Vinter i P1

Vinter i P1 är ett vinterns alternativ till Sommar i P1. Åtta vinterpratare har knåpat ihop intressanta program som har sänt nu under jul och nyårshelgen. Jag har valt att lyssna via webben och jag har valt att lyssna med mindre musik.

Min lyssning har blivit sex hela program, ett som jag bara har slölyssnat på och ett som jag helt avstått från eftersom det inte intresserar mig alla.

De program som jag uppskattat allra mest är Hans Rosling och Terese Cristiansson. De har mycket att lära ut och de delar med sin av sina kunskaper på ett givande sätt. De berikar mig och vidgar mitt medvetande. Rosling gör det faktabaserat med Terese gör det mer med känslor.

Lars Lerin och Kjell Enhager är de som överraskade mig mest. Jag var aningen tveksam till att lyssna med deras program var personliga och intressant och väckte mycket nyfikenhet.

Största besvikelsen var Alice Teodorescu. Hon talade om kärlek, mest faktabaserat men det övertygade inte mig. Känner mig tveksam till om hon är rätt person att dra de slutsatser hon gör och sprida den kunskapen. Framförallt saknade jag känslan och värmen i hennes program. Den andra besvikelsen stod Johan Rockström för. Det var nog intressant men så svårt att fokusera på. Jag tappade fokus hela tiden, det gick inte att hålla fast i alla ord och all fakta. Tyvärr inget välkomponerat program.

Två program hade jag bestämt mig för att inte lyssna på; Sanna Lundell och Olof Wretling. Av någon anledning råkade jag ändå lyssna på Lundells program och det bekräftade mina farhågor. Hennes känslor och idéer är inget jag vill lägga tid på. Det stärkte mitt beslut att avstå från Wretlings program och det beslutet har jag hållit fast vid.
Nu återstår bara att vänta till sommaren igen.

Sommar, sommar igen

Av mina beskrivningar av Sommar i P1 kan man kanske tro att jag är nöjd med mycket. Jo, jag försöker nog hitta något intressant, tycker att det annorlunda berikar. Men det finns även sådant som jag faktiskt inte lyssnar till. Jag stänger av. Livet är för kort för att jag ska hinna med dessa program.

Zara Larsson är en av dessa program. Jo, jag försökte lyssna men tyvärr så kan jag inte hitta något som får mig att vilja lyssna vidare.

Samma sak gäller för Leila Lindholms program. Även här har jag försökt hitta något som ger mig något, men det gör jag inte.

Just nu är jag på väg att stänga av Arash ”Ash” Pournouri program. Det är antagligen bättre än vad jag kan ta in just nu.

Men så finns det ett program som jag lyssnat till och som jag faktiskt inte tycker om. Jag blir besviken och upprörd. Det är Sanna Lundells program. Det är väldigt tydligt att vi tycker olika om många saker. Så kan det vara, och det respekterar jag. Vi ser på problem i samhället på lite olika sätt och har därmed lite olika syn på lösning. Jag var beredd att lyssna men jag upplever inte att jag får samma respekt tillbaka. Bara för att jag inte använder mig av ordet feminism, så betyder inte det att jag blundar för frågorna eller att det saknas något i min hjärna. För mig känns det väldigt respektlöst att uttrycka sig som Lundell gör, som att hon inte vill lyssna till andra personers syn, se vad som förenar och hur vi kan komplettera varandra. Det här gör mig ledsen och besviken. Jag tror inte på att stänga dörrar, det är inte vägen framåt. Därutöver uppfattar jag att Lundell tar sig viss frihet att berätta min sanning utan att ha bett mig om lov, som att hon har rättigheten att beskriva hur kvinnor känner och vad kvinnor får vara med om. Jag vill själv berätta min version och få respekt för den.

Smaken är olika. Och det är ju inte svårare än att stänga av.