Tappar hoppet

Åh, jag är så upprörd att jag inte kan sitta still. Det är agerandet i svenska akademin som stör mig. Det går från riktigt illa till att bli ännu värre. Jag läser och lyssnar till olika analyser och blir så upprörd över hur åtta personer kan brista så i lyhördhet och förmåga till att se sitt eget ansvar. Det här är så extremt illa skött.

Numera tycker jag att Svenska akademin är usla förebilder och jag känner inget förtroende alls för dem.

Öppet samhälle

Jag är tacksam att jag lever i ett öppet samhälle. Jag är tacksam för att jag lever i en demokrati och i ett land med yttrandefrihet. Det här är ingen självklarhet och jag inser att jag måste göra mitt för att vårt samhälle ska fortsätta vara öppet.

Jag gillar att har tillgång och närhet till våra politiker. Att jag kan ställa frågor till dem och få svar. Ser jag ett problem och har förslag till förbättring kan jag framföra det. Konstruktiv och med ärlig avsikt.

Debatt är viktig för mig. Att kunna säga vad man tycker. Respektera att andra tycker på annat sätt Att kunna debattera med god ton. Att basera sina åsikter och sin kritik på fakta. Att inte sprida inte vilseledande information.

Jag gillar inte allt politiker gör. Det är människor, precis som alla andra. Nog kan jag förvänta mig mycket men även jag har ett ansvar. Jag behöver sätta mig in frågor innan jag dömer och när jag ser något, kan jag påtala konstruktivt. Däremot sprider jag inte galla, sprider inte rykten utan att ta reda på fakta. Det finns all anledning att ta debatter om hur våra förtroendevalda ska hantera sitt förtroende och agera. Men det finns också anledning att fundera på varför man sprider och spär på politikerföraktet.

Det här är viktigt för mig. Därför blir jag uppriktigt beklämd när jag ser bristen på respekt, bristen på vilja att förstå och respektera att det finns olika synsätt. Jag blir illa berörd när det sprids osanningar och vilseledande information. Det gäller både i riksdagen, medier, sociala medier och i samtal med andra.

Oro för framtiden

Två händelser från gårdagen och en av dagens nyhetsrubriker har startat tankar och en oro för framtiden. Det jag ser i samhället är inte okej. Men jag vet inte vad jag ska göra.

I går morse när jag väntade på pendeltåget, överhörde jag en diskussion. En liten kille, kanske 7-8 år, diskuterade flyktingar och flykting politik och han var väl insatt i fråga. Han menade, helt övertygad, att Sverige tar emot för många flyktingar. Finland tar emot betydligt färre. Han menar att vi inte har råd med detta. Vi betalar för skola och för mat till dem. Men de betalar inget till oss. Sedan blir de tjuvar. De har ingen mat och måste därför stjäla. Resonemanget från en liten pojke. En liten grabb som är helt övertygad om att detta är den enda sanningen. Han hänvisade till nyheter och till Lilla Aktuellt.

När jag sedan satt på tåget fick kvinnan bredvid mig ett telefonsamtal. Hon menar att Sverige är ett orättvist land. Det är orättvist att ta emot så många flyktingar. Det kostar för mycket. Det är orättvist mot andra som vill in i landet, av andra skäl. Kvinnan hänvisade till en flyktigt bekant som ville att en familjemedlem som var kvar i deras hemland, skulle få komma till Sverige. Tydligen tar frågor om anhöriginvandrig tid och nu har flyktigfrågan prioriterats. Det är så orättvist, fortsatte kvinnan.

För mig blev detta en chockartad start på dagen. Jag kände inte till att småkillar har sådan övertygelser och jag kände inte till konkurrensen om att komma till Sverige. Och jag blev skrämd över att medmänskligheten var så totalt frånvarande i dessa diskussioner.

För mig finns det för- och nackdelar med allt, gott och ont. För mig är det viktigt med debatt och diskussion där båda delarna finns med. Vad kan vi göra för att göra gott? Hur kan vi lösa problemen? Men att enbart se problemen, det är inte den attityd som jag vill ska vara rådande. Men hur får vi till ett bra diskussionsklimat?

När jag i morse, återigen, möttes av en rubrik om brand i tilltänkt flyktingförläggning blev jag än mer bedrövad. Jag möts av insikten att min fråga är akut.

Känner mig bedrövad och förfärad över att det inte längre enbart är avsaknad av medmänsklighet, utan även närvaro av ilska och hat. Att det leder till destruktiva handlingar istället för goda lösningar. Det här är verkligen inte okej.

Tankar från dagen – När man inte är sig själv

Igår var en sådan dag där jag inte riktigt känner igen mig själv, en dag där jag är på ett sådant sätt jag inte vill vara och faktiskt inte är. Allt som kommer ur munnen, kommer ut helt fel. Försöker förstås hantera det, så gott det går. Vad annat kan man göra?

Tänker att det bästa vore att gå undan. Att få vara för sig själv. Att få ta sig tiden att bli sitt vanliga jag. Men det är ju inte möjligt i dagens samhälle. Man måste ju jobba, vara delaktig. Det krävs alltid av oss. Vi som är vuxna ska hantera det.

Men är det helt naturligt? Eller har samhällsutvecklingen gått åt ett håll som inte riktigt passar oss människor. Att samhället kräver lite mer av oss, än vi klarar av? Att samhället och vår kultur styr oss lite mer än vad som är rimligt?

Då är det inte så konstigt att det blir ”fel” ibland. Att vi har dagar då vi heller borde få ta en ensam skogspromenad än att samverka med andra. Att vi alla har dagar då man borde får ta en paus. Det är även då man hoppas på tolerans, att andra förstår att vi inte är mer än människor. Och att vi kan acceptera att det är mänskligt att inte alltid vara på topp. Att vi kan förstå att alla kan behöva lite tid att bli sig själva igen.

 

Smärtsam Stockhlmspromenad

Det börjar bli allt mer smärtsamt att promenera genom Stockholm. Gatorna är sig lika men gatubilden förändras. I oroväckandet takt.

Tiggarna blir fler och fler, mer högljudda och mer närgångna. Vad jag uppfattar som hemlösa syns mer och mer. Jag ser dem sitta och sova i öppna, offentliga rum. Om morgnarna ser jag dem packa ihop sig, kommer fram från mörkret. På dagarna ser jag deras tillhörigheter vara magasinerade i portar och vrår. På kvällar är det som att vissa platser är som hotell. Under broar tycks det finnas samhällen, system med sovplatser och möjligen även någon form av hierarki. Jag ser fler och fler som inte har det bra, som inte mår bra, som behöver hjälp.

Utvecklingen går fort, oroväckande fort. Det är en stor förändring jämfört med senaste året, senaste månaden, senaste veckan.

Det är smärtsamt. Det smärtar mig att så många behöver hjälp men inte får det. Det smärtar mig att se att så många inte mår bra, inte har det bra. Det gör ont att se att så många är utanför det blomstrande samhälle som jag lever i, trots att de hör hemma här. Det gör ont att se att så många saknar ett rimligt sätt att leva. Hur kan vi stoppa denna utveckling? Vad kan jag göra? Som gör verklig skillnad?

Det här är en samhällsutveckling som jag inte önskar. Det är en utveckling som jag vill förändra, vrida utvecklingen. Jag vill göra skillnad. Verklig skillnad.

Vad ska jag göra?