Ge mig helg

Vaknade väldigt tidigt i morse och kunde inte somna om. Vred mig varv på varv tills jag fick ge upp, vilket innebar att jag började jobba före halv sju. Det är extremt tidigt för mig som är morgontrött.  Fick några lugna timmar innan en kavalkad av jobbiga möten och samtal tog vid. Jag ids inte ens skriva om det.

Till dagens fina nyheter hör att min pappa fått den behandling som han så länge behövt vilket innebär att han mår lite bättre. Förhoppningsvis sker en vändning i sjukdomsförlopp, jag tror på det. Men det är inte lätt att vara på sjukhus i dessa dagar. Mamma fick inte följa med in på behandling utan fick sitta ute och vänta på honom i drygt tre timmar. Där blev hon tillsagd av passeraden läkare att hon inte borde vara där utan munskydd, vilket förstås skrämde henne aning. Jag är i alla fall glad att båda mina föräldrar är så friska att de kan vara hemma.

Dagens chock kom då de ringde en kvinna från verkstaden som lagar min bil. De hade stött på problem och det som jag tyckte var ett kostsamt besök blev genast dubbelt så dyrt. Jag tappade nästan andan av chocken men det är inte så mycket att göra mer än att acceptera. Nu har jag hämtat bilen, betalat och vill inte tänka mer på det. Jag blickar framåt.

En snabbvisit på biblioteket har jag också hunnit med och nu är energin slut. Nu vill jag bara ha en sak och det är ledigt. Ge mig helg.

Inte som jag tänkt

Mitt klockalarm ringde tidigt i morse och jag fick skynda på för att bege mig till en verkstad för att lämna bilen. De tog emot den, lovade att hjälpa mig och jag fick gå hem. Naturligvis började de regna under promenaden och jag hade inget paraply.

Väl hemma har digitala möten avlöst varandra. Finns inte ens tid att sträcka på benen eller brygga kaffe. På eftermiddagen ledde jag ett möten, insåg att det ringde i min jobbmobil, så började min privata mobil ringa samtidigt som min fasta telefon också ringde. Det var telefoner och sladdar överallt och jag försökte säga något klokt i mötet. Där gav jag upp, jag kan ju inte vara i fyra samtal samtidigt.

Tyvärr missade jag samtalet från verkstan och de har inte svarat när jag ringt. Jag trodde att de skulle fixa bilen under dagen men det är ju uppenbarligen fel. Det blir intressant att se när jag får tillbaka bilen. Jag saknar min lilla pärla, min frihet.

Ett av alla samtal var mamma som är väldigt orolig över pappa och hans dåliga hälsa. Nu vill hon att jag ska komma och vara hos dem. Pappa ska till sjukhuset i morgon så vi får väl se hur det går då. Jag vet faktiskt inte om det är oro eller riktigt allvarligt. Det vore i alla fall skönt om bilen blir klart fort så att jag snabbt kan ta mig till mina föräldrar, om det behövs. Det skulle kännas tryggare.

Det är inte mycket som blev som jag tänkt den här dagen. Men just nu orkar jag inte göra något åt det. Jag behöver vila och får ta hand om allt i morgon istället.

Annorlunda jul i år igen

Hemma igen efter ännu en annorlunda jul. Intressant att jular kan te sig så olika från år till år där förutsättningarna ändras med tiden. Det är del av livet.

For iväg redan på söndagen innan jul och passade på att besöka några gravar och min bror på vägen västerut. Min brorsdotter är gravid, det går inte så bra med stora risker för hennes och barnets hälsa. Hon blev inlagd på sjukhus några dagar före jul så jag fick inte chans att träffa henne. Jag lämnade i alla fall julklappar som hon fick öppna när hon var hemma över julafton och juldagen.

Dagen före julafton försökte min pappa och jag hitta en julgran. Vi genomsökte hela Örebrotrakten utan framgång. På eftermiddagen försökte jag såga ner olika buskar och grenar i trädgården men fick inte godkänt på några av mina kreativa julträd.

Julafton började segt. Min mamma fick ett epilepsianfall och var helt utslagen. Försökte övertala mina föräldrar att ringa återbud till min farbror som skulle komma på besök men de vägrade. Istället fick jag genomföra en turbostädning av hela huset, allt min mamma sagt ”det ordnar jag innan jul” men som hon inte orkat med. Hittade en kruka med en talltopp i, som jag norpade och klädde med fyra julkulor (de enda jag hittade). Det fick bli årets julträd. Övertygade i alla fall mina föräldrar om att inte laga julmat utan enbart en julmacka till vår gäst. Mer hann jag inte med när båda mamma och pappa var sängliggande. Fick i alla fall upp dem till Kalle Anka började på tv. Då vidtog nästa drama. Pappa fick kramper i bröstet och började må dåligt. Jag vet egentligen inte hur allvarligt det var (misstänkt liten hjärtinfarkt), men jag fick ägna det mesta av kvällen till att titta till mina krassliga föräldrar och göra regelbundna bedömningar om det var dags för ambulans eller ej. Jag har gjort bedömningen att inget sjukhusbesök skulle göra någon skillnad, enbart vila, och jag hoppas att jag har rätt.

På juldagen dröjde det ändå till klockan två innan jag fick upp mina föräldrar igen. På kvällen åt vid sill, lax och Janssons frestelse, en del av det tänka julbordet. På annandag jul tog vi nästa del dvs korvar och köttbullar. Det är inte så stor idé att laga julbord när föräldrarna är så krassliga.

Under annan dag jul tog jag med mig min mamma till en kyrka för att sjunga julsånger. Det var fint men antagligen ett misstag eftersom hon blev ännu sjukare och har legat i 40-grader feber sedan dess. Även min pappa har varit krasslig och jag har mest suttit och läst böcker. Har även haft lite sms-kontakt med min brorsdotter som blev inlagd på sjukhus igen och kommer att få vara där till dess bebisen vill komma ut. Det är två månader kvar till beräknad nedkomst och eftersom bebisen är väldigt liten är varje dag i magen värdefull. Håller tummarna för att allt går bra.

Tänker att numera är jag inne i en period då jag får vara glad och tacksam om alla mina nära överlever jul och att jag får med mig dem in i det nya året. Visst hade det varit gott med julmat, knäck och kola men jag värdesätter min familj högre så jag är känner tacksamhet även för denna annorlunda jul.

Heta, intensiva dagar

Har precis jag tre långa, varma och intensiva dagar bakom mig. Jag har varit hos mina föräldrar och hjälpt dem. Det är 70+ men ganska krassliga så de är inte uppe mer än några timmar per dag. Samtidigt vill de så mycket även om de inte orkar.

Jag har handlat och fixat i hem och trädgård, tagit hand om smultron, hallon, vinbär och krusbär i trädgården som nu finns i deras frys. Jag har tagit hand om ”mina” fyra gravplatser på olika kyrkogårdar. Några krävde bara vattning, vid en fick jag rensa ogräs och en grav krävde omplantering och nya blommor. Solen stekte och det kändes ganska tungt med allt trädgårdsarbete.

Tog med pappa för att handla på onsdagen vilket gjorde att han sov hela torsdagen och jag fick inte upp honom förrän lunch på fredagen. Tog med mamma på en tur på torsdagen, ca en timme, sedan dess har hon vilat upp sig. Nu är det inte bara jag som är påfrestande, utan även värmen. De vill ha lite tid med mig, blir glada, men trötta. Jag tycker att det är svårt att veta hur mycket de klarar av.

Det har varit påfrestande dagar pga av mängden arbete i hettan, drygt 30 grader. För mig är det även påfrestande mentalt. Det är inte lätt att se sina föräldrar bli sämre och sämre. Det är inte alltid så lätt att avgöra hur mycket hjälp de behöver, och vad de behöver göra själva för att hålla sig igång. Det här upptar ganska mycket av mina tankar just nu.

Jag tycker också att det är svårt att vara deras lilla flicka och deras fixare på en och samma gång. Min pappa kan säga ”Du kan väl laga gräsklippare när du är här…” eller tvättmaskinen, ett elfel i köket eller något på hans bil. I nästa stund kommer förmaningar såsom ”Du måste ta med dig en tröja om du ska resa bort i helgen” eller ”Du åker väl inte tunnelbana för sent på nätterna…”. Det är som att jag behandlas som både stor och liten på en och samma gång och kan knappt hålla mig för skratt. Jag är helt enkelt inte van vid denna situation. Därtill upplever jag att det förändras hela tiden. Det är sådant jag går och tänker på. Självklart kan jag hantera det, men lika självklart vill man ju hantera det på bästa sätt och det är inte lika lätt.

Nåväl, hoppas att det inte låter som att jag är otacksam eller klagar. Jag är glad att ha dem i livet och har inget emot att hjälpa dem. Behöver bara skriva av mig lite, för att tankarna inte ska bli grubbleri.

Wow, vilken måndag

Vissa veckor startar tidigt och i morse satte jag fart direkt vid uppvaknandet. Satt i nattlinne och mejlade folk som jag behöver ha kontakt med och gjorde en del andra administrativa uppgifter. Kändes svårt med koncentrationen eftersom jag var nervös inför eftermiddagens intervju, den tredje med samma företag. Denna gång var det träff med Vd, en kvinna som jag läst mycket om men aldrig träffat. Jag såg fram emot att få träffa henne men det kändes ovanligt svårt att behålla lugnet eftersom jag beundrat hennes framgångar. Nu i efterhand blev det ett bra samtal, så nu håller jag tummarna för att gå vidare till nästa steg.

Till dagens goda lägger jag ett mejl från en annan Vd. Jag hade sökt ett jobb som jag inte fick och jag hade ett bra samtal med rekryteraren om det. Nu hörde även Vd:n av sig och ville försäkra sig om att ha kontakt för eventuella framtida behov. Han kan inte rekrytera mer just nu men vem vet vilka möjligheteter som dyker upp i framtiden. Det hjälper förvisso inte mig nu men det känns ändå bra att få en sådan bekräftelse.

Till dagen dåliga hör att en vän är sjuk och det känns mer allvarligt än jag anat. Som vanligt är jag optimist och vet att han kommer att bli bättre men det känns alltid så maktlöst när man inte kan göra något. Ska försöka klura ut något som kan muntra upp och ge lite energi till tillfrisknandet.

Som grädde på moset är jag inne i ”jobbiga veckan” dvs årsdagen av att min älskade ögonsten dog. Den där hemska måndagen för tre år sedan, då jag var tillbaka från Almedalen och såg fram emot en lugn sommar men då hela tillvaron rämnade och livet förändrades för alltid. Datum-mässigt är det torsdagen som blir allra värst men redan idag har jag fått kämpa för att hålla kontroll på tankar och känslor. Precis innan jag skulle gå till intervjun såg jag bild på facebook av min ögonsten, en släkting som uttryckte sin sorg. Det blev till att snabbt få bort tårarna, åtminstone för stunden. Men självklart ska jag ge mig mycket tid att minnas allt det fina jag hann uppleva under hans korta livet. Åh, så jag saknar honom.

Visst är det märkligt hur många olika känslor man kan få uppleva och behöva hantera på en och samma dag.

 

 

Att visa vem man är

Idag fick jag en chans att visa vem jag är. Jag var på intervju för ett jobb jag är intresserad av. Jag hade gjort både personlighetstester och intelligenstester och de visade på gott resultat. Efter en viss trevande start på intervjun gick den i rasande fart och alldeles galant. Jag kände mig mycket nöjd efteråt och har en bra känsla i magen. Fick dock beskedet att processen inte kommer att fortsätta förrän efter semesterperioden, kanske mot slutet av augusti. Det är en lång väntan för lilla mig.

Informationen jag fick var inte helt sann. Bara någon timme efter jag lämnat intervjun fick jag besked att jag gått vidare och ska på ytterligare intervju nästa vecka. Jag ska även lämna referenser. Det blir min utmaning för de närmaste dagarna dvs att hitta rätt referenser och att få tag i dem för att stämma av att de ställer upp. Jag hoppas att de är anträffbara.

Kändes alltså som en ganska bra fredag, där jag även bjöd mig själv på lunch och köpte en bok som belöning för veckans insatser. Känslan satt kvar ända till jag kom hem. Då ringde mamma som berättade om att hon blivit sjuk. Hon har epilepsi och får allt oftare kraftiga anfall. Hon kan slå sig fördärvad. Nu är det dock på insidan skadorna sitter, med svullnader på hjärnan som även ger ett ökat tryck i hjärnan. Som jag förstår det kan det blir allvarligt om inte svullnaden går ner. Min inställning är att jag tror att det löser sig men jag är ju inte en okänslig person så viss oro finns. Jag vill ju att mina föräldrar ska må bra men de blir tyvärr bara sämre och sämre.

Kvällens uteaktiviteter tycks regna bort, så jag anar att det blir en lugn kväll under en filt i soffan. Det kanske räcker efter en innehållsrik dag.

 

 

Oro över skuttiga föräldrar

Pratade med min gamla mamma i telefon idag. Vi bor inte nära varandra så jag kan inte ha vardaglig koll, tyvärr. Mina föräldrar är visserligen inte jättegamla men det har massor av sjukdomar där den ena krämpan bygger på den andra. Idag lät min mamma pigg och glad men hon hade tagit hel fel på en minnesdag. Visst, det är lätt hänt och händer oss alla. Men i mig gnager det att inte veta om det är en engångshändelse eller att minnet sviker henne mer än vanligt. Hon är i en nedåtgående trend men jag kan inte avgöra hur allvarligt det är. Att inte veta, oroar mig.

Något annat som oroar mig är att de är hemma denna helg. De skulle har varit bortresta en natt, något min pappa sett fram emot och tjatat om sedan i höstas. Jag var visserligen ganska säker på att han inte skulle orka resa bort, men han har vidhållit att det ska gå. Har han kommit till insikt? Har han blivit sämre? Har han börjat ge upp? Återigen är det känslan av att inte veta som oroar mig. Att man är gammal och trött har jag givetvis förståelse för. Jag skulle vilja veta vad som är tillfälliga svackor och vad som är stadigvarande nedåtgående trend.

Jag fattar förstås att de behöver mer hjälp men jag vet inte hur länge de kommer att klara sig själva. Jag vet inte heller hur jag ska lösa det, när den dagen kommer. Det ända jag kan göra nu är att rensa i kalendern och planera in ett besök.

Förkylt

Har drabbats av förkylning denna vecka. Det är en snuva som hämmar mig en aning. Det var inte så roligt under ett teaterbesök i onsdagskväll. Jag satt med näsduk mest hela tiden för att stoppa flödet och hindra nysningar. Samma sak under gårdagens inspelning av Babel. Dessutom åt jag massor av halstabletter för att inte få någon hostattack. Man vill ju inte störa, inte ens riskera att störa.

Idag måste jag avstå mitt planerade domstolsbesök. Det fungerar inte att snora och hosta hela tiden, med risk att störa för mycket. Det fungerar inte heller så bra att sitta lutad över böcker. Biblioteksbesök är inte att tänka på. Istället får jag krypa ner under filten i soffan och läsa de böcker som kan läsas i ryggläge. Man får anpassa sig, helt enkelt.

Dock, det som stör mig allra mest är orsaken till förkylningen. När jag började plugga upptäckte jag att jag blev mindre sjuk, troligen eftersom jag inte utsätter mig lika mycket för andra människor baciller. Nu har jag fått för mig att jag inte längre har lika bra immunförsvar, eftersom det inte utsätts av baciller. Jag vet inte om det ligger något i det men tanken stör mig. Jag vet att jag blir sjuk flera gånger de senaste månaderna och att jag blivit mer sjuk än jag brukar bli. Det är ingen bra trend.

Lugn lördag

Det såg ju så bra ut, i fredags. Jag hade jobbat i kapp och låg till och med lite före min studieplan. Jag kunde med gott samvete unna mig en teaterkväll och sedan en ledig helg med besök hos mina föräldrar. Men kroppen ville annat och jag misstänkter fortfarande att det är matförgiftning som slagit ut mig.

Idag har jag tillbringat en större del av dagen på soffan. Jag mår uruselt och det mest kreativa jag lyckas åstadkomma är att läsa lite in en bok. Skönt att få uppleva en annan värld där litteraturen ger möjligheter.

Tyvärr betyder sjukdom att jag raskt kommer efter i skolarbetet igen. Det finns inga marginaler, särskilt inte när jag behöver dem. Bara att bita ihop. Men inte ikväll. Det är ju ändå lördag och det firas med ett glas saft.

Inte på topp

Igår kändes som en tung dag och det har fortsatt idag. Livet är ju inte bara lek, dans och solsken. Jag vet ju att även disk, skoskav och skurar ingår och det kan jag hantera. Jag tror att man ibland får sätta sig ner och känna sig trött och ledsen – för en stund – att även det är en del av att leva.

Att mina föräldrar blir allt sämre blir så påtagligt vid varje besök. Jag vet att det är en del av åldrandet, även om det kom tidigt för dem. Oavsett så är det trist att se alla krämpor och hur de kämpar med värk och oförmåga att leva det liv de vill leva. Jag tycker att det är jobbigt att se. Inte så att jag vill blunda eller fly men när jag är för mig själv, kan jag tillåta mig att erkänna att jag tycker att det är tungt och ledsamt.

Igår skulle jag även träffa min väninna som går igenom en tuff sjukdomstid med tärande behandlingar. Tyvärr blev vår träff inställd då hennes krafter tryter. Jag är mycket tacksam att hon säger ifrån när hon inte orkar, tar hand om sig själv istället för att träffa mig. Men jag saknar min friska väninna och jag tycker att det är jobbigt att hon inte mår bra. Jag är helt övertygad om att hon kommer att bli helt frisk, så det finns ingen oro. Det är bara så tråkigt att se hur människor som jag tycker om, lider.

Idag har jag bara hunnit med halva ”att-göra-listan”. Visserligen är det mycket kvar av dagen men energi är borta. Den försvann då jag fick meddelande om att en barndomsväns lillebror har dött. Min väninna och jag gick i samma klass från 1-9 och har hållit kontakt sedan dess. Hennes bror, som jag umgicks med på den tiden, är ett år yngre än oss. Jag blir ledsen över hans bortgång och jag blir ledsen för all den sorg det för med sig till familjen.

Tänker tillåta mig att vara ledsen idag. Det får bli en mellandag med återhämtning så att jag kan samla kraft till andra dagar. Jag är rädd för ältande och att skriva här på bloggen är ett sätt att bearbeta, att får skriva ur sig istället för att låta tankarna fastna. En promenad i solsken kan också göra gott.