Liten inblick i vården

Lycklig över att vara frisk får jag ändå möjlighet till små korta inblickar i den svenska vården. Med en förälder på sjukhus har jag under helgen försökt förstå vad som sker och varför.

Min första observation är att allt är under prispress. Många av vårdtagarnas önskemål kan inte uppfyllas eftersom ”det blir för dyrt”. Gillar visserligen att landstinget är sparsam med våra gemensamma medel men ser gärna att de ger vårdtagarna ett annat svar på deras frågor. Den trasiga stol jag bad att få utbytt i fredags, stod kvar i söndags när jag lämnade sjukhuset. Den som sätter sig i den stolen, riskerar ett besök på akuten.

Min andra observation är att alla inte passar för vårdyrket. Jag är en av dem och jag har valt annat yrke. Bland de i personalen som jag mötte i helgen, undrar jag om några av dem vore lyckligare om de hade en annan roll. Fick intrycket att några inte riktigt gillade människor och det är inte en känsla som inte hör hemma i omsorgen, tycker jag.

Min tredje observation är sjukhuset inte tycks vilja ha besökare. Det var minsann inte så lätt att hitta parkering, det var dyrt att parkera och långt att gå. Det kaffe som anhöriga erbjöds var något jag inte gärna dricker igen.

Nu är jag än mer motiverad att hålla mig frisk. Mitt förtroende för vården är på väg i en nedåtgående trend och jag hoppas att jag slipper nyttja vårdens tjänster.

Intensiven

I onsdags såg jag pjäsen ”Intensiven” på Stockholms stadsteater. Jag önskar att jag kunde rekommendera pjäsen till er, det är den värd, men tyvärr är sista föreställningen redan spelad.

Pjäsen utspelar sig på ett sjukhus i ett varmt Stockholm i början av 90-talet. Det handlar om svårt sjuka barn, hur deras föräldrar behöver hantera det omöjliga och hur sjukvården agerar. Det handlar om relationer, svåra beslut, liv och värdigheten i att leva.

Pjäsen är skriven av Mia Törnqvist som själv förlorade en dotter, bara två månader gammal, i början av 90-talet. Texten är äkta och pjäsen är väl sammansatt. Jag känner tacksam för att Törnqvist skrivit denna pjäs och på så sätt dela med sig och ge en inblick i det ofattbara.

Vi var många som hade behövt en näsduk mot slutet av pjäsen. Det var svårt att inte bli berörd. Efteråt tänkte jag mycket på detta. Jag har inga barn, men det gjorde ont att se pjäsen. Jag kan inte tänka mig hur en mamma kan ta sig igenom pjäsen. Men för mig är det viktigt: att försöka sätta sig in i andra människors verklighet och upplevelser. Även det mörka. Även då det gör ont.

En gnutta trygghet saknas

Att gå till läkaren är inte min grej. Jag besöker bara sjukvården om jag absolut behöver. Brukar till och med hoppa över olika undersökningar som erbjuds. Men när jag behöver hjälp, vill jag träffa någon som jag litar på. Därför är jag så tacksam över min husläkare Eva som jag haft i väldigt många år.

Idag kom brevet som jag fasat över. Doktor Eva har gått i pension. Jag har visserligen anat att denna dag måste komma men jag hade hoppas på att det skulle dröja lite till. Jag fick ett nytt namn, men kan även leta upp en annan läkare. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Jag ser egentligen bara en enda lösning:

Jag ska vara frisk, för alltid. krok1