Torsdagssynd

Jag skulle aldrig ha skrivit om hur bra min onsdag var. Turen höll bara i sig några timmar. Redan vid åttatiden i morse kom första samtalen med ny utmaning. Sedan kom ett pärlband av mycket svårsmälta samtal. Efter varje samtal fick jag meddela min chef att något hänt. Det här är nästan overkligt. Att det kommer svåra samtal händer, någon gång per år. Men inte tre på samma dag. Jag är helt slut.

Ikväll tog jag en promenad till affären och köpte godis. Nu äter jag onyttigt och lyssnar på en ljudbok. Mer tänker jag inte göra idag. Godis är förstås syndigt på en torsdag men det struntar jag i. Idag behövs det.

Tiden försvann

Dagarna flyter fram, möten avlöser varandra och telefonen ringer i ett. Tacksam för att många samtal är så lyckade och blir så givande. Att så många problem landar hos mig är ju trots allt ett förtroende att jag lyssnar och löser. Och varje löst fråga ger energi.

Idag försvann tiden. Helt plötsligt hörde min adept av sig, som jag är mentor för, jag hade missat tiden med några minuter. Bara att be om ursäkt. Det blev ett fantastiskt bra samtal. Jag kunde ge henne stöd samtidigt som hon lär mig massor om hur man som ny i Sverige blir bemött, hur märklig vår kultur an te sig och vilka missförstånd som kan uppstå.

Det var fullt upp hela dagen och långt in på kvällen så det var först vid de senaste nyhetssändningarna som jag hann uppfatta att nya restriktioner men anledning av pandemin när på väg. Trist men jag har full förståelse för dem. Måste läsa på ordentligt vad som gäller och vad jag själv kan göra.

Tänk om pandemitiden kunde försvinna lika snabbt som min semester brukar försvinna!

Perspektiv

Jag är inne i min tredje semestervecka av fyra och jag har det bra. Jag har fått så många fina dagar, bra väder, avkoppling och återhämtning. Det är jag som bestämmer vad jag vill göra och om inget blir gjort så är det mitt eget ansvar.

En reflektion är dock att jag inte pratar med någon. Eftersom det inte är så klokt att träffa andra människor så blir det inga riktiga samtal. Det har blivit några korta utbyten under vandringar om väder och leder samt ett samtal med paret på hotellet i Kristianstad. Att jag kan räkna samtalen är ju ovanligt. I en jobbtillvaro minns man ju knappt alla samtal under en och samma dag. Jag har inget problem med att vara själv, men jag kan längta efter diskussion, bli utmanad, bli påmind om att det finns andra synsätt än mina egna tankar.

Så kom en annan påminnelse. Det är fyra år sedan vi begravde min älskade ögonsten. Svårare dag har jag inte varit med om och klarade jag den, så klarar jag mycket. Att ha möjlighet att faktiskt kunna se fram emot att träffa vänner igen, är så otroligt mycket bättre än att veta att det är försent. Finns ingen anledning att riskera att förlora någon för få en liten pratstund nu. Så med lite perspektiv så väntar jag så gärna på att få träffa andra igen.

Att få dela några ord, en kort stund

När man bor ensam kan det gå dagar, t.o.m. veckor utan att man träffar en person. Jag pratar i telefon och möter människor via datorns alla appar, men fysisk är denna typ av möten få. Den jag ”träffar” är Mannen i Pressbyrån. Vi byter några ord varje gång jag passerar. Typ den ende vars blick jag möter. Tänk att främling kan bli så viktig.

Häromdagen stötte jag ihop men en av städarna på jobbet. Det är ingen jag känner, en äldre herre om är anonym för de flesta av oss. Vi började prata och orden fullständigt vällde ut ur honom. Han bodde ensam, hade ingen att dela sina tankar med. Kanske var jag den första han pratat med i veckan.

Lite senare samma dag dök jag på en kollega jag aldrig träffat tidigare. Även hon pratade på. Först var det lite trevligt småprat, men snart förstod jag hur mycket oro hon hade inom sig, oro som behövde komma ut. Hon har sin familj men jag förstod att mannen inte visade något intresse av att lyssna till henne.

Jag tycker att det är så tydligt – vad som är viktigt för oss. Är man ensam kan dessa små samtal vara en så viktig del av dagen. Telefonsamtal ersätter inte allt. Det är i det nära samtalet som kroppen även talar, man möter en blick, nickar eller skickar ett leende. Tänker förstås på Maslows behovstrappa där våra grundläggande behov måste tillgodoses först innan högre nivåer blir relevanta.

Och jag tror att detta kan hjälpa oss att förstå varandra. Står man längst ner på trappan är det svårt att förstå hur andra högre upp klagar över småsaker, eller tar sig rättigheter de egentligen inte har. Självklart utgår var och en från sin egen situation, sitt eget trappsteg. Men man behöver ju bara tänka till lite, reflektera över man är och hur man har det. Kanske kan man till och med inse att man har det bra. Kanske kan se att man har tillräckliga rättigheter och inte behöver ta för sig av andras. Man kanske till och med kan hjälpa någon annan upp till nästa nivå.

Och ja, jag ska visa min uppskattning till mannen i Pressbyrån, han är värd en fin gåva.

Först uppåt sedan nedåt och sen…

Idag jobbade jag på kontoret och det kändes väldigt skönt. Fick mycket gjort under förmiddagen och kände mig väl till mods när jag gick på lunch. Vid restaurangen upptäckte jag två glada nyheter, dels att jag kunde sitta utomhus och äta, dels att jag kunde göra sällskap med en kollega. Vi jobbar i samma koncern men inte i samma del av företaget. Jag känner mannen sedan tidigare men vi har inte träffats under perioden sedan jag började. Det blev ett väldigt trevligt samtal även om det känns lite märkligt att sitta vid olika delar av samma bord.

Hela eftermiddagen ägnades åt ett och samma möte. Min energi dränerades rejält och jag var jättetrött när det äntligen var över. Tyvärr hann jag inte ta mig hem eftersom vi hade ett digitalt AW som jag behövde vara med på. Trevligt men ibland har man inte riktigt energin.

Strax efter åttatiden landade jag hemma i soffan och kommer antagligen sitta kvar här till läggdags. Jag är så nyfiken på morgondagen och beskedet från Palmeutredning. Det har jag väntat på länge och det ska bli spännande att höra vad de har kommit fram till.

Snart helg

Att det är torsdag betyder att halva arbetsveckan har passerat och nu när det är kväll är det bara en arbetsdag kvar innan helgen. Mitt jobb är fortfarande väldigt intensivt så man får vara lite klurig för att få energin att räcka ända fram till helgen. Jag har inte rätt till övertid, men försökte ändå ha lite koll på antal arbetade timmar för att ha koll på hälsan. Men ibland vågar jag knappt titta på den sammanställningen. Åh, så jag längtar efter en mer normal värld igen.

Även denna dag har varit fylld av möten. Ett av möten var med en landshövding vilket inte sker varje dag. Det är ju en fin titel men jag ser det som ett möte med en annan människa. Det är så jag själv vill bli bemött. Jag minns så väl en gång för många år sedan när jag var sekreterare i en arbetsgrupp och herr ordförande var ganska krävande på ett mindre charmerande sätt. Men när han insåg att jag hade en chefsposition ändrade han beteende helt och hållet. Oj så han fjäskade. Kan avslöja att det inte var till mannens fördel. Nåväl, den landshövding jag pratade med var en välkomnande och jordnära person, lätt att samtal med och det var trevligt.

Nu ska jag välja ut en trevlig bok att läsa, gärna något lättsmält och glatt. Det är ungefär vad jag orkar just nu.

Perspektiv och utmaningar

En ny vecka har börjat och jag ids inte ens skriva om jobbdagen. Däremot vill jag plocka upp ett samtal som gav perspektiv. Pratade med en kollega, vi är ju inte många på kontoret, och vi berättade hur vi har det och hur vi upplever situationen. Jag berättade att jag tycker att det är lite jobbigt att inte finnas för mina föräldrar efter som de bor 20 mil bort. Jag kan ju inte handla åt dem och jag kan inte besöka dem. Då berättade kollegan att hennes föräldrar bor i Italien och har varit isolerade i 4-5 veckor, verkligen helt isolerade. Hennes mormor bor i Frankrike och en annan släktning i Marocko. Allt är ju relativt och i jämförelse kan jag stå ut med att missa pappas födelsedag i morgon.

För att slippa åka pendeltåg, tänkte jag att det var en bra idé att testa att gå hela vägen hem. Jag har gått delsträckor tidigare och de är ganska trist. Nu vet jag att det tog drygt 2½ h att gå hela vägen. Jag kan konstatera att jag behöver bättre skor och en bättre ryggsäck. Det vore även bra med en vattenflaska och något litet energitillskott. Framförallt behöver jag gott om tid. Ikväll startade jag lite för sent, ca 18.30 så klockan hann passera nio innan jag var hemma. Vill ju helst hinna med lite mer under en ledig kväll. Jag får nog utveckla konceptet något.

Samtal, intervjuer och teater

Dagen har präglats av samtal och intervjuer. Jag håller på med en ändringar av resurser som behöver förankras hos många och även hjälp en annan chef med anställningsintervjuer. Det är ju inte så länge sedan jag satt på andra sidan så har jag många bra frågor och jag vet ju vilka knep arbetssökande får lära sig. Nu kändes det viktigt att skapa en bra samtalsmiljö så att den sökande kunde känna sig trygg i samtalet.

När arbetsdagen var över, skyndade jag till stan för ett teaterbesök. Eftersom jag missat lunchen idag, så ville jag unna mig en matbit innan teatern. Hittade en ny pizzeria och slank in. Det var ett misstag. Jag gillar ju inte när man klagar på mat, men den här var den minst goda pizza jag någonsin ätit. Bottnen var som en fullkornslimpa och något i bottnen eller tomatsåsen var bombat med peppar. Det brann av peppar i munnen och inga andra smaker kom fram. Jag vill egentligen inte kalla det tomassås utan snarare krossade tomater. På min pizza var det salami men den kändes inte alls. Jag kommer inte att gå dit igen.

På Dramaten såg jag ”Vakten vid Rehn” och den var så bra att det förtjänar ett eget inlägg. Kommer inom sinom tid.

Som en gottepåse

Dagen har varit som en gottepåse, en blandning av sött, salt och surt i kulörta färger. Jag har plockat godbitar i form av härliga samtal, bitit i något segt som jag inte kunnat läsa och sugit på syrliga karameller av blandad karaktär.

Det började med ett externt möte där jag var ny i gruppen. Började lite trevande men efter något timme var jag helt inne i arbetet. Det var så roligt att kunna bidra direkt. Det kommer att bli ett roligt samarbete. Åt en trevlig lunch och fick chans att lära känna nya personer, det är ju alltid trevligt. Sedan blev det bråttom tillbaka till kontoret.

På plats väntade massor av samtal och kollegor. Jag lyckades i alla fall bli av med ett styrelseuppdrag. Jag har bett om att få slippa bli omvald och har sedan utsatts för en övertalningskampanj att stanna. Idag stod jag på mig och sa nej. Det kändes jättebra. Fortsatte sedan att beta av uppgifter men ändå blir att listan att göra längre. Det känns som att jag kommit in i jobbet ordentligt. Så pass bra att vips hade klockan passerat 18.00 och jag fick bråttom igen.

Rusade till tåget för att hinna i tid till kvällens bokcirkel. Skickade ett meddelande till min bibliotekarie även om jag trodde att jag skulle hinna. Då stannade tåget. Lite typiskt. Trots min förening blev det i alla fall ett trevligt boksamtal med många glada skratt. Jag är så tacksam att vara med i bokcirkeln som ger samtal jag inte få på annat håll.

Nu återstår bara lite förberedelser inför morgondagen. Sedan är dagens gottepåse tömd och dygnet timmar slut.

Många steg

På mitt jobb sitter vi i ett öppet landskap, vilket jag uppskattar mycket. Tyvärr har vi dock för få platser att kunna gå undan för att tex ta vissa telefonsamtal. De senaste dagarna har jag haft massor av telefonsamtal som varit lite känsliga dvs inget för allas öron. Så för varje samtal har jag rest mig, börjat gå runt i huset och leta efter en ostörd plats. Jag vet inte hur många gånger jag gjort dessa vandringar idag så i morgon ska jag ha stegräknaren på.

Lite annorlunda motionsform men vardagsmotionen lär ju vara bra. Så jag ska fortsätta!