Ljus framtid

Bortsett från akademi-haveriet känns livet lättare och gladare. Kanske är det våren, ett stärkt självförtroende, en kombination eller något helt annat. Oavsett så känner jag mig glad och fri.

I veckan var jag på en anställningsintervju för ett jobb som flyger högt över mina drömmar. Jag kommer antagligen inte att få jobbet, men intervjun lärde mig massor. Jag var supernervös men lyckades ändå genomföra en ett bra samtal där jag våga visa vem jag är, och låta mina fina egenskaper blomstra. När jag väl insåg hur långt jag kom i processen, insåg jag också mitt eget värde och vilka jobb jag kan söka. Det här har stärkt mitt självförtroende enormt. Det var värt all nervositet och jag känner mig stärkt.

Jag trivs med studierna och är glad att jag inte tackat ja till jobberbjudanden utan håller fast vid målet att få en examen. Jag hade inte fixat kombinera plugg och jobb den här våren. Men förr eller senare behöver jag ett jobb så jag spanar lite för att inte missa några chanser. Den här veckans lärdomar, har gett mig inspiration till att spana in fler typer av jobb och våga mer. Jag blir allt mer hungrig och sugen på att jobba men å andra sidan ser jag fram emot ett sommarlov.

Självklart vet jag inget om framtiden men idag känner jag en stark framtidstro och mig magkänsla säger att framtiden kommer att bli riktigt bra.

Kultursjälvförtroende

RidåKultur är viktigt för mig. Jag gillar att uppleva kultur. Litteratur, teater och konst berikar mig. Men kultur är inte så lätt som jag först trott. Att läsa har alltid varit naturligt, teater tog lite mer tid att ta sig an och konsten har varit svårast. Det är som att jag inte riktigt haft mod att våga, som att självförtroende varit lågt. Har jobbat en del på mitt kultursjälvförtroende, men måste erkänna att det vacklar.

Det här tänkte jag på när jag gick från Maria Stuart-föreställningen och jag har tänkt sedan dess. Jag är helt medveten om att vi har olika smak, olika önskemål och att det ska finnas något för alla. Jag kan inte gilla allt och det är jag beredd på.

Men samtidigt är det inte kul att känna sig utesluten. Det gör att jag tappar modet att våga testa nya kulturformer. Jag vill ju inte känna mig dum, som att vissa former bara passar de kultursmart. Jag tror att kulturen ständigt måste jobba med att välkomna alla, bjuda in och hjälpa till. Det gäller både kulturen i sig och de forum där kulturen finns.

De senaste dagarna har jag läst en hel del recensioner, främst teater. De är ofta mycket välskrivna, vackra texter. Men återigen får jag känslan att jag inte alltid förstår. Det kan vara ord jag knappast använder i mitt språk, termer och beskrivningar som inte tillhör den verklighet jag lever i. Analyser som mer liknar avhandlingar i dramatik eller psykologi. Det är förstås inte sant men det är känslan. Som att kulturen använder sig av språk som inte släpper in vem som helst.

Känner att jag måste jobba lite mer på mitt kultursjälvförtroende. Det har verkligen gått i botten. Jag vill ju helst uppleva, att kulturen berikar mig. Den känslan behöver jag ta tillbaka.