Bra kan vara gratis

Bra saker en onsdag i december:

• Jag har visserligen svårt med fokus men när jag väl lyckas fokusera blir det mycket bra och jag får mycket gjort på kort tid.
• Har hittat en ny paradrätt i form av tonfisksås som passar både till pasta och ris. Enkelt och gott.
• Mammas saffransskorpor och en kopp kaffe och gör underverk när det känns tungt i pluggandet.
• En lunch med väninna är nu bokad så att jag har något glatt att se fram emot.
• Samtal med handledaren gav trygghet i att mitt skolarbete inte är helt galet.

När man ser det så här är det lätt att se att bra saker inte behöver vara kostsamma!

 

Annonser

Mer diskussion

Följer varje dag händelseutvecklingar kopplade till metoo-bekännelserna som blir fler och fler. Jag tycker debatten är viktigt och bra. Samtidigt vet jag hur svårt det är att ändra värderingar och jag ser med viss oro på utvecklingen. Att berätta är ett viktigt steg men vi har så mycket mer att göra innan ändring faktiskt sker.

En farhåga är att det som har utsatt kvinnor för olika typer av övergrepp, nu åker ut i kylan. Vart tar de vägen? Vad händer med dem? Genom att de inte finns kvar i sammanhang, finns inte heller någon form av samtal och behandling. Företagen där de varit anställda har köpt ut och har inte längre något rehabiliteringsansvar. Jag är inte övertygad om att utanförskapet leder till bättring. Självfallet ska de stå för vad de gjort men hur kommer vi vidare?

En annan farhåga är nu att många män (även kvinnor) förväntas vara helt tysta. Som jag upplever det är detta en tid för utsatta kvinnor att tala. Andra åsikter och perspektiv är inte välkomna. Självklart ska vi stötta kvinnor som blivit utsatta. Men kan det göras och ändå välkomna en diskussion? Jag tror att vi behöver prata. Även om vi inte är helt överens. Att tysta ner, förbjuda andra att yttra sig, ser jag inte som en långsiktig lösning.

Jag tror att vi ganska snart behöver gå vidare från att berätta om händelser, leta syndabockar till att ta mer av diskussion och skapa förändring.

Om besvikelse

Samtal och att möta andra människor är viktigt för mig. Därför fortsätter jag att kontakta vänner och träffas för lunch eller fika. Häromdagen besökte jag en gammal klasskompis. Vi gick två år tillsammans på gymnasiet. Sedan dess har vi jobbat i samma bransch och träffats via jobbet. 18 års vänskap så här långt.

Vi kom att samtala om besvikelser. Känslan av besvikelse när andra inte lever upp det som man tror är förväntat. Även om förväntningarna inte alltid är uttalade, att det inte finns formella krav, kan det ändå finnas något som gör att man har anledning att förvänta sig något av varandra.

Min vän tog upp känslan av besvikelse och att besvikelsen kan kännas ännu värre när man inte kan göra något. Det handlade bland annat om att det vi trodde vi gjorde tillsammans i en grupp, var viktigt för hela gruppen men när det visat sig att andra i gruppen inte brytt sig alls. Den gemenskap vi trodde fanns, var en bluff. Det handlade även om att vi förlorat kontakten med några som vi inte trodde vi skulle förlora som vänner, men där personerna satt sig själv i centrum och varken bryr sig om vänskap eller någon av oss.

Vi förstår att vi inte har någon rättighet att förväntas oss gemenskap, vänskap eller att andra ska hålla sina ord om fortsatt kontakt. Det hindrar inte att vi känner besvikelse. Våra känslor har vi rätt till. Vi har rätt att önska gemenskap och vänskap och vi har även rätt till känslan av besvikelse, trots att det tyvärr inte är någon angenäm känsla.

Kan inte säga att vi kom fram till något. Och ibland räcker det. Att dela, att lyssna och bli lyssnad på.

Goda samtal

Den senaste tiden har jag kunnat glädjas åt många goda samtal. Djupa, innerliga samtal som betyder mycket för mig, samtidigt fyllda av skratt.

Att sitta hemma och plugga, som jag gör, är effektivt men inte alltid intellektuellt stimulerande. För att utvecklas och trivas behöver jag, som de flesta andra människor, blir utmanad av andra och andras tankar. Att träffa andra är viktigt. Därför har jag lagt lite extra tid och energi på att ta kontakt med vänner och bekanta. Jag har bokat frukostar, luncher och fikaträff med vänner och även återupptagit kontakt med gamla kompisar.

Detta är väldigt givande på många plan. Kul att träffa människor som jag tycker om, värdefullt att få utbyta tankar, idéer, varva lyssnandet och att prata av sig. Ett timme med ett gott samtal ger både insikter och energi. En intressant iakttagelse är att några av de jag träffat, inte är jättenära vänner, men att med rätt samtalsämnens så blir det väldigt förtroligt ändå, när båda vill. Hur vi använder tiden är det som avgör.

Det här är jag tacksam för. Det tar visserligen energi att ta kontakt, tid för samtalen, kostnader för fika men det berikar på så många andra sätt. Det blir definitivt plus på energikontot!

Att äta en gaffel

Livet som distansstudent betyder att jag behöver få träffa vänner och samtala över en god lunch ibland. Det blir för ensamt att sitta hemma hela dagarna.

Igår träffade jag en väninna som vanligen har med sig matlåda. Vi pratade om hur lyxigt det känns att äta lunch på restaurang när man inte gör det så ofta. Det är verkligen mysigt. Idag träffade jag en annan väninna och vi gjorde valet att köpa med oss onyttig mat och äta i en park. Det var en vacker sommardag och hur mysigt som helst att sitta ute. Kontrasten är stor och jag älskar båda lunchalternativen!

Park-mat har sina nackdelar. När jag ätit mig mätt men ändå hade mycket mat kvar, kände jag något hårt i munnen. Jag insåg att det var plast. Vid närmare granskning av min gaffel, så var en tand borta. Men min plastbit var ju bara en del. Var fanns resten? Fick känna noggrant och turligt nog hade jag mer plast kvar i munnen som jag kunde spotta ut. Otroligt dumt att äta en gaffel när man har gott om mat. Tror dock att jag fick ut allt dvs ingen plast som kan skada magen.

Jag är i alla fall väldigt glad och tacksam för dessa lunchträffar. De betyder mycket.

Ännu en innehållsrik dag

Ännu en tidig start på dagen. Denna dag för att förbereda en webbaserad workshop, en obligatorisk skoluppgift. Jag tycker att dessa möten är ganska svåra men det gick bra även idag. Det var någon form av handledning och jag såg till att få svar på våra frågor. Min studiegrupp förlitar sig lite på att jag ställer frågor och har koll. Det mest intressanta är att läraren inte hade alla svaren och att en del var helt felaktiga. Men som elev är jag i underläge och kan inte ifrågasätta. Bara att acceptera båda fakta och tokigheter.

Nästa punkt på dagsagendan var att åka in till stan för att äta lunch med två väninnor. Jag är väldigt glad för vår vänskap, att vi kan träffas och bry oss om varandra. Det betyder mycket. Och mat är gott, det är ju inte så att jag få lagad mat varje dag.

Besök på Kungliga slottet överträffade alla förväntningar och sedan blev den en rask promenad mot Söder. En förening där jag sitter i styrelsen hade årsstämma och därefter konstituerande styrelsemöte. Det har varit lite struligt i alla förberedelser och arbetet med årsredovisning men mötet gick bra vilket är skönt.

Under det efterföljande minglet hade jag ett mycket givande samtal med en man som har mycket lång erfarenhet i finansvärlden. En klok man och det var intressant hur vi kunde vrida och vända på frågeställningar, ifrågasätta sanningar och se framåt. Vi pratade länge och tiden rann iväg. Åh, vilket stimulerande samtal.

 

Smärtsam jobbintervju

Åt lunch på ett café idag med sydamerikans mat. Det är ett litet och trångt ställe men idag var det lugnt. Jag satt på övervåningen och där fanns två ytterligare gäster, en kvinna och en man.

Det visade sig att det var en anställningsintervju. Det var mest mannen som pratade, och snarare malde på utan att ställa öppna frågor. Kvinnan sa nog inte ens fem hela meningar under hela samtalet. Några spridda ja som bekräftade vad mannen sa. Den mest konkreta frågan handlade om fridsintressen och kvinnan svarade att hon mest söker jobb.

Det var smärtsam att sitta och lyssna på detta samtal (men skulle se dumt ut att hålla för öronen). Mannan fick inte särskilt många svar och det beror både på bristande förmåga i att intervju och kvinnans bristande förmåga att tala för sin sak. Jag vill så gärna bryta in och coacha dem både men det gjorde jag förstås inte. Turligt nog var samtalet över hyfsat fort.

Tycker lite synd om dem båda för denna hemska upplevelse.