Hemma

Efter dagar på resande fot är det fint att vara hemma igen. Hotellfrukost är gott men mitt eget morgonkaffe på balkongen är ännu bättre. Nu sitter jag och myser.

Tågresan hem gick bra. Eftersom resan startade samtidigt som det pågick en viss fotbollsmatch, tycks det som att några passagerare valde annat än att åka tåg. Det var lugnt och stillsamt. Hamnade bredvid en kvinna och efter ett tag blev det ett mycket trevligt samtal. Vi delade ett vandringsintresse och det kan man prata om hur länge som helst. Jag älskar dessa samtal, helt oplanerade och i sansad ton.

´Här hemma är det främst mina balkongblommor som längtat efter mig då det varit varmare än jag trott. Det gillar när jag kommer med vattenkannan. Kanske väntar även tvättkorgen på mig, men det skjuter jag upp tills i kväll. Det ser ut att bli en fin dag att ta vara på.

 

Annonser

Vi måste våga prata om…

Ett av de uttryck som får varningsklockor att ringa hos mig är: ”Vi måste våga tala om…”. Jag avskyr när något försöker lägga skuld på mig och påstå att det handlar om mod, när det oftast handlar om att jag väljer tillfälle att prata om vissa saker. Min syn är att vi inte ska hindras att tala om olika frågor, däremot behöver man inte tala om allt, alltid. Det handlar inte enbart om modet att våga, utan även förmågan att välja rätt tid för samtalet. Framförallt handlar det om hur vi talar om olika frågor.

Jag tycker mig se en mycket positivt utveckling där människor talar öppet om hälsa, ohälsa och olika funktionsnedsättningar. Det senaste tre åren har jag i flera samtal lyssnat till personer som berättat om sina psykologiska sjukdomar. De har tagit upp ämnet när de känt sig redo för det. Självklart var det ovant första gången men nu är det inte så konstigt. Med ovant menar jag att jag inte alltid vetat hur personen vill att jag ska reagera – dvs ska jag bara lyssna, ställa frågor, visa medlidande eller se det som en naturlig del av livets bergochdalbana. Och jag menar att det är en naturlig del i en förändring, allt är inte perfekt direkt och vår förmåga kan behöva träning.

Mindre bra exempel på utveckling är när jag blir skriven på näsan och tvingad att prata om sjukdomar och annat, när jag själv inte är inne på det. Det kan handlar om att jag personligen är inne i en situation där det är svårt att se objektivt på frågan. Som i all kommunikation, tycker jag att det handlar om ett samspel där båda parter behöver respekteras. Att jag, vid en specifik tidpunkt, väljer att avstå en diskussion betyder inte att jag avstår för alltid.

Ett annat mindre bra exempel är när de som ”måsta våga prata om… ” just pratar men inte lyssnar. Det är som att vi andra bara ska lyssna och ta till oss. Jag uppfattar det som att vi andra inte är bemyndigade med egen åsikt. Det förekommer tyvärr både i samtal och i sociala medier.

Min tro är att vi behöver lära oss att tala om allt, göra det på ett respektfullt sätt och även lära oss hur vi ska samtala med varandra. I det ingår att lyssna på andra och även ha förmågan att inse att vi är olika.

Nära en groda

Hoppsan, hejsan så det kan gå när man inte tänker sig för.

I förmiddags satt jag hemma hos en studiekompis och pluggade. Vi kämpade och slet med några olika uppgifter och jämförde resultat. Samtidigt pratade vi en hel del bland annat som skolan men även lite annat. När vi var klara, var min plan att ta mig hem för att ta del av presskonferensen där polisen skulle berätta om sin utredning och Kevin-fallet. Det berättade jag för min kompis.

När Kevin dog i slutet av 90-talet, var det en nyhet men jag följde inte fallet jättenoga. Däremot blev jag illa berörd av Svt:s dokumentär som sänder 2017 och sedan dess har jag läst på lite mer. Känns som en förfärlig tragedi.

Så snart jag öppnat munnen kom jag på att min studiekompis är polis. Hon har, så klart, sett dokumentären på ett annat sätt och hade viss kritik. Jag är helt övertygad om att det är befogad kritik. Jag var bara inte förberedd, mentalt, på hennes synsätt. Vi insåg båda att det inte var läge att gå i djupare diskussion då båda insåg att vi vet alldeles för lite om fallet.

Det vi båda är överens om, är att vi ser ett behov av att kunna leta fel utan att leta syndabockar, att vi kan lära för framtiden om vi skulle ha en kultur där det går att erkänna misstag utan att bli anklagad och dömd. Den diskussionen ser jag fram emot att fortsätta.

Glada samtal

Vilka fantastiska samtal jag haft under min vistelse i Umeå. Det blev en riktigt glad överraskning och var inte något som jag väntat mig. Var jag än kom – hotellet, butiker, museer och evenemang – så har jag fastnat i samtal. Jag har pratat med folk på caféer och i dörröppning.

Jag fastnade länge i ett samtal om kultur med kvinnan som sålde biljetter på Norrlandsoperan. Oj så vi skrattade. Varma skratt direkt från hjärtat om allt möjligt.

Vid bildmuseet hade jag ett jätteintressant samtal med en av guiderna. Jag tror att jag var kvar hos henne i en halvtimme. Vi pratade om konsten, Umeå, museer, böcker, litteratur, norrsken och Sara Lidman.

För mig betyder dessa samtal mycket. Att dela tankar med en helt okänd människa kan innebära så mycket. Jag fick goda råd, kloka tankar och glada skratt. Jag hoppas att jag kunde ge något tillbaka.

Bokcirkeltugg

Ikväll har jag varit på bokcirkelträff på biblioteket. Jag brukar uppskatta dessa träffar men ikväll blev jag lite besviken. Några personer är väldigt öppna, diskuterar och lyssnar med andra driver sina egna åsikter. Ikväll var det tre personer som dominerade samtalet och som jag upplevde det, var det en person som inte respekterade andras åsikter.

För mig är det olikheten som berikar, det är olikheten som för diskussionen framåt. Det är vi ganska överens om i gruppen. Däremot agerar en person inte som hen lär. Jag upplevde starkt att hen inte respekterade de som inte hyllade boken vi läste. Det gjorde att vi som inte uppskattade boken tystnade. Det blev en lite märklig diskussion.

Måste fundera på hur jag ska göra framöver. Jag gillar diskussionen samtidigt som respekten är viktigt för mig. Att sitta tyst är inte givande. Hoppas att kvällens diskussion var en tillfällig dipp.

Fredagsmys

Efter en ganska seg fredag med julklappsinslagning, blev kvällen betydligt festligare. Jag var bjuden på en midvinterfest hos en väninna, vilket var en väldigt trevlig tillställning. Det blev nästan som en kick off för julen. Eftersom jag inte kände några av gästerna, fick jag går runt och ta kontakt. Det blev väldigt många trevliga samtal med personer som jag annars inte skulle träffat. Det är sådant som berikar. Dessutom fanns god dryck och läckerheter till tilltugg. En jättefin kväll.

När jag skulle hem, tog jag en promenad genom stan. Över Östermalm och Östermalmstorg, ner till Dramaten vid Nybroviken och sedan Hamngatan upp via Kungsträdgården. Julbelysningen i Stockholm är verkligen bedårande. Stannade även utanför NK och kollade deras ”Fanny och Alexander”-inspirerande julskyltning, vilken inte imponerade på mig. Jag saknade den värma julkänslan i den. Slutligen landade jag vid Centralen och tåg tåget hem. Nöjd och glad över en fin och mysig fredagskväll.

Bra kan vara gratis

Bra saker en onsdag i december:

• Jag har visserligen svårt med fokus men när jag väl lyckas fokusera blir det mycket bra och jag får mycket gjort på kort tid.
• Har hittat en ny paradrätt i form av tonfisksås som passar både till pasta och ris. Enkelt och gott.
• Mammas saffransskorpor och en kopp kaffe och gör underverk när det känns tungt i pluggandet.
• En lunch med väninna är nu bokad så att jag har något glatt att se fram emot.
• Samtal med handledaren gav trygghet i att mitt skolarbete inte är helt galet.

När man ser det så här är det lätt att se att bra saker inte behöver vara kostsamma!