Om besvikelse

Samtal och att möta andra människor är viktigt för mig. Därför fortsätter jag att kontakta vänner och träffas för lunch eller fika. Häromdagen besökte jag en gammal klasskompis. Vi gick två år tillsammans på gymnasiet. Sedan dess har vi jobbat i samma bransch och träffats via jobbet. 18 års vänskap så här långt.

Vi kom att samtala om besvikelser. Känslan av besvikelse när andra inte lever upp det som man tror är förväntat. Även om förväntningarna inte alltid är uttalade, att det inte finns formella krav, kan det ändå finnas något som gör att man har anledning att förvänta sig något av varandra.

Min vän tog upp känslan av besvikelse och att besvikelsen kan kännas ännu värre när man inte kan göra något. Det handlade bland annat om att det vi trodde vi gjorde tillsammans i en grupp, var viktigt för hela gruppen men när det visat sig att andra i gruppen inte brytt sig alls. Den gemenskap vi trodde fanns, var en bluff. Det handlade även om att vi förlorat kontakten med några som vi inte trodde vi skulle förlora som vänner, men där personerna satt sig själv i centrum och varken bryr sig om vänskap eller någon av oss.

Vi förstår att vi inte har någon rättighet att förväntas oss gemenskap, vänskap eller att andra ska hålla sina ord om fortsatt kontakt. Det hindrar inte att vi känner besvikelse. Våra känslor har vi rätt till. Vi har rätt att önska gemenskap och vänskap och vi har även rätt till känslan av besvikelse, trots att det tyvärr inte är någon angenäm känsla.

Kan inte säga att vi kom fram till något. Och ibland räcker det. Att dela, att lyssna och bli lyssnad på.

Annonser

Goda samtal

Den senaste tiden har jag kunnat glädjas åt många goda samtal. Djupa, innerliga samtal som betyder mycket för mig, samtidigt fyllda av skratt.

Att sitta hemma och plugga, som jag gör, är effektivt men inte alltid intellektuellt stimulerande. För att utvecklas och trivas behöver jag, som de flesta andra människor, blir utmanad av andra och andras tankar. Att träffa andra är viktigt. Därför har jag lagt lite extra tid och energi på att ta kontakt med vänner och bekanta. Jag har bokat frukostar, luncher och fikaträff med vänner och även återupptagit kontakt med gamla kompisar.

Detta är väldigt givande på många plan. Kul att träffa människor som jag tycker om, värdefullt att få utbyta tankar, idéer, varva lyssnandet och att prata av sig. Ett timme med ett gott samtal ger både insikter och energi. En intressant iakttagelse är att några av de jag träffat, inte är jättenära vänner, men att med rätt samtalsämnens så blir det väldigt förtroligt ändå, när båda vill. Hur vi använder tiden är det som avgör.

Det här är jag tacksam för. Det tar visserligen energi att ta kontakt, tid för samtalen, kostnader för fika men det berikar på så många andra sätt. Det blir definitivt plus på energikontot!

Att äta en gaffel

Livet som distansstudent betyder att jag behöver få träffa vänner och samtala över en god lunch ibland. Det blir för ensamt att sitta hemma hela dagarna.

Igår träffade jag en väninna som vanligen har med sig matlåda. Vi pratade om hur lyxigt det känns att äta lunch på restaurang när man inte gör det så ofta. Det är verkligen mysigt. Idag träffade jag en annan väninna och vi gjorde valet att köpa med oss onyttig mat och äta i en park. Det var en vacker sommardag och hur mysigt som helst att sitta ute. Kontrasten är stor och jag älskar båda lunchalternativen!

Park-mat har sina nackdelar. När jag ätit mig mätt men ändå hade mycket mat kvar, kände jag något hårt i munnen. Jag insåg att det var plast. Vid närmare granskning av min gaffel, så var en tand borta. Men min plastbit var ju bara en del. Var fanns resten? Fick känna noggrant och turligt nog hade jag mer plast kvar i munnen som jag kunde spotta ut. Otroligt dumt att äta en gaffel när man har gott om mat. Tror dock att jag fick ut allt dvs ingen plast som kan skada magen.

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam för dessa lunchträffar. De betyder mycket.

Ännu en innehållsrik dag

Ännu en tidig start på dagen. Denna dag för att förbereda en webbaserad workshop, en obligatorisk skoluppgift. Jag tycker att dessa möten är ganska svåra men det gick bra även idag. Det var någon form av handledning och jag såg till att få svar på våra frågor. Min studiegrupp förlitar sig lite på att jag ställer frågor och har koll. Det mest intressanta är att läraren inte hade alla svaren och att en del var helt felaktiga. Men som elev är jag i underläge och kan inte ifrågasätta. Bara att acceptera båda fakta och tokigheter.

Nästa punkt på dagsagendan var att åka in till stan för att äta lunch med två väninnor. Jag är väldigt glad för vår vänskap, att vi kan träffas och bry oss om varandra. Det betyder mycket. Och mat är gott, det är ju inte så att jag få lagad mat varje dag.

Besök på Kungliga slottet överträffade alla förväntningar och sedan blev den en rask promenad mot Söder. En förening där jag sitter i styrelsen hade årsstämma och därefter konstituerande styrelsemöte. Det har varit lite struligt i alla förberedelser och arbetet med årsredovisning men mötet gick bra vilket är skönt.

Under det efterföljande minglet hade jag ett mycket givande samtal med en man som har mycket lång erfarenhet i finansvärlden. En klok man och det var intressant hur vi kunde vrida och vända på frågeställningar, ifrågasätta sanningar och se framåt. Vi pratade länge och tiden rann iväg. Åh, vilket stimulerande samtal.

 

Smärtsam jobbintervju

Åt lunch på ett café idag med sydamerikans mat. Det är ett litet och trångt ställe men idag var det lugnt. Jag satt på övervåningen och där fanns två ytterligare gäster, en kvinna och en man.

Det visade sig att det var en anställningsintervju. Det var mest mannen som pratade, och snarare malde på utan att ställa öppna frågor. Kvinnan sa nog inte ens fem hela meningar under hela samtalet. Några spridda ja som bekräftade vad mannen sa. Den mest konkreta frågan handlade om fridsintressen och kvinnan svarade att hon mest söker jobb.

Det var smärtsam att sitta och lyssna på detta samtal (men skulle se dumt ut att hålla för öronen). Mannan fick inte särskilt många svar och det beror både på bristande förmåga i att intervju och kvinnans bristande förmåga att tala för sin sak. Jag vill så gärna bryta in och coacha dem både men det gjorde jag förstås inte. Turligt nog var samtalet över hyfsat fort.

Tycker lite synd om dem båda för denna hemska upplevelse.

 

Ett oväntat telefonsamtal

Idag ringde det på min mobil och det var ett för mig okänt telefonnummer. Jag var lite stressad med valde att svara. I luren hörde jag en röst som jag genast kände igen men som jag inte hört på väldigt många år.

Mannen som ringde gick i samma gymnasieskola som jag. Vi gick inte i samma klass men bodde på internat i samma område. På det sättet umgicks vi nästan dygnet runt under ett år. Vi umgicks även några år efter skolan men sedan rann kontakten ut i sanden, någon gång i mitten av nittiotalet. Så ringer han idag för att säga hej.

Jag blev väldigt överraskad och väldigt glad. Det blev ett ivrigt samtal och allt möjligt, mest om livet. Det är så häftigt att man kan öppna sig då direkt för varnadra efter så många år.

Nu önskar jag att jag kommer ihåg känslan, gengäldar den på något sätt samt göra samma sak mot någon annan.

Samtal i bastun

Det händer inte ofta men av någon anledning bestämde jag mig för en stund i bastun efter min fredagssimning. Där satt kvinnan som jag sett i bassängen. Vi var de enda som motionssimmat när jag var i bassängen så det var lätt att känna igen varandra. Vi började prata. Prat om simning, träning och hygien.

Så började kvinnan prata om vandring. Två gånger hade hon vandra till Santiago de Compostela, pilgrimsvandringen på ca 80 mil i Spanien. Det var som att hon anade att det skulle passa mig. Jag hade inte nämnt att jag gillar vandring. Jag fick massor av tips och nu är jag verkligen sugen på att göra en sådan vandring. Tänk att få vandra i en hel månad!

Och tänk vad ett samtal med en okänd kvinna kan betyda!