Var kommer denna saknad ifrån

Ibland blir jag som överfallen av känsla av saknad och det kan sänka mig. Jag är inte beredd och kan inte värja mig. Jag ser inte när den kommer och vad som utlöser den. Det är lite drygt ett år sedan min älskade ögonsten dog. Jag tycker att jag lärt mig bra att hantera sorgen och saknaden men ibland är all förmåga som bortblåst. Saknaden är enorm, jag saknar honom så att det gör ont, och vissa dagar tar saknaden över mitt liv. Låter det vara så. Han betydde ju så mycket att han rimligen inte han försvinna ur mitt hjärta. Då får det göra ont.

Annonser

Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.

Allt är så orättvist

Jag har länge vetat att livet är orättvist och att jag tillhör en av dem som har det gott en enorm tur. Jag tänker att jag enbart borde glädjas men det är lättare sagt än gjort. Jag känner en mycket stor tacksamhet att enbart glädjas är svårt. Det finns så många andra tankar som stör.

När Estoniabåten sjönk, hade jag åkt med båten veckan innan. Jag mindes allt från resan och jag insåg att jag knappast skulle ha överlevt om jag råkat åka en vecka senare. Det fick mig att tänka en del på liv och död.

Jag har varit frisk större delen av livet, inga allvarligare sjukdomar och få sjukhusbesök. Min bästa väninna dog i cancer när vi var 25 år. Det var så svårt att förstå varför hon inte fick leva.

I min familj har nästan alla sjukdomar. Mina föräldrar har så många olika sjukdomar, många ärftliga och det är min bror som ärver dem. Han som dessutom förlorat sin fru och sitt barn medan jag fortsätter att glida fram på en räkmacka genom livet.

I måndags kunde jag inte låta bli att kolla vilken enorm tur jag hade i fredags. I fredags klockan två åt jag lunch på Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm, jag gick via Akademibokhandeln och mot Åhléns. Utanför Åhléns stannade jag, kollade på klockan och valde mellan en promenad längs Drottninggatan eller strosa genom Åhléns och sedan hem. Jag valde det senare. Klockan var kvart i tre. Hade jag börjat gå på Drottninggatan, i min strosande takt, hade jag hamnat i ett drama. Hade jag stannat till lite extra inne i varuhuset lika så. Nu strosade jag sakta, passerade gatan och gled ner för den nya rulltrappan och ner till gången mot centralen. Längre bort från terrorn var jag inte. Som vanligt en troligt tur.

Samtidigt blir marginalerna mindre. Det otäcka kommer allt närmre. Att se blomsterhavet inne in centrala Stockholm gör det så konkret. Att komma hem och se brorsan visa bilder på fruns och sonens gravstenar som nu kommit på plats gör förslusten så definitiv.

Inte så konstigt att tårarna inte går att stoppa. Trots att jag borde vara glad och lycklig.

7 månader

Igår kväll när jag skulle somna, tänkte jag på min ögonsten som jag saknar så mycket. Och efter ett tag insåg jag att det är första gången som jag kan tänka på honom utan att tårarna bränner. Det är sju månader sedan han dog. Det tog alltså sju månader.

Ikväll såg jag en videosnutt på honom och hörde hans röst. Då kom tårarna igen. De får komma, det är ju inget konstigt. Men det är skönt att kunna av viss kontroll; att inte sorgen styr mitt liv utan att jag själv styr.

Saknad kan se ut på så många sätt och den ändra med tiden. Jag lär mig.

Sex månader sedan den stora kraschlandningen

Idag har gått sex månader sedan den stora kraschlandningen i mitt liv. Dagen då min älskade ögonsten, min brorson, dog. Det har varit ett väldigt långt halvår av sorg och saknad. Det tog en tid innan jag riktigt förstod, kunde ta in vidden av att aldrig få träffa honom igen och kunde förstå hur man ska kunna leva utan honom. Jag undrar ofta varför han behövdes ryckas bort från oss redan nu. Jag kan fortfarande inte styra tårarna helt, eller rättare sagt, jag låter dem komma.

Sex långa månader har gått fort, samtidigt som det liv jag levde innan dess känns avlägset. Men tiden går och jag lär mig att leva med sorg och saknad. Ett steg i taget. Några steg går framåt, andra bakåt med de flesta har valt en ny riktning. Det är också framåt! Just ikväll ska jag dock stanna för en liten stund. Det finns mycket att minnas.

 

Mellandag

Så har ännu en jul passerat. En annorlunda och lugn jul som jag är glad att ha bakom mig.

I år firande jag med mina gamla föräldrar och en farbror. Det är gamla och inte så krya så det blev enkelt. Det passar mig utmärkt bra. Däremot tycker jag att det är jobbigt att se förändrarna förlora sin kraft, där inte sig själv längre och de vill mer än de orkar. Det gör ont att se.

Under julen har jag även varit på sex olika kyrkogårdar och tänt ljus vid gravar. Det är bland annat far- och morföräldrar, en morbror, pappas farföräldrar och fastrar. Och så min ögonsten och min svägerska. Jag tycker att det är fint att tända ljus men just hos min brorson är det så svårt. Att önska god jul till honom vid en grav känns så oändligt fel.

Att besöka min bror är inte heller lätt. Det blev en väldigt jobbig jul för honom och det är inte så mycket bror kvar. Fysiskt finns han ju där men det är inte samma glada brorsa som jag växt upp med. Under året har han förlorat sin fru och sin son och nu är sorgearbetet tungt. Det är inte bara förlust och saknad som ska bearbetas utan alla jobbiga år som låg före dödsfallen. Det är mer är än tungt. Och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom.

Nu är det mellandag och jag ska ta hand om mig själv. Även om det varit en lugn jul så har den varit mentalt påfrestande. Skönt att det är ett år till nästa jul.

Lucia avklarad

Ytterligare ett kliv närmare jul. Nu är lucia avklarad. För mig som lever med sorg och förlust så är dessa högtidsdagarna en utmaning att ta sig igenom. Men jag tar en i taget.

Igår var jag på ett föredrag som handlar om ”Att vara kapten på sin egen båt” dvs att vara kapten och den som styr i det egna livet. Det handlade om att vara aktiv, att inte vänta in vackert väder utan att agera i alla lägen och inse att det är en del av livet. Det var mycket inspirerande och bra. Det hela avslutades med ett lucia-mingel med glögg, skinkmacka och luciatåg.

Visste inte hur jag skulle se på luciatåg i år men det gick bra. En stor fördel var att de medverkande i tåget var 50+are, dvs jag slapp utsättas för små söta barn. Det var skönsång och blev en trevlig stund.

Passade på att köpa julkort och lite annat innan jag for hem igen och la mig på soffan. Då slog migränen till. Jag var helt utslagen under några timmar. Gissar att det handlar om anspänning som släppte. Det får man kanske räkna med.