finns där. Man kan träna så att man kan undvika både medicinering och operationer, vilket kändes bra att höra. Dock behöver man ta reda på vilken typ av smärta man har, för att veta hur man ska träna rätt.

Det kändes även tryggt att höra att det inte är skadligt att det gör ont när man tränar, förutsatt att smärtan inte sitter kvar väldigt länge efter träningen. Det får kännas. Träningen ska kännas. Det är vanligare att bli skadad av att inte träna än att bli skadad av att träna.

Extra roligt var det att höra att stretch inte är så viktigt. Oftast är det inte hela kroppen som behöver stretchen, bara någon del. Dessutom sträcker man inte ut tillräckligt länge för att det ska bli någon effekt. Däremot kan det var både skönt och bra rörlighetsträningen, så visst gör övningarna nytta. Vi fick tipset att känna efter nästa gång vi stretchar, lyssna på kropp och höra vilka muskler som behöver extra stretch och sedan stå minst 30 sekunder i några utvalda övningar. Det sista tipset testade jag redan samma kväll efter Indoor Walking. Det fungerade inte alls. Jag hade ont överallt.

Jag lämnade Röhnisch med en välfyllt goodiebag och ny inspiration till träningen. Jag känner mig stärkt i att jag kan träna tryggt. Det känns toppen.