Nästan omänsklig

Idag har jag känt mig nästan omänsklig. Inte inhuman eller okänslig men som att jag inte riktigt fattat att jag skulle fixa allt jag varit med om idag.

När jag vaknade i morse stod jag inför en svår uppgift. Dagens möte är en av det svåraste jag haft och jag visste att jag enbart har en chans. Om jag inte skulle lyckas få till en bra stämning i dag, ett bra möte så skulle det inte gå att reparerar. Hade förstås förberedd mig mycket väl. Men så igår kom ett krisbesked och jag kände att förutsättningarna för att lyckas sjönk rejält. Å andra sidan hade jag inget val – bara att våga och göra.

När jag satt med morgonkaffet på balkongen ringde telefonen. Jag hoppade högt eftersom klockan var före sju. Det var mamma som meddelade att min pappa har insjuknat och är på sjukhus. Efter lite diskussion bestämde jag mig för att stanna hemma men vara beredd att åka närhelst de ringde. Man får ju inte komma in på sjukhuset.

Dagen har varit lång, mötet gick bra och i varje paus har jag försökt nå mina föräldrar utan att lyckas. Jag hade även kvällsmöten så det blev en lång väntan. Men nu vet jag i alla fall att min pappa genomgår massor av undersökning för att hitta felet. De har i alla fall uteslutit stroke och det är ju bra.

Så nu fortsätter jag att bevaka telefonen. Ska packa väskor så att jag är beredd att resa om jag behöver. Sen ska jag nog sova. Det här har varit en dag utöver det vanliga. Och jag har klarat av den!

Full fart på veckostarten

Ny veckan och det började i rasande fart, något som börjar bli en vana. Vissa saker går alldeles utmärkt medan annat går trögare. Kan inte riktigt förstå att det är så mycket att göra och att det kommer nya överraskningar varje dag. Min plan var att sluta tidigt och promenera hem men vid 19-tiden var jag så trött att det inte längre var aktuellt med promenad.

Kom hem och tänkte mig en lugn kväll framför ”Vem bor här?”. Först ringde mamma och berättade att pappa mår dåligt, de har varit på sjukhuset hela dagen och ska dit i morgon igen. Men mamma var ändå lite glad mitt i oron för hon hade fått skjuts hem i en polisbil som även använde sirener. Jag vet inte vad jag ska tycka – pappa behöver vård och skulle behöva vara inlagd på sjukhuset, men jag vet inte om sjukhus är en trygg plats i dessa tider. Dessutom är det ont om platser, idag fanns ingen plats till honom. Jag måste känna tillit till läkarna men självklart vill man vara observant och beredd att strida för föräldrarnas rättigheter och bättre/rimlig vård om det behövs.

En liten stund senare kom ytterligare en jobbfråga att hantera. Tur att jag viss simultankapacitet men tydligen inte tillräckligt för det blev inga rätt i ”Vem bor här?” Jag missade nog något hem och blandade ihop några personer.

Nu är det hög tid att varva ner, och det gör jag ju bäst med en bra bok.

Smörgåsrån

Av någon märklig anledning kom jag hem med ett paket smörgåsrån härom dagen. Jag har inte ätit det på många år. Däremot förekom det i min barndom. Så snart jag satte tänderna i rånen dök två starka minnen upp.

Jag minns hur min farmor kunde bjuda på smörgåsrån med ost. Då var det fest! Jag och brorsan tyckte att det var jättegott och väldigt lyxigt. Visst förekom det även hemma men var godast hos farmor.

Mitt andra minne är på ett sjukhus. Jag hade först blivit opererad pga blindtarmsinflammation, kom hem men blev inlagd igen pga tarmvred. Det dröjde länge innan jag kunde börja äta efter dessa åkommor. Jag minns första gången jag tog mig ut i dagrummet på sjukhuset, tog ett glas blandsaft och ett smörgåsrån med lite smör på. Så ljuvligt gott!

Dessa varma minnen gör att smörgåsrån smakar gott, än i dag.

Betydelse av ord

I morse hörde jag något på tv om att några unga kvinnor inte vill använda ordet ”oskuld” för de som inte debuterat sexuellt. De var tveksamma till att man måste ha ett ord för det och de vill framförallt inte ha ett ord som har med skuld att göra. Nu lyssnade jag inte på hela inslaget men det var just ords betydelse som fastnade i mina tankar. Jag inser att jag har lagt in en annan betydelse av ordet ”oskuldsfull”, och att jag inte lagt in så mycket värderingar i det som de unga kvinnorna.

För mig finns andra ord som jag funderat mer över, tex sjukhus. Jag fattar förstås att det finns sjukdom i sjukhus men jag ser det mer som ett hus där man får vård, blir undersökt, förebygger sjukdomar och det handlar lika mycket om hälsa, ohälsa, skador som om sjukdom. Jag inser att det finns andra ord tex mottagning och att det finns andra inrättningar tex vårdhem, hälsohem mm. Jag har helt enkelt tänkt att jag inte kan få till en förändring. Jag har även tänkt att ingen blir friskare bara för att ordet blir mer eller mindre korrekt.

Kanske att jag borde låta mig inspireras av tjejerna som ser till att ord förändras. Det går ju.

Inte i år heller

Sjukhus, vårdcentraler och liknande är inte mina favoritställen. Jag går inte till läkare om det inte är absolut nödvändigt. Det händer ibland och det har hänt att jag gått på hälsokontroll, men inte så ofta som jag blivit erbjuden. Det enda som jag inte uteblir från är mammografi eftersom jag lovat en kvinnan att göra dessa tester. Kvinnan dog några få månader efter jag gav henne det löftet, vilket är ett extra starkt incitament att hålla löftet.

Däremot har jag aldrig lovat något att gå till cellprovtagning som landstinget erbjuder. Varje gång kallelsen kommer så tänker jag – kanske i år. Men jag har inte varit där på minst 25 år. Jag hade en tid idag och i morse tittade jag på lappen igen.

Nej, det blev inte av i år heller…

Händelserikt och insiktsfullt

Helgen har i sitt lugna sinne ändå innehållit en del uppståndelse som tål att fundera vidare på. Allt började redan på fredagen då min mamma ringde och berättade om ett fasligt äventyr där mina föräldrarnas bil gått sönder. De ville låna min bil vilket jag inte kunde säga nej till. De är gamla och beroende av bil för att ta sig till affär, apotek och vård och jag känner att de blir väldigt oroliga utan bil. Eftersom jag bor ca 20 mil bort hälsar jag inte på så himla ofta, men just denna helg skulle ändå åka till dem.

Efter att ha köpt tågbiljett hem, packat om till lättare pack och tömt bilen på det jag behöver, så körde jag hem till mina föräldrar. Ingen stress så jag kom fram på eftermiddagen. Min mamma och jag hann besöka några kyrkogårdar innan den blev kväll. Söndagen var lika lugn; ännu fler kyrkogårdar, hjälpa mamma att handla mat och därefter bjuda henne på ett försenat morsdagsfika. Pappa var hemma hela tiden.

På söndagskvällen blev min pappa alt mer konstig. Det hela eskalerade i att han först dundrade in i en vägg och välte en piedestal med blommor, därefter lyckades ramla rejält. Först fattade vi inte var han tagit vägen, sedan upptäckte vi honom ute på en altan, där han hamnar med huvudet i betonggolvet då han missat två rejäla trappsteg. Det tog sin stund att lunga ner både honom och mamma och sedan få upp pappa igen och tillbaka till sängen.

Efter 45 minuter i telefonkö, lyckades mina föräldrar komma i kontakt med vården som tyckte ambulans och akuten var nödvändigt. De vill undersöka skadorna och kolla så att inget mer allvarligt var i antågande (propp, stroke eller liknande). Klockan hann passera 01.00 innan ambulansens kom och därefter tog undersökningar vid. Mamma följde med pappa in till sjukhuset medan jag släckte ner huset och kröp till kojs. Då var klockan 02.00.

Vid femtiden på morgonen ringde föräldrarna och ville bli hämnade. Inget allvarligt hade upptäckts. Fler prover väntar men pappa kan vara hemma. Måndagen, nationaldagen, blev således en ganska gäspig dag men eftersom det var mammas födelsedag så fick jag ändå fixa med hennes kalas. Alla nöjda och glada.

På tåget, när jag slappnade av, så blev jag så oändligt trött. Kanske inte så mycket av händelserna i sig, mer av insikten att mina föräldrar behöver hjälp och att jag måste ta hand om den mer, ge mer av min tid, än tidigare.

Det är något jag har att fundera på. Hur ska allt lösas, rent praktiskt? Vad kan jag göra och vilken hjälp kan jag få av andra? Nåväl, det lär ju lösa sig.

Liten inblick i vården

Lycklig över att vara frisk får jag ändå möjlighet till små korta inblickar i den svenska vården. Med en förälder på sjukhus har jag under helgen försökt förstå vad som sker och varför.

Min första observation är att allt är under prispress. Många av vårdtagarnas önskemål kan inte uppfyllas eftersom ”det blir för dyrt”. Gillar visserligen att landstinget är sparsam med våra gemensamma medel men ser gärna att de ger vårdtagarna ett annat svar på deras frågor. Den trasiga stol jag bad att få utbytt i fredags, stod kvar i söndags när jag lämnade sjukhuset. Den som sätter sig i den stolen, riskerar ett besök på akuten.

Min andra observation är att alla inte passar för vårdyrket. Jag är en av dem och jag har valt annat yrke. Bland de i personalen som jag mötte i helgen, undrar jag om några av dem vore lyckligare om de hade en annan roll. Fick intrycket att några inte riktigt gillade människor och det är inte en känsla som inte hör hemma i omsorgen, tycker jag.

Min tredje observation är sjukhuset inte tycks vilja ha besökare. Det var minsann inte så lätt att hitta parkering, det var dyrt att parkera och långt att gå. Det kaffe som anhöriga erbjöds var något jag inte gärna dricker igen.

Nu är jag än mer motiverad att hålla mig frisk. Mitt förtroende för vården är på väg i en nedåtgående trend och jag hoppas att jag slipper nyttja vårdens tjänster.

25 år sedan

En ovanligt lärorik tid i mitt liv, var sista veckorna innan sommarlovet, andra året på gymnasiet. Jag hade ont i magen, hamnade på sjukhus och fick blindtarmen bortopererad. Blev utskriven, åkte hem, somnade i solen, brände magen, blev sjuk igen och hamnade återigen på sjukhus. Under en undersökning svimmade min mamma (inte lätt att se sin lilla flika lida) och jag fick veta att det var tarmvred denna gång.

Det som gjorde intryck, var alla möten under dessa sjukhusvistelser. Det var så många goda samtal med mina medpatienter, så många öden, så mycket sorg. Jag lärde mig mycket om livet, där och då. Jag lärde mig att lyssna till andra människor, lärde mig att livet kan se så olika ut, lärde mig att ha en öppenhet när jag möte nya människor, lärde mig att inte döma då man inte alls vet vad som får en människa att agera som den gör. Medmänsklighet blev både viktigt och verkligt på ett djupare sätt och det har följt med mig sedan dess.

Nu är det 25 år sedan. Jag minns det eftersom vi satt i ett tv-rum och följde händelserna vid Himmelska fridens torg. En äldre dam, svårt sjuk i cancer och lite förvirrad, blev så upprörd. Hon hade levt i Peking under många år. Den massaker hon fick se, var väldigt svår för henne att ta in. Det var den för oss alla, men för henne blev det personligt. Världen blev med ens så liten och medmänskligheten fick en ytterligare dimension.

Det är 25 år sedan men det känns väldigt nära. Väldigt nära.