Perspektiv

Jag är inne i min tredje semestervecka av fyra och jag har det bra. Jag har fått så många fina dagar, bra väder, avkoppling och återhämtning. Det är jag som bestämmer vad jag vill göra och om inget blir gjort så är det mitt eget ansvar.

En reflektion är dock att jag inte pratar med någon. Eftersom det inte är så klokt att träffa andra människor så blir det inga riktiga samtal. Det har blivit några korta utbyten under vandringar om väder och leder samt ett samtal med paret på hotellet i Kristianstad. Att jag kan räkna samtalen är ju ovanligt. I en jobbtillvaro minns man ju knappt alla samtal under en och samma dag. Jag har inget problem med att vara själv, men jag kan längta efter diskussion, bli utmanad, bli påmind om att det finns andra synsätt än mina egna tankar.

Så kom en annan påminnelse. Det är fyra år sedan vi begravde min älskade ögonsten. Svårare dag har jag inte varit med om och klarade jag den, så klarar jag mycket. Att ha möjlighet att faktiskt kunna se fram emot att träffa vänner igen, är så otroligt mycket bättre än att veta att det är försent. Finns ingen anledning att riskera att förlora någon för få en liten pratstund nu. Så med lite perspektiv så väntar jag så gärna på att få träffa andra igen.

Pigg, glad och sorgsen

Pepp, pepp, pepp – så har det känts hela dagen. Jag är ivrigt att komma in i arbetet och att få leverera. Samtal med nya bekantskaper ger massor av energi. Att återse gamla bekantskaper ger minst lika mycket energi. Huvudet är fyllt av idéer.

Fick rusa iväg från jobbet och skynda till Gamla stan. Ett styrelsemöte väntade och jag har övervägt att sluta. Ikväll var dock en riktigt lyckat kväll när det är riktigt roligt att arbeta i styrelsen. Så jag lär bli kvar min tid ut.

Det har varit extra viktigt med energin idag. Det är min ögonstens födelsedag, han skulle fylla 17 år idag om han levt. Nu får jag minnas honom och allt han gav. När han föddes så var det här dagen bästa dagen i mitt liv – att han kom in i mitt liv. Även om tiden blev alldeles för kort så är jag ända tacksam för den tid vi fick. Men viss gör saknaden ont. Tårarna rinner när jag skriver det här men jag känner att jag lärt mig leva med minnen, sorg och saknad.

En ytterligare anledning till att dagen känns lite extra är att det även är min svägerskas dödsdag. Det blev början några tunga år och även start för en hel del förändring i mitt liv. Jag är verkligen inte densamma  som jag var för fyra år sedan.

Min tanke och tro är att när jag mår bra i grunden, har jag lättare att hantera tunga dagar. Jag är bättre rustad att hantera sorgen. Saknaden är lika stor som tidigare men när jag är stark känns det tunga mer hanterligt. Det har varit ett hårt arbete att nå dit jag är idag men det är värt allt slit. Det är så jag tänker när jag ser in i ljusen jag tänkt för dem jag saknar så mycket idag. Ljusen påminner om hur de lyst i mitt liv och värmt mitt hjärta.

Morotsabstinens

Om det finns något som heter morotsabstinens – då lider jag av det. Åh, så jag saknar mina morötter. Jag saknar något saftigt, utan att vara sött, att knapra på. Jag saknar ett friskt mellanmål. Jag saknar något att bita i. Jag vill ha något gott och det är trist att vara utan.

Med jämna mellanrum kikar jag in i skafferiet och hopp om att hitta en kvarglömd skatt. Det tyder på ett beroende. Och därmed abstinens. Jag lider.

En dag med blandade känslor

Idag är en dag med blandade känslor. För 16 år sedan föddes min brorson, min älskade lilla ögonsten som kom att betyda så mycket. Av den anledningen är det en av de allra bästa dagarna i mitt liv. Men glädjen grumlas förstås av att han inte längre finns med i oss på jorden. Det gör ont att inte få fira hans födelsedag. Mest vill jag fira den tid han fanns i mitt liv, men saknaden måste även få sitt utrymme.

Ytterligare grumlighet kommer av att hans mamma dog denna dag för tre år sedan. Jag tänker mest på allt hon betydde, allt hon gav och vad hon fortfarande betyder. Men återigen måste saknade även få finnas.

Förra året ägnade jag dagen åt en heldagsvandring. Det var underbart. Så mycket lättare att ta sig an saknaden när man rör på sig. Tankarna blir klarare och lättare. Min tanke var att göra vandringen till en tradition – att alltid vara ledig denna dag och ge tid åt både livet och saknaden. Men så blev det inte. Jag har haft viktig föreläsning och nödvändigt grupparbete som jag inte kunde ta mig undan. Nu försöker har jag tagit en paus i pluggande för att låta känslorna får vara som de vill. För en stund få sorg och saknad ta plats. Jag är ju bara en liten människa.

Varmt minne

Känslomässigt har jag några speciella dagar nu. Det är två år sedan hela tillvaron kraschade då min älskade lilla ögonsten dog. Det senaste dagarna har jag tänkt tillbaka på hur ovetande jag var om livet, alldeles innan det hände. Jag minns den där måndagsmorgonen, åtminstone delar av den, då besked kom. I morgon är det, datummässigt, årsdag. Det väcker så många tankar och minnen.

Under dessa åren har jag fått lära mig mycket om sorg och saknad, att hantera sorgen, gå vidare och leva med saknaden. Jag har fått kämpa hårt och idag kan känna stolthet över mig själv. Jag har inte värjt det svåra, jag har inte flytt det jobbiga, utan accepterat situationen och steg för steg bearbetat och tagit mig vidare. Jag har hittat ett sunt sätt att hantera sorg och saknad på.

Minnet av min älskade ögonsten är varmt och det håller jag levande. Jag är tacksam för de åren jag fick ha honom i mitt liv, även om det inte var så många. De åren var fina och han betyder så mycket i mitt liv, både då, nu och framöver.

Glädje och sorg

Lördagens kalas blev en utmaning för många av oss som närvarande. Självklart var vi glada att fira min brorsdotter. Samtidigt kände många av oss ett det var mycket som saknades. Min svägerska dog för drygt två år sedan och det var hon som fört oss samman dvs det var hon som sett till så att alla vi som var där, har lärt känna varandra genom året. Så klart är hon saknad och det blev så tydligt. Vi skrattade och log men med en viss klump i magen.

När min brorsdotter skulle hålla ett tacktal, så kunde hon inte stå emot tårarna. Och det var ju svårt även för oss andra. Samtidigt var det väldigt skönt att vara bland vänner, där alla kände likadant. Det tog några minuter, sedan hade vi feststämning igen.

Min tanke är att vi måste få ha glada kalas, även om saknaden är stor. Om jag känner min svägerska rätt, hade hon blivit rejält putt om vi fokuserat på hennes bortgång istället för hennes dotters framgång. Därför var det extra viktigt för mig att ge all uppmärksamhet till min brorsdotter och visa att det var hennes dag. På något sätt kändes det som en vändning, en nystart för glada firanden.

På vägen hem stannade jag vid graven där både min svägerska och min brorson ligger. Självklart saknar jag både något oerhört. Det är så det är och måste jag förhålla mig till.

En speciell dag

Idag är en speciell dag med många blandade känslor. Det är en dag som förmodligen kommer ta några år att lära mig att hantera.

För två år sedan dog min svägerska. Det är en sorg och en saknad. Sorgen är hanterbar medan saknade växer. Familjen är inte detsamma utan henne.

För 15 år sedan föddes min ögonsten, min brorson. Hans mamma dog alltså på hans födelsedag, vilket ger dagen en blandad betydelse. Ett halvår efter svägerskan död, dog även min ögonsten. Det blev alltså bara 13 födelsedagar. Han betydde så mycket för mig och sedan han försvann är inget sig likt.

Jag rivs mellan sorg, saknad och massor av minne. När min ögonsten föddes, fylldes jag av kärlek direkt och trodde på livslång vänskap. Mitt liv alltså, inte hans. Vi fick 13 fina men även ganska svåra år. Idag känns 13 födelsedagar alldeles för få. Och det är svårt att ta till sig att jag idag har levt längre än vad min svägerska fick leva.

Det är så många blandade känslor och ett virrvarr av tankar. Under de här två åren har jag dock lärt mig att det är lite lättare att tänka klart, under fysisk aktivitet. Även om jag helst vill dra täcket över huvudet och gråta, vet jag att allt blir mer uthärdligt om jag rör på mig i frisk luft. Därför bestämde jag mig redan igår för att hela dagen skulle ändras åt vandra. En hel dag att tänka varma tankar, vilket är en del av mitt sätt att leva med sorg och saknad.

Var kommer denna saknad ifrån

Ibland blir jag som överfallen av känsla av saknad och det kan sänka mig. Jag är inte beredd och kan inte värja mig. Jag ser inte när den kommer och vad som utlöser den. Det är lite drygt ett år sedan min älskade ögonsten dog. Jag tycker att jag lärt mig bra att hantera sorgen och saknaden men ibland är all förmåga som bortblåst. Saknaden är enorm, jag saknar honom så att det gör ont, och vissa dagar tar saknaden över mitt liv. Låter det vara så. Han betydde ju så mycket att han rimligen inte han försvinna ur mitt hjärta. Då får det göra ont.

Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.

Allt är så orättvist

Jag har länge vetat att livet är orättvist och att jag tillhör en av dem som har det gott en enorm tur. Jag tänker att jag enbart borde glädjas men det är lättare sagt än gjort. Jag känner en mycket stor tacksamhet att enbart glädjas är svårt. Det finns så många andra tankar som stör.

När Estoniabåten sjönk, hade jag åkt med båten veckan innan. Jag mindes allt från resan och jag insåg att jag knappast skulle ha överlevt om jag råkat åka en vecka senare. Det fick mig att tänka en del på liv och död.

Jag har varit frisk större delen av livet, inga allvarligare sjukdomar och få sjukhusbesök. Min bästa väninna dog i cancer när vi var 25 år. Det var så svårt att förstå varför hon inte fick leva.

I min familj har nästan alla sjukdomar. Mina föräldrar har så många olika sjukdomar, många ärftliga och det är min bror som ärver dem. Han som dessutom förlorat sin fru och sitt barn medan jag fortsätter att glida fram på en räkmacka genom livet.

I måndags kunde jag inte låta bli att kolla vilken enorm tur jag hade i fredags. I fredags klockan två åt jag lunch på Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm, jag gick via Akademibokhandeln och mot Åhléns. Utanför Åhléns stannade jag, kollade på klockan och valde mellan en promenad längs Drottninggatan eller strosa genom Åhléns och sedan hem. Jag valde det senare. Klockan var kvart i tre. Hade jag börjat gå på Drottninggatan, i min strosande takt, hade jag hamnat i ett drama. Hade jag stannat till lite extra inne i varuhuset lika så. Nu strosade jag sakta, passerade gatan och gled ner för den nya rulltrappan och ner till gången mot centralen. Längre bort från terrorn var jag inte. Som vanligt en troligt tur.

Samtidigt blir marginalerna mindre. Det otäcka kommer allt närmre. Att se blomsterhavet inne in centrala Stockholm gör det så konkret. Att komma hem och se brorsan visa bilder på fruns och sonens gravstenar som nu kommit på plats gör förslusten så definitiv.

Inte så konstigt att tårarna inte går att stoppa. Trots att jag borde vara glad och lycklig.