Varmt minne

Känslomässigt har jag några speciella dagar nu. Det är två år sedan hela tillvaron kraschade då min älskade lilla ögonsten dog. Det senaste dagarna har jag tänkt tillbaka på hur ovetande jag var om livet, alldeles innan det hände. Jag minns den där måndagsmorgonen, åtminstone delar av den, då besked kom. I morgon är det, datummässigt, årsdag. Det väcker så många tankar och minnen.

Under dessa åren har jag fått lära mig mycket om sorg och saknad, att hantera sorgen, gå vidare och leva med saknaden. Jag har fått kämpa hårt och idag kan känna stolthet över mig själv. Jag har inte värjt det svåra, jag har inte flytt det jobbiga, utan accepterat situationen och steg för steg bearbetat och tagit mig vidare. Jag har hittat ett sunt sätt att hantera sorg och saknad på.

Minnet av min älskade ögonsten är varmt och det håller jag levande. Jag är tacksam för de åren jag fick ha honom i mitt liv, även om det inte var så många. De åren var fina och han betyder så mycket i mitt liv, både då, nu och framöver.

Annonser

Glädje och sorg

Lördagens kalas blev en utmaning för många av oss som närvarande. Självklart var vi glada att fira min brorsdotter. Samtidigt kände många av oss ett det var mycket som saknades. Min svägerska dog för drygt två år sedan och det var hon som fört oss samman dvs det var hon som sett till så att alla vi som var där, har lärt känna varandra genom året. Så klart är hon saknad och det blev så tydligt. Vi skrattade och log men med en viss klump i magen.

När min brorsdotter skulle hålla ett tacktal, så kunde hon inte stå emot tårarna. Och det var ju svårt även för oss andra. Samtidigt var det väldigt skönt att vara bland vänner, där alla kände likadant. Det tog några minuter, sedan hade vi feststämning igen.

Min tanke är att vi måste få ha glada kalas, även om saknaden är stor. Om jag känner min svägerska rätt, hade hon blivit rejält putt om vi fokuserat på hennes bortgång istället för hennes dotters framgång. Därför var det extra viktigt för mig att ge all uppmärksamhet till min brorsdotter och visa att det var hennes dag. På något sätt kändes det som en vändning, en nystart för glada firanden.

På vägen hem stannade jag vid graven där både min svägerska och min brorson ligger. Självklart saknar jag både något oerhört. Det är så det är och måste jag förhålla mig till.

En speciell dag

Idag är en speciell dag med många blandade känslor. Det är en dag som förmodligen kommer ta några år att lära mig att hantera.

För två år sedan dog min svägerska. Det är en sorg och en saknad. Sorgen är hanterbar medan saknade växer. Familjen är inte detsamma utan henne.

För 15 år sedan föddes min ögonsten, min brorson. Hans mamma dog alltså på hans födelsedag, vilket ger dagen en blandad betydelse. Ett halvår efter svägerskan död, dog även min ögonsten. Det blev alltså bara 13 födelsedagar. Han betydde så mycket för mig och sedan han försvann är inget sig likt.

Jag rivs mellan sorg, saknad och massor av minne. När min ögonsten föddes, fylldes jag av kärlek direkt och trodde på livslång vänskap. Mitt liv alltså, inte hans. Vi fick 13 fina men även ganska svåra år. Idag känns 13 födelsedagar alldeles för få. Och det är svårt att ta till sig att jag idag har levt längre än vad min svägerska fick leva.

Det är så många blandade känslor och ett virrvarr av tankar. Under de här två åren har jag dock lärt mig att det är lite lättare att tänka klart, under fysisk aktivitet. Även om jag helst vill dra täcket över huvudet och gråta, vet jag att allt blir mer uthärdligt om jag rör på mig i frisk luft. Därför bestämde jag mig redan igår för att hela dagen skulle ändras åt vandra. En hel dag att tänka varma tankar, vilket är en del av mitt sätt att leva med sorg och saknad.

Var kommer denna saknad ifrån

Ibland blir jag som överfallen av känsla av saknad och det kan sänka mig. Jag är inte beredd och kan inte värja mig. Jag ser inte när den kommer och vad som utlöser den. Det är lite drygt ett år sedan min älskade ögonsten dog. Jag tycker att jag lärt mig bra att hantera sorgen och saknaden men ibland är all förmåga som bortblåst. Saknaden är enorm, jag saknar honom så att det gör ont, och vissa dagar tar saknaden över mitt liv. Låter det vara så. Han betydde ju så mycket att han rimligen inte han försvinna ur mitt hjärta. Då får det göra ont.

Avkopplande fredag

Redan under torsdagskvällen satt en rejäl huvudvärk i gång och den ville inte lämna min kropp. Bestämde mig att ge mig själv en avkopplande fredag med vila. Behövde dock börja med att handla mjölk till kaffet och passade även på att komplettera med fler blommor till balkonglådan. Det blev fint så nu börjar jag känna mig nöjd med balkongen och kan sitta där och njuta.

Under dagen har jag varvat pyssel och städning hemma med att sitta och läsa på balkongen. Kravlöst och skönt. Framåt kvällen fick jag dock tvinga mig själv till simhallen. Min simningen är varken effektiv eller regelbunden men den blir i alla fall av, någon gång i veckan. Ikväll var jag nästan ensam i bassängen och hade gott om utrymme att plaska runt.

Avslut kvällen på balkongen med tända ljus. Det är lite kyligt, eller så är jag kall efter simningen. Tycker att det är mysigt att bara sitta där ute och tänka, även om många tankar går till min ögonsten som jag saknar så gräsligt mycket nu. Det är snart ett år sedan det ofattbara inträffade, det som nu är smärtsamt fattbart. Men jag tänker mest på alla fina minnen. De är många.

Allt är så orättvist

Jag har länge vetat att livet är orättvist och att jag tillhör en av dem som har det gott en enorm tur. Jag tänker att jag enbart borde glädjas men det är lättare sagt än gjort. Jag känner en mycket stor tacksamhet att enbart glädjas är svårt. Det finns så många andra tankar som stör.

När Estoniabåten sjönk, hade jag åkt med båten veckan innan. Jag mindes allt från resan och jag insåg att jag knappast skulle ha överlevt om jag råkat åka en vecka senare. Det fick mig att tänka en del på liv och död.

Jag har varit frisk större delen av livet, inga allvarligare sjukdomar och få sjukhusbesök. Min bästa väninna dog i cancer när vi var 25 år. Det var så svårt att förstå varför hon inte fick leva.

I min familj har nästan alla sjukdomar. Mina föräldrar har så många olika sjukdomar, många ärftliga och det är min bror som ärver dem. Han som dessutom förlorat sin fru och sitt barn medan jag fortsätter att glida fram på en räkmacka genom livet.

I måndags kunde jag inte låta bli att kolla vilken enorm tur jag hade i fredags. I fredags klockan två åt jag lunch på Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm, jag gick via Akademibokhandeln och mot Åhléns. Utanför Åhléns stannade jag, kollade på klockan och valde mellan en promenad längs Drottninggatan eller strosa genom Åhléns och sedan hem. Jag valde det senare. Klockan var kvart i tre. Hade jag börjat gå på Drottninggatan, i min strosande takt, hade jag hamnat i ett drama. Hade jag stannat till lite extra inne i varuhuset lika så. Nu strosade jag sakta, passerade gatan och gled ner för den nya rulltrappan och ner till gången mot centralen. Längre bort från terrorn var jag inte. Som vanligt en troligt tur.

Samtidigt blir marginalerna mindre. Det otäcka kommer allt närmre. Att se blomsterhavet inne in centrala Stockholm gör det så konkret. Att komma hem och se brorsan visa bilder på fruns och sonens gravstenar som nu kommit på plats gör förslusten så definitiv.

Inte så konstigt att tårarna inte går att stoppa. Trots att jag borde vara glad och lycklig.

7 månader

Igår kväll när jag skulle somna, tänkte jag på min ögonsten som jag saknar så mycket. Och efter ett tag insåg jag att det är första gången som jag kan tänka på honom utan att tårarna bränner. Det är sju månader sedan han dog. Det tog alltså sju månader.

Ikväll såg jag en videosnutt på honom och hörde hans röst. Då kom tårarna igen. De får komma, det är ju inget konstigt. Men det är skönt att kunna av viss kontroll; att inte sorgen styr mitt liv utan att jag själv styr.

Saknad kan se ut på så många sätt och den ändra med tiden. Jag lär mig.