Hemma igen

Den här veckan tillhör inte årets bästa. Usel dag i måndags, sov dåligt och vaknade med huvudvärk och magont. Sprang mot tåget för ett tidigt möte i stan men kom bara till stationen innan magen sa ifrån. Magsjukan var ett faktum. Tyvärr tror jag att det finns en koppling till covid. Jag blev ju av med viruset men har varit väldigt energilös sedan dess. Tydligen ingen motståndskraft. Det som brukar gå över fort sitter i länge. Jag är så less på att må dåligt. Förstås vet jag att det inte hjälper att klaga och jag tycker inte synd om mig själv. Men jag drömmer om mer energi. Jag längtar efter ork och lust.

I dag när jag läste om kärnkraftverket Zaporizjzja i Ukraina. I det första jag läste verkade de inte ens ha reservkraft men var väldigt svårt att kontrollera fakta. Jag tror möjligen att det inte är så illa som jag först trodde men det känns väldigt osäkert. Hur blev världen så här?

Inte blev det lättare när jag läste om att Annie Lööf var ett tilltänkt offer (kan det heta så?) i attentatet i Visby i somras. Fy bubblan så otäckt. Har svårt att ens tänka på det. Vad händer med vårt öppna samhälle?

Såg rubriken om ny skottlossning men läste inte vidare. Vilket nummer är det i ordningen i år?

Önskar att jag kunde skylla mina dystra tankar på tristessen i att vara hemma i sjukbädden. Men jag gissar att världen sett lika illa ut även om jag varit på kontoret. Ändå tur att vi har demokratiska val så att jag kan få göra min röst hörd.

Långmåndag

I gårkväll gick jag och la mig alldeles för sent och ändå var det helt omöjligt att somna. Låg klarvaken timme efter timme. Men uppenbarligen måste jag ha somnat eftersom jag hade svårt att vakna när väckarklockan ringde. Urk så trött jag var. Det tröttheten har gjort måndagen extra lång.

Tog mig in till kontoret som jag längtat efter. Äntligen är dagar av karantän över. Det var några enstaka personer där men jag hade fullt upp under dagen och hann inte prata med så många.

Nu är många medarbetare sjuka. En medarbetare har fått covid-19 för tredje gången. Det kändes lite deppigt för oss andra. Finns det något slut på detta elände?

Om några dagar ska jag vara med som en talare i ett webbinarium. Det ser jag fram emot och nu börjar det där nervösa komma som gör att man skärper sig. Måste fixa både tydliga budskap att prata kring och kläder som jag är bekväm i. Ibland vill man nästa klä upp sig, man vill ju vara fin när många ska lyssna, men jag måste känna mig bekväm för att kunna sitta still och se naturlig ut. Jag gillar dessa förberedelser. Kanske en anledning att få köpa en ny klänning?

Än finns några timmar kvar av denna långa måndag. Och tiden ska ägnat åt en bok.

Lördagsmorgonsreflektion

Veckans bästa stund är här jag jag startar med lördagsmorgon med kaffe och tankar. Den här lördagen började extra bra. Jag fick ett meddelande att min bokleverans från Adlibris var levererad till dörren av EarlyBird. Leverans av morgontidningsutdelaren. Det tycker jag är en mycket positiv utveckling. Stor skillnad mot PostNord som infört varannandagsutdelning.

Veckan har varit tuff men bra ändå. Det började i kaos med att ta hand om föräldrar på distans, bevaka egen hälsa, sedan få vaccin och senare biverkningarna. Det har inneburit att sitta ensam hemma med undantag för vaccineringen. Det är ju nödvändigt nu är smittspridningen exploderat men ibland kan jag saknat att se en annan människa.

Jobbmässigt är jag ändå nöjd. Mycket av allt slit från förra året börjar ge resultat. Gruppen mår bättre och bättre, stämningen är högre än någonsin och de allra flesta mår bra. En negativ trend är inte bara bruten, vi har vänt hela utvecklingen till något väldigt positivt. Det såg lite mörkt ut ett tag så det är så fint att se att det går att få till positiva förändringar i en grupp och att det till och med kan bli bättre än vad de önskat.

En annan bra sak är att jag börjar lära mig att ta paus. Om det finns en liten lucka mellan möten, försöker jag flytta mig till soffan. Kanske läsa en sida eller några siffor i ett sudoku. Bara några minuter gör skillnad.

Nu har jag hela helgen framför mig och den här helgen kan jag vara hemma. Ska visserligen jobba en del men det finns även tid för annat. Det första jag ska göra är att ta in allt från balkongen. Ovädret kräver att man förbereder sig, tänker jag, och jag vill vara säker på att inget far iväg och skadar något annat.

En helg som får mig att längta efter vardag

Redan i fredags började min pappa bearbeta mig för att jag skulle komma till honom i helgen. Mamma blev lagd på sjukhus och han har svårt att klara sig själv. Jag försökte så skjuta upp det, tror att de behöver mer hjälp när mamma är hemma igen, men pappa gav sig inte. Efter ett antal samtal under natt och lördagsmorgon fick jag ta bilen västerut.

Det fanns hur mycket som helst att göra: tvätta, städa, handla, lugna. Jag var så galet trött redan på lördagen. En moster finns nära och hon hjälper till, av omtanke men som kan stressa. Det blir mycket lugnare när jag tar över.

På söndagen tog jag på mig all skyddsutrustning jag kunde hitta när jag skulle till sjukhuset och lämna saker till mamma. Det var besöksförbud och jag var inte alls bekväm med att behöva gå in på en infektionsavdelning. Nu skulle det bra lämna över i en påse men känslan var inte så god. Det mest förvånande var när jag besökte apoteket på sjukhuset. Jag var den ende som hade munskydd. På ett sådant ställe hade jag förväntat mig annat beteende. Kändes i alla fall skönt att snabbt lämna sjukhusområdet.

Väl tillbaka i huset igen gick jag ner i källaren för att fixa med pannan. Där hittade jag en hyresgäst som hade samma ärende. Han är väldigt duktig och trevlig och hjälper mina föräldrar med mycket av det praktiska. Efter att ha pratat en stund berättade han att hans sambo har covid men han mådde bra. Jag hade inte träffat tjejen under helgen men det är ju gemensam hall mm.

Klockan hann passera 21 innan jag kom i väg. Jag var så trött efter att ha jobbat så mycket under helgen. Ändå är listan lång på saker jag borde hjälpa dem med. Jag var hemma strax före midnatt och nästan ramlade ner i sängen. Som jag längtade efter en avkopplande arbetsvecka!

Fint med helg

Det är fredag, arbetsveckan är slut och jag har både lyssnat på Spanarna i P1 och sett På spåret på Svt. Fick visserligen ställa in ett planerat vaccin-dos-intag pga lite halsont. Ingen fara men vill inte chansa. Allt kändes ändå ganska okej på kvällen när jag låg under en filt och läste en bok. Men ringde pappa och nu är det mamma som är inlagd på sjukhus.

Jag känner verkligen att jag bor lite väl långt ifrån. Och med halsont är det inte mycket idé att resa dit. Bara att avvakta.

Anar att det är lite så här året kommer att bli, så jag ska snabbt lära mig hur man hanterar allt. Det är min plan. Men först lite varm dryck för halsen.

Igång igen

Jag började jobba i fredags och det var ju en lagom lång vecka att börja med efter lite ledighet. Idag kändes det riktigt roligt att vara igång igen, jag var peppad och ivrig att sätta fart på saker. Det är så mycket bra som ska åstadkommas under året och då måste man börja direkt, tänker jag.

Det betydligt dystrare är mina föräldrars hälsotillstånd. De har drabbats av influensa av allvarligare sort. Det har pågått i snart två veckor och de säger själva att det inte varit med om något liknade tidigare. Pappa har haft legat inne på sjukhus men blev hemskickad kväll trots att han egentligen behöver hjälp. Kanske att de kan få viss hemvård.

Det är riktigt svårt för mig att bedöma hur allvarligt det är. Men de vill förstås inte smitta mig och vill att jag håller mig hemma. Jag har ju inte varit så rädd för vanlig influensa, här är det covid-19 som hägrar. Jag har medarbetare som har fått en andra omgång av smittan. Själv väntar jag på att få kunna boka tid för vaccinering, dos 3. Men som sagt, nu inser jag ju att andra influensor är kan ge minst lika allvarsamma konsekvenser. Men jag håller förstås tummarna för att mina föräldrar blir friska igen.

Jag tänker mig att det här ska bli ett riktigt bra år. Då behöver ju familjen hålla sig frisk.

Väntan

För min del blev inte söndagen den vilodag jag tänkt mig. Har läst lite, tog en promenad i regnet och hyllade min regnjacka. Sedan har jag skrivit. Jag sliter med mitt manus. Det finns alltid mer att göra men nu handlar det om finputsning, ny genomläsning och fortsatt putsning. Vi får väl se hur lång tid det kan ta innan jag vågar känna mig nöjd. Nu är jag dessutom i det läget att jag behöver skriva ut på papper. Jag behöver se det i skrift för att se vad jag missat.

Mitt i redigeringen ringde mamma. Pappa är dålig igen och blev hämtad med ambulans nu i kväll. Nu sitter vi och väntar på besked. Vågar inte gå och lägga mig men kanske är det fel strategi, bättre att vara utsövd om jag måste resa dit. Känner i alla fall tacksamhet att jag ställt in tänkta resor och är hemma.

Bara att fortsätta att vänta.

Ge mig helg

Vaknade väldigt tidigt i morse och kunde inte somna om. Vred mig varv på varv tills jag fick ge upp, vilket innebar att jag började jobba före halv sju. Det är extremt tidigt för mig som är morgontrött.  Fick några lugna timmar innan en kavalkad av jobbiga möten och samtal tog vid. Jag ids inte ens skriva om det.

Till dagens fina nyheter hör att min pappa fått den behandling som han så länge behövt vilket innebär att han mår lite bättre. Förhoppningsvis sker en vändning i sjukdomsförlopp, jag tror på det. Men det är inte lätt att vara på sjukhus i dessa dagar. Mamma fick inte följa med in på behandling utan fick sitta ute och vänta på honom i drygt tre timmar. Där blev hon tillsagd av passeraden läkare att hon inte borde vara där utan munskydd, vilket förstås skrämde henne aning. Jag är i alla fall glad att båda mina föräldrar är så friska att de kan vara hemma.

Dagens chock kom då de ringde en kvinna från verkstaden som lagar min bil. De hade stött på problem och det som jag tyckte var ett kostsamt besök blev genast dubbelt så dyrt. Jag tappade nästan andan av chocken men det är inte så mycket att göra mer än att acceptera. Nu har jag hämtat bilen, betalat och vill inte tänka mer på det. Jag blickar framåt.

En snabbvisit på biblioteket har jag också hunnit med och nu är energin slut. Nu vill jag bara ha en sak och det är ledigt. Ge mig helg.

Inte som jag tänkt

Mitt klockalarm ringde tidigt i morse och jag fick skynda på för att bege mig till en verkstad för att lämna bilen. De tog emot den, lovade att hjälpa mig och jag fick gå hem. Naturligvis började de regna under promenaden och jag hade inget paraply.

Väl hemma har digitala möten avlöst varandra. Finns inte ens tid att sträcka på benen eller brygga kaffe. På eftermiddagen ledde jag ett möten, insåg att det ringde i min jobbmobil, så började min privata mobil ringa samtidigt som min fasta telefon också ringde. Det var telefoner och sladdar överallt och jag försökte säga något klokt i mötet. Där gav jag upp, jag kan ju inte vara i fyra samtal samtidigt.

Tyvärr missade jag samtalet från verkstan och de har inte svarat när jag ringt. Jag trodde att de skulle fixa bilen under dagen men det är ju uppenbarligen fel. Det blir intressant att se när jag får tillbaka bilen. Jag saknar min lilla pärla, min frihet.

Ett av alla samtal var mamma som är väldigt orolig över pappa och hans dåliga hälsa. Nu vill hon att jag ska komma och vara hos dem. Pappa ska till sjukhuset i morgon så vi får väl se hur det går då. Jag vet faktiskt inte om det är oro eller riktigt allvarligt. Det vore i alla fall skönt om bilen blir klart fort så att jag snabbt kan ta mig till mina föräldrar, om det behövs. Det skulle kännas tryggare.

Det är inte mycket som blev som jag tänkt den här dagen. Men just nu orkar jag inte göra något åt det. Jag behöver vila och får ta hand om allt i morgon istället.

Annorlunda jul i år igen

Hemma igen efter ännu en annorlunda jul. Intressant att jular kan te sig så olika från år till år där förutsättningarna ändras med tiden. Det är del av livet.

For iväg redan på söndagen innan jul och passade på att besöka några gravar och min bror på vägen västerut. Min brorsdotter är gravid, det går inte så bra med stora risker för hennes och barnets hälsa. Hon blev inlagd på sjukhus några dagar före jul så jag fick inte chans att träffa henne. Jag lämnade i alla fall julklappar som hon fick öppna när hon var hemma över julafton och juldagen.

Dagen före julafton försökte min pappa och jag hitta en julgran. Vi genomsökte hela Örebrotrakten utan framgång. På eftermiddagen försökte jag såga ner olika buskar och grenar i trädgården men fick inte godkänt på några av mina kreativa julträd.

Julafton började segt. Min mamma fick ett epilepsianfall och var helt utslagen. Försökte övertala mina föräldrar att ringa återbud till min farbror som skulle komma på besök men de vägrade. Istället fick jag genomföra en turbostädning av hela huset, allt min mamma sagt ”det ordnar jag innan jul” men som hon inte orkat med. Hittade en kruka med en talltopp i, som jag norpade och klädde med fyra julkulor (de enda jag hittade). Det fick bli årets julträd. Övertygade i alla fall mina föräldrar om att inte laga julmat utan enbart en julmacka till vår gäst. Mer hann jag inte med när båda mamma och pappa var sängliggande. Fick i alla fall upp dem till Kalle Anka började på tv. Då vidtog nästa drama. Pappa fick kramper i bröstet och började må dåligt. Jag vet egentligen inte hur allvarligt det var (misstänkt liten hjärtinfarkt), men jag fick ägna det mesta av kvällen till att titta till mina krassliga föräldrar och göra regelbundna bedömningar om det var dags för ambulans eller ej. Jag har gjort bedömningen att inget sjukhusbesök skulle göra någon skillnad, enbart vila, och jag hoppas att jag har rätt.

På juldagen dröjde det ändå till klockan två innan jag fick upp mina föräldrar igen. På kvällen åt vid sill, lax och Janssons frestelse, en del av det tänka julbordet. På annandag jul tog vi nästa del dvs korvar och köttbullar. Det är inte så stor idé att laga julbord när föräldrarna är så krassliga.

Under annan dag jul tog jag med mig min mamma till en kyrka för att sjunga julsånger. Det var fint men antagligen ett misstag eftersom hon blev ännu sjukare och har legat i 40-grader feber sedan dess. Även min pappa har varit krasslig och jag har mest suttit och läst böcker. Har även haft lite sms-kontakt med min brorsdotter som blev inlagd på sjukhus igen och kommer att få vara där till dess bebisen vill komma ut. Det är två månader kvar till beräknad nedkomst och eftersom bebisen är väldigt liten är varje dag i magen värdefull. Håller tummarna för att allt går bra.

Tänker att numera är jag inne i en period då jag får vara glad och tacksam om alla mina nära överlever jul och att jag får med mig dem in i det nya året. Visst hade det varit gott med julmat, knäck och kola men jag värdesätter min familj högre så jag är känner tacksamhet även för denna annorlunda jul.