Starka röster

Har funderar en del på röster. En del personer har naturligt behagliga röster, andra är så tysta att det är svårt att höra medan ytterligare andra har röster som skär igenom allt. Jag tänker att man har ett utgångsläge, som man bör känna till och kunna hantera. Jag själv har en svag röst och ibland behöver jag tänka på att ta i från magen för att höras.

Tycker att jag märker en förändring där fler nästintill skriker. Jag hör det i omgivningen men jag ser det även på tv ibland. Jag blir trött i huvudet av allt skrikande och orkar inte med det. Jag stänger av tv:n eller lämnar lokalen om det är möjligt. Min tanke är nu, hur det hänger ihop med vår hörsel. Människor som inte hör, har en tendens att tala starkare. Det kan bland annat vara märkbart på ålderdomshem.

En aspekt av hörseln är vårt ”lur-användande” dvs att många har musik i öronen under en stor del av dagen. En annan aspekt är att hörseln avtar med åldern. Min tanke är att vi inte talar så mycket om det, när vårt fokus ligger på att se bra ut och gärna se ut som den ålder som vi känner oss i.

Oavsett, så tänker jag att vi behöver ta ansvar för vår egen röst och hur vi hörs. På samma sätt som jag, som är tyst, måste tänka på prata starkare ibland, kan andra behöva tänka på att dämpa sig ibland. Min uppfattning är att det inte är hållbart i längden att fortsätta utvecklingen där allt fler skriker fram sin ord. I det offentliga rummet delar vi ljudrummet och behöver samsas och respektera varandra.

Vårt gemensamma ljudrum

På pendeltåget idag satt jag mitt emot en kvinna som snörvlade ljudligt. Med snörvlande menar jag att dra in snoret istället för att snyta sig. Det är ju inte ovanligt i dessa förkylningstider. Min undran är: Får man erbjuda en näsduk?

När jag själv är i samma situation, skulle jag gärna ta emot en näsduk och snyta mig. Men ändå tror jag att andra kan ta illa upp. Kan har faktiskt ingen aning om vad gällande praxis är.

På hemresan fick jag och mina medresenärer uppleva andra ljud. En person spelade antagligen något spel. Det plingade rejält. Svårt att beskriva ljudet, någon form av elektronisk fanfar för varje gång man får poäng eller liknande. Och det skedde ofta. Alla andra i vagnen vred på sig, sneglade men ingen sa något.

Så tog ett bråk över. En oerhört trött liten pojke grät och skrek. Ju mer mamman agerade, desto mer högljudd blev pojken. En sådan konflikt som inte har någon lösning. Jag led både med mamman och barnet.

Det är mycket som sker i vårt gemensamma ljudrum. Själv är jag mest tyst. Men någon dag ska jag nog erbjuda en näsduk. Måste ju testa.